valfeber

Inför valet så går jag omkring här och tänker som den lilla hobbyfilosof jag är...

Det är ju så mycket prat om "vanligt folk" om man har hört någonting från almedalen så var det många politiker som pratade om typ "vanligt folk" Vad är vanligt folk egentligen. Det är ju som ett väldigt diffust begrepp... Jag tror att en väldigt bred massa av helt olika typer av människor i vårt samhälle ändå klassar sig som "vanligt folk". 

En gång i tiden så behövdes det ett arbetarparti. För att arbetare hade så usla förhållanden och dåliga rättigheter. Arbetare har generellt sett ofta röstat på sossarna. För att det genom socialdemokratisk politik blev bättre för arbetare. Trots att man var en vanlig arbetare som inte tjänade mycket så blev det möjligt att få sjukvård, barnen kunde gå i skola, det infördes a-kassa, sjuklöner osv osv... jag vet inte jag är inget proffs.... Men skattepolitiken gjorde det möjligt för alla att leva rätt drägliga liv i Svea rike. 

Borgarna som hade det bättre ställt fick snällt dela med sig lite. Dom som hade mest fick betala lite mer. Och det är väl inte konstigt att det känns surt att behöva betala för att människor man inte känner ska få saker som dom själva inte har råd att betala.

Vi bor i Sverige. Ett land där ALLA kan bli vad dom vill. Bara man jobbar hårt! Det hör man väldigt ofta. Särskilt från människor som har lyckats väl. Men det är inte sant. ALLA kan inte bli vad dom vill. Även om alla har samma rättigheter till utbildning osv. Alla har inte samma förutsättningar... Och helt ärligt. Ett samhälle skulle inte gå runt om ALLA blev det dom ville. Ingen skulle köra taxi, buss, städa, jobba på snabbmatskedjor, lägga asfalt, köra sopbil....osv on it goes! Ingen skulla välja det om dom kunde bli exakt vad dom ville. Vissa nöjer sig med det som helt enkelt är rimligast utifrån sina förutsättningar. 

Alla kan inte bli IT-ingenjörer, bolagsägare, advokater, stora författare. Det behövs vanligt folk. 

Idag ställs grupper mot varandra. Vi och dom. Det vanliga folket mot....det ovanliga folket. Lite slarvigt sagt....är -vi mot dom ofta dom där invandrarna som skjuter på varandra och gör vårt älskade sverige osäkert. Oftast är det ju människor som har det lägre ställt i Sverige som hamnar i klorna på tanken, vi eller dom. Är det rättvist att Mustafa får komma hit med sina tre fruar, 17 barn och får barnbidrag, socialbidrag och gratis tandvård medans "Annica" som har fått avslag på sin sjukpenning från Försäkringskassan och får låna pengar för att ens kunna bo kvar i sin lägenhet med sina tre barn som hon dessutom är ensamstående med. Hon har inte ens råd att gå till tandläkaren trots att hon har haft tandvärk i två år. Är det rättvist mot vanligt folk som henne?! - Öh näe! Det är inte rättvist tänker många då. Kom ihåg att ju sämre ställt man har det ju mer ställs man grupp mot grupp. 

Men vanligt folk. Som arbetar, arbetare. En typisk arbetarfamilj har det så pass bra idag att dom typ tror att dom räknas in som någon typ av budgetvariant till borgerligheten. Det är kanske deras syster Annica som har det dåligt. Sen lyssnar dom på allt det här om vanligt folk och charmas av M, KD eller SD som faktiskt låter som ett typ av arbetarparti för vanligt folk. Man håller med om att vi måste få bukt med invandring, integrationen eller till och med kanske assimilationen. Man vill bli kvitt skjutningar. Man är för längre straff och hårdare tag så att vanligt folk ska få det bättre igen, i det Sverige vi älskar. Men det är ändå vanligt folk som far mest illa när man sänker skatter och skär ner på välfärden. Man lockas av olika löften om kompensationer på bränslekostnader, el osv. Det låter så bra att politikerna fattar att vanligt folk snart inte har råd med villa, volvo och vovve längre. Moderaterna vill sänka skatterna, dom som jobbar och tjänar ska få behålla mer medan man ska skära ner på bidragen. Bra tänker alla då.... Den där jävla Mustafa och dom sjutton ungarna som inte ens har lärt sig svenska fast dom bott här sen 2016 ska fan få lägre bidrag så dom snyter sig och skaffar ett jobb som vanligt folk. 

Moderaterna vill införa en ny bortre gräns för sjukpenning igen. Bidrag ska inte löna sig. Man ska arbeta. Det gäller inte bara Mustafa och dom sjutton ungarna som skjuter på varandra. Det drabbar även Annica och hennes tre barn... Moderaterna vill sänka A-kassan. Så om man är en vanlig arbetare....alltså "vanligt folk" som jobbar på typ.... - låt säga ett helt vanligt företag, typ ett åkeri eller en fabrik som går i konkurs för att elen och bränslet är så dyrt att hela skiten går omkull....då blir den vanliga människan arbetslös. Med skenande priser blir det inte lätt för en vanlig människa att leva på en sänkt a-kassa.  

Jag har insett att jag är totalt vilsen i politiken....snart är det val. Alla partier säger saker som jag kan hålla med om. Alla säger någonting som är fullkomligt hjärndött. Men förr, när arbetarna i regel alltid röstade på sossarna blev det ju svårt för dom höger ut att ens få en chans att vinna. Därför bildades det allianser och blockpolitik. Vilket betyder att man inte längre kan välja ett parti och förvänta sig att man ska få det som står i deras valmanifest. Man får en massa andra jävlar med sig. Varför blev det så här? Jo, för att det alltid har funnits fler av "vanligt folk" är "finare folk" 

Jag tycker inte att det finns något alternativ som känns bra. Jag är ett vanligt folk. Jag är inte rik. Jag behöver välfärd, annars kan det gå åt helvete. Tänker jag kortsiktigt så känner jag UT med miljöpartiet....för jag menar, satan vad dom krånglar till det och gör det svårt och dyrt för vanligt folk som mig. Det är ju nu och idag jag behöver billigare bensin....jag ska ju för fan börja skola.... (hoppas att folk kan läsa sarkasm, ironi och förstå hur man kan överdriva för att göra sin poäng tydligare, om inte....sök hjälp som vanligt folk) KD och SD tycker att det ska bli billigare vid pump. Sossarnas förslag...vad var det för idiot som kom på att alla som har en bil ska få 1000 kr. Sen när var det att äga en bil som var problemet....det är köra den som är dyr. Varför ska alla som äger en bil få pengar....I sthlm äger folk bilar...men behöver kanske inte köra den så ofta för dom har ju sin tunnelbana...det är ju inte rättvist för "vanligt folk" här uppe i Norrland! Ska Camilla Läckberg få 1000 kronor för att hon har en bil?! näe fy fan! No offence till Camilla...men ni fattar...

Äh nu ids jag inte skriva mer....tycker bara att alla ska fundera över hur jävla vanliga dom är egentligen... Och vilka som alltså räknas som ovanliga. Är det dom som har det bättre eller sämre än dom själv. Är problemet Mustafa med dom sjutton ungarna eller såna som Jan Emmanuel?! Att vissa kan köpa en ny klocka för 100.000 kr för att han glömde sin klocka hemma. I sin övernattningslägenhet som ligger på en glassig plats där en vanlig människa inte skulle ha råd ens att bo i en städskrubb... eller är problemet fattigdom, kriminalitet, trångboddhet och ett allmänt obehag?! Jag menar...tar man beslut om att folk inte ska kunna leva på bidrag och kosta vanliga skattebetalare pengar så innefattar det inte bara dom andra...även vanligt folk.  

Jag tänker inte låtsas som att det inte finns rotat i oss att dela upp oss i vi och dom. Det gör vi oavsett vi vill det eller ej. Sörlänningar, norrlänningar. Katt eller hund-människor. Överklass, medelklass, underklass. Rika, fattiga. Kön. Hudfärg. Musiksmak. Vi är fördomsfulla. Fattiga har fördomar om rika, rika om fattiga. Bonnläpparna i Norrland och noll-åttorna i Fjollträsk. Svenskar om utlänningar. En del mindre än andra. Rasister har fördomar. Antirasister har fördomar mot alla som har några fördomar alls...

Men att göra det sämre för ovanligt folk är absolut inte nödvändigtvis något som gör det bättre för vanligt folk. 

Allt är inte så enkelt som det låter. Tro inte på allt du tänker och framför allt tänk själv. Vem gynnas av vad. Ska dom som redan har det bra, få det bättre eller ska vanligt folk som redan har det dåligt få det ännu sämre..... Ska man tänka långsiktigt eller det som gynnar en mest just nu? Jag hatar politik. Det är nog kanske för obegripligt för vanligt folk som mig.

tankar jag luftar inför valet 🤔

Valet närmar sig med stormsteg. Om bara några dagar är det tänkt att jag ska knalla iväg med den yttepytte-lilla men dyrbara röst jag har -som jag har rätt att använda en gång vart fjärde år. Den ska jag låta någon förvalta åt mig. 

Min dyrbara lilla röst. Min röst får inte ens säga exakt vad den vill, man kan ju inte alltid få sin vilja igenom... Näe, det handlar mest om att man ska välja någon som säger typ det man själv skulle ha sagt, om man fick prata själv utan att först låna ut rösten.... 

Eller nej förresten! Det handlar nog mer om att man ska ge den till någon som, som i alla fall säger något som du hade velat säga typ... eller...ja...nja... jag vet inte. I alla fall någon som vågar säga nej till det som du är mest emot?! 

Förr i alla fall...så gav man ju sin röst till det gänget som sa mest av det man själv ville ha sagt. Men så enkelt ska vi inte ha det längre tyckte vi. Det är väl ingen spänning. 

Nu är det mer som om du har gått ifrån att stödja något kraftfullt organiserat gäng med stort våldskapital, tänk HA, bandidos, tänk MC och skinnvästar. Tänk bloods and crips. Tänk rött vs. Blått. Dom var enkla att se skillnad på och det var tydligare vem som tyckte vad om vad och du visste att dom hade din rygg. Dom hade GUNS försvarade det som var mest värdefullt i dina "hjärtefrågor" som det så gulligt kallas. 

Nu är det mer lite som löst sammansatta kriminella nätverk. Det är ett JÄVLA sjå att hålla reda på vem som är kompis med vem eller vem eller ännu värre! - om den kompisen är kompis med någon av ens fiender 👀

Precis som osmaklig melodilös gangster rap sitter dom och spottar ut det ena tomma vallöftet efter det andra. Deras rhymes rimmar inte ens längre. Men dom låter inte förståndet hindra dom inte. Dom fortsätter att kasta ut ord som är helt i otakt med beatet. Smaklöst. Borde vara kriminellt. Borde ens svensk statsmedia subventionera sånt här?

På bästa sändningstid så får dessa "gäng" sitta där och försöka rekrytera det svenska folket. För att gå med i "deras gäng" är enda sättet att tjäna pengar. 

Eller tjäna och tjäna. Tjänar gör ju mest bara ledarna på toppen. Den större majoriteten av oss är bara springpojkar. Man får välja det gäng som låter en få behålla så mycket som möjligt av pengarna man har sprungit för sitt liv för. 

Vi borde knäcka gängen tammejfan!

Men det är inte så lätt. Det här med den lilla rösten man har...som man får använda en gång vart fjärde år. Den är så liten och svag att den inte ens kan skrika, det väser bara ut ett jätte-jätte svagt - hjälp! Som inte hörs om man inte står jätte-jätte nära. Det är sånt jäkla oljud i den här sandlådan där vuxna surpuppor kastar sand på varandra. En del kör - den får inte vara med om vi ska leka. För om den ska vara med då är inte jag med. 

Buhu! Spelar ingen roll... 

Dom ljuger så bra! Helt skrupelfritt tittar dom mig i ögonen och lovar mig vad just dom ska ge mig om dom får min lilla röst. Eller nej förresten. Dom bara talar om vad dom hade tänkt lova mig om det inte vore för att dom var tvungna att anpassa sig, till vad dom andra gängmedlemmarna, som dom måste hålla sig på god fot med, vill. Med en pistol mot tinningen tvingas jag att välja en sida i detta gängkrig. 

Näe... Kanske borde vi börja emot. Man får rösta emot två partier var, som man absolut inte vill ska vara med. Man behåller sedan de partier som man inte heller håller med. Men det är ju ändå skitsamma med tanke på att ingen av dom kan få sina viljor igenom om dom inte gaddar ihop sig. 

Det är ju mest rimligt. Det skulle ju beskriva verkligheten lite tydligare. 

Det är inte längre som bloods and crips. Att man liksom fortsätter att tillhöra ungefär gängen som man fötts in i. 

I stället blir det mer likt shottaz och dödspatrullen. En gång i tiden var alla medlemmar, nu är man splittrade och skjuter sina fiender i ryggen. Man bryr sig inte om allmänheten hamnar i skottgluggen. 

Jag lovar att många "busar" som sitter inlåsta på Kumla är pålitligare...än pålit-inga-rna.

Elle, belle, bi. Vem ska det bli?!..

testar att blogga från nya telefonen

Eller egentligen är det ingen ny telefon... Jag har bara bytt telefon med min lillebror. Han hade en Samsung och jag hade en iPhone. Jag ville ha en telefon som jag kunde synka med min dator som är en Google Chrome. Det går ju inte med ios. Jag är inget iphone-fan egentligen. Köpte den bars för att jag tycker att iPhones många gånger har mycket finare färger när man tar foton... 

Nu ska man bara lära sig att byta igen. Det borde sitta i ryggmärgen med tanke på att jag har haft Samsung sedan 2014 och endast haft ett års uppehåll. Men ändå känner jag mig rätt vilsen 🤔 det tar sig nog med tiden... kanske 

Jag sprängs snart!

Jag har egentligen börjat föredra att kanske ibland klottra ner en tanke på Instagram än på bloggen. Det känns typ som att det inte tar lika lång tid. Men där har jag endast ett visst begränsat antal tecken jag kan skriva. Och gudarna ska veta att jag behöver oändligt många tecken för att kunna skriva om det jag har på hjärtat nu. JAG VILL BARA SKRIKA SÅ ATT VARENDA JÄVLA KOTTE I SVERIGE SKA HÖRA! Särskilt dom som bestämmer. Alla som sitter och skriver sina fina målsättningar om barnen och deras rättigheter. Särskilt dom jävla tomtarna som sitter och bestämmer. När allt kommer till kritan så handlar allt om pengar. Det ska låta så fint. Men egentligen skiter dom högaktningsfullt i om en eller annan unge inte får sina behov tillgodosedda, så som det står i skollagen. Man kan ju faktiskt inte göra alla nöjda och glada. 

Idag vill jag göra absolut ingenting....

 Jag har verkligen kommit tillbaka till den trötta versionen av mig. Nästan som när jag var utbränd. I alla fall mycket mer som innan jag blev "bättre"

Första gångerna jag började bli så här trött så kunde jag ju inte veta att det skulle hålla i sig. Men nu efter ett tag så börjar man ju se att det är ett mönster. Jag är bara trött hela tiden. 

Det är ju så himla mycket jag egentligen vill. 
Men jag orkar inte.
Det känns som att allt just nu bara är besvärligt. 
Allt som jag egentligen älskar är just nu mest typ en börda. Det som var min medicin förra året och gav mig så mycket lycka (min trädgård) är just nu mest ett ångestmoment. Jag vill vara där ute och peta och pilla och göra fint. 
Jag har en massa små planer som jag skulle vilja göra, men jag orkar inte. 
Jag älskar  mina krukväxter och vill ha det grönskande inomhus, men jag orkar typ inte vattna blommorna. 
Mina älskade, älskade katter. 
Jag klipper hellre bort pälsen än att med tålamod försöka borsta lite hela tiden. 
Allt är lite "mycket" just nu. 
Och det är ju så trist när det blir så att det som är meningen att vara en bonus i livet blir det som slår över till att kännas övermäktigt. Eller att man liksom får dåligt samvete. 

Vissa saker kan man ju inte välja bort. 
Jag skulle kunna byta ut mina krukväxter till plastblommor. Men det vill jag ju inte. 
Jag vill inte ha en gård som bara är en gård. Inte en trädgård med blommor och skönhet. Men det känns ju som att det bara ser skräpigt ut när jag inte orkar hålla efter. 
Det tråkiga är ju att det egentligen är det jag mår bäst av. Alltså vara ute och gräva i mina rabatter och rensa ogräs, blir det som jag skippar. 

För att jag är så trött. Jag har börjat vara på vippen att försova mig varje morgon. 
När jag började jobba hade jag blivit så härligt morgonpigg. Jag steg upp nästan två timmar innan jag började. Jag duschade och sminkade mig och drack kaffe och hade en så härlig start varje morgon. Jag var pigg och tyckte att det var skönt och roligt att göra mig i ordning på morgonen även fast jag vet att jag ju bara kommer att bli smutsig när jag jobbar ändå. Men det gav mig en skön energi. 

Nu börjar jag hamna i det där läget att duscha känns lönlöst. Det ger inget att duscha på morgonen för jag ska på jobbet och bli svettig. Jag är för trött för att hoppa i duschen direkt jag kommer hem och på kvällen så känns det jobbigt, jag svettas ju ändå så mycket på natten och så är det ju ändå bara några timmar kvar till nästa arbetspass. Sminka mig ids jag inte. Inte ofta i alla fall. Det är ju ändå aldrig någon som ser mig. Eller för min egen skull spelar det ju ingen roll...jag träffar ju nästan aldrig några människor så vad spelar det för roll hur jag ser ut?! 

Jag vet att det stinker depression om det jag beskriver. Och jag är väl medveten om alla varningstecken. Hade det inte varit så att jag hade vetat att det endast är ett tag kvar till jag slutar så hade jag tackat ja till sjukskrivningen. Min läkare tyckte att jag borde det och jag kan erkänna att det borde jag nog, men! Det finns ett men. 
Jag tror att det ändå är bra på sätt och vis. För det första är det mindre omställning sen att börja skolan om jag fortsätter att hålla igång och jobba mina timmar än om jag ska börja gå hemma och komma ner i tempo och sen upp till 100% skola. Det blir för jobbigt. Då är det bättre att jag är igång som det är nu. För det andra så känns det lite som en vinst inuti att i alla fall orka rida ut stormen. 

Dessutom behöver jag varje krona. 

För gudarna ska veta att det är dyrt att leva nu. 

Oj så mycket oro det bor i mitt bröst just nu över allt som har med ekonomi att göra. 

Jag vill inte ens tänka på det för jag börjar må illa 

Kan man ångra sina barn?!

Det var en titel på en podd jag lyssnade på idag. Den frågan väckte rätt många tankar. Kan man det? Ja, det kanske man kan. En del kanske gör en del verkligen det. Gör jag det! Näe, jag ångrar inte mina barn. Dom är verkligen det dyrbaraste jag någonsin haft i mitt liv och har svårt att tänka mig att mitt liv skulle ha kunnat ha någon mening om dom inte fanns. 

Men ibland kan jag ångra att jag inte förstod att jag kanske inte borde ha skaffat barn. Ibland önskar jag att jag hade insett att jag kanske inte var typen som hade det att ge som mina dyrbara barn förtjänar. Hade dom aldrig ha fötts från första början så hade jag ju inte vetat vad jag gick miste om. Och då hade jag sluppit leva med den ständiga ångesten, oron och det dåliga samvetet som jag lider av. Jag har aldrig på riktigt känt att mina barn har stått i vägen för några drömmar om att kunna resa eller göra karriär. Längtan eller drömmar om såna saker har jag aldrig haft så det har aldrig varit någon uppoffring för mig. 

Men jag insåg inte hur svårt det skulle vara att vara att vara en bra förälder. Jag trodde att det skulle vara småbarnsåren som skulle vara det svåraste. Men ju äldre dom blir desto svårare är det. 

Finns tusentals ord mer jag skulle kunna skriva om detta. Men jag håller på att somna. 

Jag älskar mina barn så mycket att det på riktigt gör ont i hela mig. 

Kreativ kris

Om ni bara visste hur sjukt många ofullständiga blogg inlägg jag har sparade som ”drafts” 

Det finns hundra saker om dagen som jag känner att jag vill skriva om. Men så börjar jag skriva….blir avbruten och sen tappar jag lusten att skriva klart. 

Jag saknar att skriva. Jag har så mycket jag aldrig får sagt. Även om jag inte har några läsare på min blogg så kan det vara förlösande att skriva om det ändå. 

Jag saknar att vara kreativ i största allmänhet. Jag vill skriva , teckna och en massa annat, men det finns inte tid eller ork. Men det bubblar inuti   

Det känns som att jag skulle behöva göra mig av med en massa saker   Jag vet bara inte av

Taggad till tänderna!

Nu sitter jag i tältstol bredvid min kära pappa med utsikt över rallycross banan i klutmark. Vi sitter och väntar på att det ska börja tränas på banan här ute. Jag blir nästan som hög av ljudet från bilarna. Det är sådan nostalgi från barndomen. Min pappa körde folkrace då och lilla jag trodde att det var världens rally. 

Man sprang omkring på området bland alla bilarna som det mekades i in i sista sekund före och mellan hiten. 

Det är så sjukt härlig känsla. Ljuden, lukten och spänningen 🏁

När vi kom hit strålade solen men nu kommer det en massa grå moln och ibland tycker jag nästan att jag känner en droppe lite då och då. Men det kan vara inbillning. 

Man får ju åka hit i väldigt god tid för att få bra platser. Det var inte många här när vi kom men nu börjar det drösa in mer och mer människor med tältstolar och kylväskor. Vi fick bra platser. Inga blindspots.  👀

Jag hoppas bara att vi slipper regn ☔️ 

Nu kör vi 😎🏎

När man inte kan komma till ro…

Då brukar jag ibland gå till min mamma och pappa. Pappa sover alltid på soffan, den är stor. Så jag får plats. Eftersom att han har fel på hjärtat och alla möjliga bekymmer med hälsan så måste jag liksom få gå dit och sova. Jag är så rädd att ångra att jag inte gjorde det när jag hade chansen, den dagen han är borta. 

För två somrar sedan var han så sjuk att jag trodde att han skulle dö. Han kunde inte andas och han fick åka ambulans flera gånger för att han behövde syrgas. Sen fick han några mediciner så nu är han lite bättre. Men långt ifrån frisk. Jag vill inte behöva känna att jag har något att ångra sen. Dessutom finner jag ett lugn här, för så klart är det här jag ligger nu. Jag hade så svårt att varva ner hemma. Jag somnade. Men ytterst ytligt. 

Jag tänker att jag ska åka och jobba tidigt som fan. Innan det blir så varmt. Mitt första städ tänkte jag göra bort typ 06.00. Sen har jag ett flyttstäd. Det tänker jag att jag kan ta på kvällen. 

Vi har ju faktiskt en värmebölja även här uppe i norr. Det är inte bara det att jag gärna vill slippa arbeta dom varmaste timmarna. Jag vill också hinna ta vara på dagen. Carpe Diem så att säga. I typ åtta månader lever vi i mörker, snö och kyla. Det är de få sommarveckorna som man lever för resten av livet. Det är därför jag inte vill missa en enda sekund i onödan   

En av anledningarna till att jag inte kan sova är att jag har ett ruskigt viktigt beslut att fatta. Jag var så jäkla peppad när jag fick mitt jobb. Jag var så peppad. Men det har inte blivit riktigt så som jag hade föreställt mig. Det är bitvis ett helvete. Jag känner att alla framsteg jag hade gjort bara blir sämre igen. Efter någon jobbig vecka så ansökte jag till en utbildning. Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli antagen. Men i torsdags på eftermiddagen fick jag ett mejl. Jag blev antagen. Jag har bara i morgon på mig att ta ett beslut. Det blir inte enkelt. Det skulle kunna bli min biljett ut i livet, att kunna hitta ett jobb som inte gör mig sjukare. Men jag är rädd. Tänk om det inte funkar. Tänk om jag tar ett studielån och misslyckas som vanligt. Men tänk om jag skulle klara det… 

Jag måste fundera ordentligt. Väga för och nackdelar. 

Hjärnan snurrar fortare än vad jag hinner med. 

Den som lever får se. Over and out 

Nu bär det av hem 🏡

Det finns verkligen små stunder i livet då det känns som att man är i någon slags drömvärld. Det är inte ofta det känns så och såna stunder varar inte särskilt länge. Men när och om det händer så ska man verkligen njuta av varje sekund. 

Lycka är inte ett permanent tillstånd. Jag tror inte att det finns människor som går omkring och bara är lyckliga hela tiden. Vissa personer har kanske närmare till känslan ”lycka” och därmed känner dom den oftare, kanske varar den känslan lite längre för den typen av människor. Men all tid där emellan är det ju såååå många andra känslor. Som man inte tänker på. Man kan ju hinna ha så många känslor under en enda dag. 

Den typen av människor som har ”lycka” har kanske inte lätt att ta till panik, ångest och stress. Kanske möter dom en motgång lite mer avslappnat än, låt säga en sådan som mig. 

Jag har mycket närmare till sorg, ångest och panik. 

En tillsynes liten motgång för den människan skapar fruktansvärd katastrofkänsla för mig. Jag bär latent på en känsla av…..man skulle kunna kalla det melankoli. Det låter bättre. Det är lättare för mig att fasta i stress ångest och mörker. 

Men sen kommer såna där ögonblick i livet då man liksom bara känner en pil med solsken som skär rakt genom hela kroppen och man kommer på sig själv med ett stort leende på läpparna, som faktiskt på riktigt matchar själen. Inte bara ett sånt som man klistrar på för syns skull. 

Jag har haft såna ögonblick i helgen. 

Vi har haft så sjukt roligt stundvis. Människor som bjussar på sig själv. Omringad av människor som har samma humor som man har själv. Människor som bara har en allmänt skön energi. Man behöver inte låtsas vara någon annan än sig själv. Såna människor som det faktiskt inte hade varit någon fördel att vara någon annan än mig. Jag behöver inte hålla tillbaka, vakta tungan och välja mina ord med omsorg. Det som kommer är sånt som vi kan garva åt. Dom uppskattar kanske just det! Att jag är mitt flummiga jag. Precis som jag uppskattar att dom bara är sina jag. Tillsammans blir alla bara ett gäng härliga människor som har jävulskt roligt tillsammans. 

Jag dricker nästan aldrig alkohol. Jag har faktiskt svårt att förstå hur människor tycks få njutning av alkohol i nästan alla situationer. Det funkar inte så för mig. 

För mig måste alla planeter 🪐 och stjärnor 🌟 vara i perfekt synk med solen och månen 🌕 

Jag ska ha ett relativt stabilt grundhumör, sen måste det finnas en extra växel att lägga i därifrån liksom. Det måste vara roliga människor som smittar av sig så jag känner att jag hamnar i mitt ”party mode” det måste vara bra musik. Det får inte bli segt. Men inte heller för stökigt för snabbt. Jag kan inte planera mig in i en lust. Den måste få komma av sig själv. Min lust är spontan och flyktig. Jag kan få världens härligaste feeling när jag lyssnar på musik i bilen. Men om min feeling krockar med en negativ energi sen så är den känslan borta inom loppet på en milli-sekund. Jag kan inte dricka mig glad. Men om jag är glad och allt annat klaffar kan jag faktiskt bli gladare av lite promillehaltiga drycker 🍷 

Men! I nio fall av 10… så klaffar ju inte allt det där. Det är så ytterst sällan jag har så roligt. 

Just därför så får jag leva lite extra på dom små ögonblicken 🙌🏼

I helgen har det varit en sådan helg. Där både lycka och skratt har legat nära. Då kommer en känsla man ska sträva efter mer. Mer än den där ”lyckan” alla har som mål att finna i livet. Efter en sån här helg då lyckan kom och gav själen en liten stöt då kommer tacksamheten. Det är väl den man ska sträva efter. Insikten att vara tacksam för dom där stunderna. Även om det är relativt sällan man känner det så innerligt så ska man inte glömma bort att det varar lite längre om man är tacksam 😇 tacksamheten efteråt är det som man kan leva på en liten stund. 

Man måste låta sig själv få vara glad en liten stund. 

Nu är vi på väg hem. I morgon är det jobb igen. En helt vanlig måndag. Då kommer jag nog vara precis den där versionen av mig själv som tycker att verkligheten är svår och tung. Skrattet byts ut mot tunga suckar. Tunga suckar är pysventilen för alla jobbiga känslorna som äter mig inifrån. 

Men just nu är jag tacksam. 

Önskar eder alla ett glad ny midsommar!

Just nu i skrivandets stund sitter jag i bilen fullpackad från golv till tak. Alla mina barn är med, vilket är extra mysigt nu när äldsta har lämnat boet så är det inte ofta man är tillsammans allihopa. Väldigt sällan faktiskt. Jag trodde att hon skulle komma hem titt som tätt. Men som med så många  andra saker som jag trodde så hade jag helt fel.  Hon trivs nog nästan lite för bra i sin nya lägenhet. 😅

Vi är i alla fall på väg till min kusin i Norrbotten. Det börjar bli lite av en tradition att fira midsommar där. Och eftersom det brukar bli lyckat så gör vi inget undantag den här gången heller. Vi är lovade fint väder ☀️ men för fyra år sedan när vi var där och skulle fira stod vi med paraply ☔️ och vinterjackor och grillade. Var lite svårt att få upp elden bara 😅 charmen med att bo i norra Sverige. Man får packa både bikini och skoteroverallen. 

Jag älskar att vara där. Paradoxalt nog. Med tanke på att jag hatar att åka bort. Jag avskyr att åka bort. Även fast jag vet att jag älskar att vara där så har jag sådan jävla ångest före. Det är som en klump i bröstet. Jag blir som en tjurig fyraåring som inte vill städa sitt rum när jag ska packa. Det är någonting skevt i det där. För ibland känns ju hemmet som ett jävla fängelse och man vill bara bort. Men när allt kommer omkring så föredrar jag hemma i 99 fall av 100. Det här är undantaget. För hos henne känner jag mig inte borta. När jag väl är där känner jag mig hemma. Det enda som får mig att vilja åka hem är saknaden efter katterna typ. Men när jag kommer hem är det skönt, fast ändå inte. Allt blir ju så trist. Det är en magisk känsla att vara där. 

Hon är typ min ledstjärna. Vi har alltid varit så olika. Men hon har varit min idol så länge jag kan minnas. Och även nu när vi är vuxna så är hon det fortfarande. Hon har det jag saknar. Ett lugn, ett mod och tålamod. Jag ser verkligen upp till henne på riktigt. Hon är riktigt jävla cool. Självständig och har en glöd och ett jävlar anamma som jag önskar att jag hade. För när hon är med så känner jag mig mycket modigare. Hon är som en pusselbit 🧩 som jag behöver för att hon har det jag saknar och tillsammans blir vi ett jävla dreamteam. Jag har nog aldrig så roligt som när jag är med henne. 

Vi var ju alltid med varandra när vi var små. Ibland undrar jag hur det hade blivit om hon inte hade flyttat uppåt och jag nedåt i landet. Hur hade livet blivit då? 

Jag hade inte haft dom här tre då. Så flytten var i alla fall helt klart värt det 💖 och när man väl ses så är det ännu bättre 🙌🏼🥳

Haverifilter på Instagram

 Jag fick en feeling och skaffade ett insta till min uselt skötta blogg...
Undra om det är så klokt med tanke på att jag är så usel på att blogga? Om jag inte ens kan sköta bloggen är det då verkligen rimligt att tro att jag kommer att rodda ytterligare en grej då?!
Nja, förmodligen inte. Dock kan det ibland kännas lite mer prestige löst att bara göra ett inlägg på instagram än att skriva ett blogginlägg. 

På insta vet man ju dessutom att man har ett väldigt begränsat antal tecken. 
Ibland kanske det är därför jag är så rädd för att verkligen skriva av mig här på bloggen. Det är liksom en kamp. För mina tankar är ju ett enda stort trasselsudd och börjar man räta ut det i ena änden så vet man ju aldrig hur jäkla långt det där snöret är. 
Därför känns det som att när jag väl ska sätta mig och skriva här så vet jag inte var jag ska börja just då....och eftersom att en tanke sällan har en tydlig början eller ett tydligt slut så är det svårt att sätta sig när man väl har gott om tid och skriva om den tanken som man fick på jobbet. Då har den ju hunnit växa sig ännu längre. 

Det är som när jag pratade med min samtalskontakt på psyket i Torsdags. 
Samtalet börjar alltid typ
 Samtalskontakt (S) - Hejsan hur är det med dig?
Jag - Jodå, det är bara bra...eller inte bara....eller det är inte så bra...du vet, alltså... det är, nja, så där...alltså jag...du vet, det är ju....öhh...jamen, jag mår inte så himla bra idag...heller...

Och efter det så slutar det med att jag håller en typ en timme lång monolog där min samtalskontakt inte har några repliker alls så när som på ett - jaha, jag förstår, jag hör vad du säger, mhmmm osv.
Det börjar alltid lite lugnt och försiktigt sedan ökar det liksom i både volym och frekvens. Jag hinner gå igenom de mest utmärkande händelserna på de fjorton dagarna som gått. Jag hinner gå igenom saker som jag har läst, sett eller hört. Saker som gör mig orolig. saker om barnen, saker som rör något som har med barnen att göra. Tankar om saker som händer i omvärlden. Det börjar oftast liksom i ett lite bekymrat läge...tänkande.....sedan jävlar accelererar jag och blir bara argare och argare och det slutar nästan med att jag bara sitter och halvt skriker och gormar över saker som jag är less och arg över. Livssituationen, förutsättningarna, möjligheterna eller snarare o-möjligheterna. Samhället, mydigheter....ALLT! när jag väl börjar prata så liksom bara forsar det ur mig och det tycks aldrig ta slut! 

Jag har så jävla mycket uppdämda känslor i mig....det står mig upp i halsen och det är så ofta jag känner mig som att jag kommer att kvävas av dom. 
Det finns ingen man kan prata med. Förutom en timme var fjortonde dag. Då jäklar får man lätta på hjärtat och då blir man helt matt efteråt. 

En del saker vill ju människor gärna hålla för sig själva när dom inte mår bra. 
Till viss del kan jag ju ha så också. I alla fall när det handlar om mina relationer till människor. Jag kan ju inte ens prata med människan som jag upplever mig ha en problematisk relation med. 
Men när det kommer till så många andra saker känner jag bara att jag vill ha en megafon. Jag vill bara skrika mig hes så hela jävla världen kan höra vad jag har att säga om vissa saker. Det är bara så jäkla tröttsamt när man har sååå många åsikter om saker som händer i världen. Men jag kan inte göra min röst hörd. Det spelar ju ingen roll hur högt jag skriker om mitt budskap endast når en enda människa. Min stackars samtalskontakt på psykmottagning 2. Det blir ett sånt jävla antiklimax. Snart går hon på semester. Efter det hinner hon bara jobba några veckor, sen går hon på mamma-ledigt. Då slipper hon mig...-lyckliga jävel. 
Och här kommer jag att sitta och koka inombords och drunkna i mitt mörker. Jag kommer inte att ens ha en enda en som kommer att höra vad jag har att säga... 
Jag kommer att bli lämnad helt ensam med mig själv. I min egen hjärna. Lämnad att drunkna i mina tankar om ditt och datt. 
Jag får försöka börja skriva som terapi. 
Det är bara det där med att tajma det. Så att jag lär mig att skriva om en tanke i samband med att den tänks. Lära mig att ta en tanke i taget. Kanske måste jag lära mig att dela upp tankarna bit för bit. Lära mig att en tanke kan ha en rubrik. Att man kan skriva om var eller hur tanken föddes och vad den initialt bestod av. Sen får jag väl försöka lära mig att ta det därifrån. Steg för steg.... i stället för att klumpa ihop alla mina tankar till en enda superlång tanke, för det är så det ibland känns som att det är...det blir ju så när allt bara snurrar runt hela tiden och olika tankar kan klibba ihop sig i varandra för att vissa av dom leder till samma slutsats. Kanske är dom snarlika. För det är så...den ena tanken leder ofta till en annan just för att dom är snarlika, eller grundar sig på samma strukturella problem. 

Jag överlever nog utan min samtalskontakt, eller kanske inte. 
Men det är fan så mycket lättare att prata än att skriva. 
Fan vad mycket jag hade hunnit säga på den tiden det har tagit mig att skriva det här lilla....

Over and out!

Störande

 Hur kul är det när man inser att man har skrivit en massa inlägg på bloggen som inte har publicerats. Här har jag alltså varit lite aktiv och faktiskt trott att jag har postat...så har det bara hamnat som "drafts". 

När man för en gångs skull har varit i alla fall lite aktiv här...så har jag ändå inte varit det. 

Och nu är ju dom inläggen inaktuella. 😕

Jaja, sånt är ju livet. Har man något att säga håller man tydligen bokstavligt talat "tyst" och när man känner sig en smula avslagen då sätter man sig och ordbajsar. 

Egentligen har jag nog en massa på hjärtat om jag tänker efter. Men jag vet inte i vilken ände jag skulle börja. Och om jag börjar så vet jag inte hur länge jag skulle behöva skriva för att få allting sagt. 

Det har varit en hel del tankar och känslor senaste tiden. Både jobb, ekonomi, familj och om mig. Generellt. 
Typ, vad gör jag ens här?!
Jag har haft en hel del dagar på rad som jag går omkring och bara undrar. 

Jag har haft dagar då jag bara känt mig så allmänt ensam och vilsen. 
Det känns som att jag behöver någon radikal förändring i mitt liv. Men jag vet inte vad eller hur. 
Är det inte rätt märkligt. Att någonting, eller flera saker skaver i en ibland. Och ändå känner man sig helt oförmögen att bara säga "fuck it" och bara göra någonting helt annat. Man är så rädd att misslyckas. Att om man chansar och gör någonting helt annat så kanske det skulle kunna bli sämre än det man har även om man tycker att det är bajs?!

Oj vad jag önskar att jag vore lite modig. Att jag kunde låta mig själv bara go bananas, flippa ur och kasta mig ut på ett ställe där jag aldrig har varit. Kanske skulle jag kunna hitta det ställe där jag hörde hemma. Vem vet?! Inte jag. För jag är för feg för att ta reda på det...

Over and ut

Skriva som terapi...

 Jag lyssnade på en podd igår om att det finns typ terapi som handlar om att man typ går i en skrivkurs och vilken helande effekt det kan ha om man mår dåligt. 
Ex flickor med självskadebeteenden kan skriva om hur mycket dom vill skada sig, var hur osv... att få skriva det i stället för att göra det. Och att det faktiskt hyfsat ofta ändå kan fungera rätt bra. Sen var det ju en massa andra exempel också...precis som var tanken med den här bloggen. 

Jag skulle ju ha den som terapi och skriva ner mina tankar och sånt för att rensa min hjärna. 
Men tyvärr så går ju min hjärna på högvarv och eftersom att jag inte kan blogga på heltid så blir det liksom alldeles för många tankar som hinner tänkas under en dag för att jag ska orka skriva ner allt....och då menar jag ändå bara såna tankar som ändå har något slags vettigt innehåll, inte bara typ - Har vi mjölk hemma?! 👀

När jag tänker djupare tankar så vill jag ju kunna skriva om dom i "nuet"
Det är ju inte så kul att skriva typ " Hej bloggen! i förrgår tänkte jag en tanke...."
Är det tankar om en aktuell händelse eller någonting man reagerat på så är ju det kanske en sådan sak som hinner bli inaktuell. Eller så den där intensiva känslan man hade, även om det fortfarande kanske var en bra tanke, men det handlar ju så ofta om känslan. Det är ju trots allt så, att egentligen är ju inte målet att skriva ner tanken. Det är väl snarare känslan som tankarna väcker man vill befria sig från, eller dela med sig av....

Och jisses vad det snurrar tankar och känslor nu för tiden. Det händer ju en hel del saker i denna värld som både väcker tankar och känslor. Så många att man skulle behöva få vara en sån där som sitter och live-rapporterar på typ Aftonbladet, fast på sin blogg för att hinna sätta allt på pränt. Jag har ju senaste två åren haft lyssna på podd som medicin för att slippa höra mig själv tänka. Men senaste tiden så har det liksom slutat fungera. Mina tankar överröstar podden, så att jag kommer på mig själv att jag får spola tillbaka för att jag inser att jag inte har hört ett enda ord. Och så håller jag på. Precis som när man skulle läsa läxan i högstadiet. Man läste första meningen om och om igen. För man kom inte så mycket längre än så innan tankarna vandrade vidare. Och det sjukaste var att ändå fortsatte man liksom envisas med att ögonen fick följa raderna med bokstäver trots att man visste att man ändå inte ens läste. 

Ibland får jag infall och tänker att jag ska skriva ett inlägg. Men så tänker jag att "-men shit vad jobbigt, det var ju aslänge sen jag skrev! Då måste jag ju skriva ett jättelångt inlägg om jag ska hinna skriva vad som har hänt sen dess! Det blir alldeles för jobbigt!" 
Typiskt min ärthjärna! liksom på riktigt!? Vem fan har sagt att jag måste skriva ner alla dom där sakerna då? Det är ju ändå ingen som vet vad jag hoppar över. Det är ju inte precis som att det är någon slags redovisning av mitt liv som ska granskas av en myndighet den här bloggen är till för. Varför måste jag alltid vara så omständig? Kan jag inte bara någon enstaka jäkla gång göra någonting utan att lägga någon slags värdering i det? Näe, sanningen är ju att det kan jag ju inte. Antingen så vill jag göra någonting bra, eller inte alls. Men vad är då definitionen av en bra blogg? Det är det jag skulle vilja fråga mig själv. Och seriöst....läser folk ens bloggar längre. Förutom såna där riktiga kändisbloggar. När bloggarna kom till där någonstans på artonhundra talet så satt man ju och läste random människors dagböcker. Det var ju före facebook gjorde sitt intåg och gjorde att man följde fler människor, men fick mycket mindre portioner av information. Hips vips fick man veta vem som hade städat, tränat, bakat, lagat mat osv...direkt... Och bloggarna försvann liksom lite. 

Jag har ju ibland använt min facebook som blogg. Man skriver ett inlägg där och så får man en massa reaktioner, kommentarer och man kan starta diskussioner, för det är ju där man hamnar på facebook. Det var ju därför jag ville ha en blogg. Jag vill inte ha diskussioner. Jag vill ju bara få ventilera. Jag vill inte ha omedelbar feedback på mina tankar eller styrkekramar. Jag vill bara få skriva. Och ibland känns det bara som att det är tillfredsställande att veta att någon kan läsa. I alla fall om jag nu skulle lyckas skriva ett inlägg med ett innehåll värt att nämna. 

Men det är ju därför jag aldrig orkar blogga, för min ADHD hjärna hinner ju alltid börja tänka en massa saker så att jag flummar iväg och spenderar 45.000 tecken utan att ha hunnit skriva ett enda ord om det jag hade tänkt skriva om från första början. 

Så typ. Previous in Jennys life: vi hade kattungar, dom var söta. Dom har flyttat. Det blev tomt. Jag blev ledsen i ögat. Jag har börjat jobba halvtid. Från att ha varit heltids sjukskriven i sex år-INTE att rekommendera. Att HA börjat jobba är kul. Men hur det fungerar är mindre kul.  Våren kom, nu är det snart sommar. Och nästa gång jag bloggar....vem vet?! Antingen blir det en till blogg ikväll...för jag menar, nu släppte ju liksom proppen. Eller så kanske det inte blir förrän närmare till jul... 

Den som lever får se....
Over and out.

Nu är jag här igen.

Mitt i natten. 😴👀 Gissa hur bra det gick att 1 -Dygna / 2 - vakna i någorlunda vettig tid i morse. Alltså Måndag. Åt helvete. Jag somnade typ på morgonen och hade ställt väckarklockan på typ nio. Kan berätta att jag vaknade INTE av den. Jag tror att jag vaknade strax efter 13.00. Jäklar så sur jag blev. Jag är less på att sova bort hela dagarna. Men nu, Tisdag så ska mina kära barn till skolan. Det innebär att jag måste upp. Nu kan jag typ inte somna, dels för att jag sov halva dagen. Men också för att jag är rädd att jag ska försova mig om jag somnar. 

Det ska bli så skönt för barnen att få åka till skolan imorgon. Till och med Mille har längtat.  Och Millan har suttit och kämpat med läxa idag som bara den för att hon är så taggad. Alltså jag kan inte smälta den gulligheten. Det är tur att det var jag som födde henne, annars hade jag nog knappast trott att hon var mitt barn. Men det gör mig så lycklig. 🥰

Jag ber till högre makter att hon får fortsätta känna så  här och behålla sin arbetsmoral. Jag tror knappast att hon kommer att älska skolan för evigt. Men förhoppningsvis så får hon fortsätta tycka att det är okej. 

Det underlättar ju i livet om inte skolan känns som ett straff för att man finns. 😳

Idag fick jag fingrarna ur röven och städade bort allt slipdamm i det som ska bli Millsans rum. Det var inte lite. Men nu är det lättare när jag väl är redo att börja måla. Fan vad bra det känns. 

Nu börjar ögonen svida. Vad sjutton ska jag ta mig till?! Plåga mig själv på nåt sätt så jag kan hålla mig vaken ? Hur jag nu ska lyckas med det när alla andra sover 😴 eller ska jag somna och hoppas att jag får mig upp om 2.5 timmar. Jag saknar tiden då min mamma vaknade mitt i natten. Typ den här tiden. Då hade jag kunnat gå och dricka kaffe och allt skulle vara så mycket enklare. 😕

Vi förstår nog alla hur jättedåligt det kommer gå att vakna tjugo i sju om jag somnar nu. 😳

Jag står inte ut längre…

Alltså nu börjar jag få nog. På riktigt 😦 nu har jag varit en fånge i mitt hem i typ nio dagar. Utan att ens kunna gå till mamma och dricka en kopp kaffe. Utan att ens kunna dra på affären och handla en kvart. Bara suttit här hemma, dag ut och dag in. Det gick skapligt söndag till onsdag då jag mådde som sämst för då hade jag inte ens pallat att tänka tanken på att gå ett steg längre än till toaletten. Men alltså nu 😕 Det kryper av rastlöshet i min kropp. Jag vill bara gnaga av mig en arm eller något för att jag börjar bli allergisk mot mig själv. Jag tror faktiskt aldrig att jag i hela mitt liv har varit hemma så här många dagar. Isolerad på en öde ö. 

Tänk att före covid kunde man liksom gå till mamma på morgonkaffe fast man var asförkyld, hostade lungorna ur sig och var lite småfebrig. Det var inte konstigt alls. Enda gången man typ inte gick dit var väl om man hade magsjuka. Annars har man varit där med sjuka ungar, med vattkoppor och en massa andra smittsamma sjukdomar. Men det var då det. Nu är det nu. Nu kan man inte gå ut om man hostar ett par gånger och typ snorar om ens så bara en liten smula. 

Jag håller på att tappa det. Nu har jag haft typ tre halvskapliga dagar. Feberfri. Lite trött 😴 Lite lättare att bli slut för rätt små ansträngningar. Men ändå. 

Alldeles för pigg för att bara vara instängd här. 

Klaustrofobi. 👀

Jag önskar att jag kunde bli aspigg så jag kunde orka ta itu med Millans jävla rum. Gud vad less jag blir. 

Jag känner att jag har svårt att somna. Nu är klockan över fyra. Och det är ju rätt uppenbart att jag inte sover än. Det kan vi nog enas om. Dygnsrytmen har blivit fucked up eftersom att jag liksom har sovit i vågor beroende på hur jag har mått. När febern var hög hade jag för ont för att kunna sova. Så när en Alvedon kickade in så jag led lite mindre kunde jag pipa iväg och sova någon timme och så har det hållit på. Så, sen kommer det surt efter och jag har behövt ”sova ikapp” vilket har resulterat i alldeles för långa ”sovmorgnar” läs sovit bort halva dagarna. 😳

Antar att det är därför min hjärna vägrar sova nu. 

Hade det varit i vanliga fall hade jag kunnat smyga hem till mamma å pappa om en stund. Och fördriva tid. Men nu går ju inte ens det. 

Kommer sluta med att jag somnar vid sju eller nåt annat helt värdelöst   

Idag har jag roat mig med att göra om en ful flyttkartong till ett litet kattkrypin, men lite restbitar av tapet och lite målarfärg. Det blev supergulligt. Men dom kommer säkert aldrig ligga där i 😅

Nära döden!

 Eller, det är så det har känts. Coronan hittade hit till slut. Vi har lyckat dodgea den i två år. Så det var ju faktiskt väntat. Otroligt att vi har klarat oss så här länge. Det var förra Fredagen jag skickade en fullt frisk och sprudlande pigg dotter till skolan. Klockan åtta på morgonen fanns det inte ett minsta tecken på att hon skulle komma hem med nästan fyrtio grader i feber. 
Jag tänker ändå att så rutinerad mamma som jag har blivit så brukar man ju typ kunna se på sina barn att dom är på väg att bli sjuka, ibland så tidigt som typ ett dygn innan det bryter ut. Det brukar liksom vara nåt som kan vara svårt att beskriva. Någonting i ögonen som skvallrar om att något är på gång, en ljusgrå, lite vattnig hinna. 

Men den här gången, INGENTING. 
Så hon kom hem helt knäckt. Hon gick typ raka spåret upp i våran säng och la sig. Vi trodde först att hon bara var trött men sedan tog Jonas tempen på henne och då hade hon 39.6
Hon var borta hela Fredagen men piggnade till på eftermiddagen på Lördag. Hon har rätt bra immunförsvar och har typ aldrig feber ens i två hela dygn. 

Sent på Lördag kväll så började Mille gråta. Jonas tog tempen. Då låg han också just under fyrtio grader. Han har sämre immunförsvar och var rätt dålig i drygt tre dygn. 
På Söndag kväll kände jag mig risig. Och jag brukar aldrig ha feber. Jag kan känna mig sjuk. Men hur dåligt jag än mår brukar febern lysa med sin frånvaro. Sist jag hade feber var sommaren 2019. Och före det var det flera år. 
Men på Söndagen hade jag 38.0
På Måndag förmiddag mådde jag dock helt okej. Lite risig, men inte direkt sjuk. Dock ändrades det på kvällen och jag hamnade över 39.5 jag med. Och det värsta är att jag har hade hög feber 3 dygn på rad. Igår hade jag någon liten febertopp men orkade äntligen vara uppe på benen lite. Idag har jag mått skapligt. Känt mig lite risigare än igår. Men jag har ändå orkat vara uppe och göra lite. Exempelvis dammsuga och tvätta några maskiner. För det har ju halkat efter rejält. Nu är jag helt slut och mår sämre igen. Men jag har inte feber. 
Jag har aldrig legat sjuk så här länge. Liksom blivit helt sängliggande och inte orkat med någonting. Varit så svag att jag knappt kunnat ta mig på toaletten. 

Det är så skönt nu när jag har varit piggare och kunnat vara uppe på benen. Man får så ont i kroppen av att ligga så mycket. 
Jag är dock så dum att jag inte kan ta det lugnare. Så fort jag känner mig en smula bättre sätter jag igång och gör mer än jag orkar. Men jag klarar inte av att leva i stöket som det hinner bli när man ligger som en död simpa. 

På sätt och vis är det skönt att ha gjort bort den skiten nu, att ha det bakom sig i stället för framför sig. För nu sen omikron-varianten dök upp insåg man att det bara var en tidsfråga. 
Och jag är ytterst tacksam att jag är dubbelvaccinerad för jag vill inte ens föreställa mig hur dålig jag skulle kunna ha blivit om det är så att vaccinet hjälper mot svår sjukdom. Man vet ju inte, men jag tror nog att det hjälper mer än inget.

Annars då? Jag hade ju just kommit igång med att börja fixa lite i Millans rum i snigelfart och hade till och med börjat känna lite motivation. Men nu kom det ju av sig och det lär ju dröja innan man orkar ta itu med det igen. Jag är så jävla less på att inte bli klar för det är så onödigt att vi har ett helt rum som står tomt när vi behöver den andra ytan så mycket mer. 

De senaste dygnen har jag inte haft någonting annat att göra än att följa ryssarnas färjor som seglat in. Sveriges rätt tapiga försvar som regeringen hävdar kan göra att vi kan känna oss trygga mot yttre hot. Drönare som flyger över våra kärnkraftverk och typ alla våra samhällsbärande platser som är avgörande för att Sverige ska fungera. 
Satan vad mina katastroftankar får näring. 
Jag löjligt rädd för krig. Det har jag varit sen jag var liten. Fy fan vad rädd jag var på kvällarna om jag råkade höra om krigen i Irak och Iran på nyheterna när jag var liten. Ibland när jag skulle gå hem ensam från någon kompis kunde jag få en fixidé att det skulle komma ett bombflyg och släppa en bomb framför mig så att det skulle bli världens stup, så att jag inte skulle kunna ta mig hem till mamma och pappa. Jag jagade upp mig så till den milda grad att jag sprang så fort att jag fick blodsmak i munnen, ibland grät jag så jag knappt kunde se vägen framför mig. 
Jag tror inte att jag har vuxit ifrån den rädslan än. 

Jag vaknade 06.00

På Lördag morgon. Kring 08.00 gick jag till mamma och pappa och drack kaffe. Det var mysigt för det har gått några dagar sen jag var där senast. 

När jag kom hem, och hade varit hemma ett tag började jag må lite illa. Nästan som att jag ville kräkas 🤮 

Så jag la mig och vilade. Det blev bättre och jag kräktes inte. Jag åt tacos 🌮 till middag och jag var nog rätt hungrig   😋 min mage kanske kände sig tom utan att jag förstod det själv. Well, anyhow. 

Jag låg heeeela dagen/kvällen i sängen  utan att sova en enda sekund. Och nu är klockan snart sex igen. Jag har alltså snart varit vaken i 24 timmar. Och om jag somnar nu?! Det skulle ju bli förjävligt men jag har svårt att tro att jag ska orka en hel dag till vaken. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra  😕

Jag börjar få ont i huvudet och liggsår efter att ha legat här i typ femton timmar -ish. 

Varför ska det vara så jäkla svårt att sova lagom?! Måste det vara antingen tretton timmar eller inget alls?! Va fan!!! Jag trodde att vi levde i landet lagom ju 😕🤔

Jag vaknade 06.00

På Lördag morgon. Kring 08.00 gick jag till mamma och pappa och drack kaffe. Det var mysigt för det har gått några dagar sen jag var där senast. 

När jag kom hem, och hade varit hemma ett tag började jag må lite illa. Nästan som att jag ville kräkas 🤮 

Så jag la mig och vilade. Det blev bättre och jag kräktes inte. Jag åt tacos 🌮 till middag och jag var nog rätt hungrig   😋 min mage kanske kände sig tom utan att jag förstod det själv. Well, anyhow. 

Jag låg heeeela dagen/kvällen i sängen  utan att sova en enda sekund. Och nu är klockan snart sex igen. Jag har alltså snart varit vaken i 24 timmar. Och om jag somnar nu?! Det skulle ju bli förjävligt men jag har svårt att tro att jag ska orka en hel dag till vaken. Så jag vet inte riktigt vad jag ska göra  😕

Jag börjar få ont i huvudet och liggsår efter att ha legat här i typ femton timmar -ish. 

Varför ska det vara så jäkla svårt att sova lagom?! Måste det vara antingen tretton timmar eller inget alls?! Va fan!!! Jag trodde att vi levde i landet lagom ju 😕🤔

Älskade barn

Min lilla son är ju verkligen en filosof med väldigt djupa tankar ibland. 

Jag fick upp som ett minne på facebook, från den här dagen 2021 

☟︎

”Måste bara skriva ner här vad min filosofiska son sa igår så att jag blir påmind när det dyker upp som minne nästa år. En fundering av en nio åring...

- mom, have you ever thought about this?! we celebrate our birthday once a year, but we don't celebrate all the days there in between when we actually don't die?!

Näe, det har jag faktiskt inte tänkt på. Älskade barn”💖

Jag tycker att det var en fin tanke ändå 🙂 Han har alltid haft sån dödsångest. Han var jätteliten när han började tänka på döden. Han är livrädd för att dö. Allt med döden är så ångestladdat 😞 

Han kan komma och säga - Nu tänker jag på det där igen mamma. 

Jag försöker förklara att en dag ska alla dö. Allt som lever dör till slut. 

Förhoppningsvis får du leva jätte, jättelänge gubben. Det är det enda vi vet säkert här i livet. Att vi föds och dör. Livet blir ju inte så roligt om man ska behöva gå omkring och bara vara rädd för att dö. 

Älskade barn. En dag kommer du dö. Men alla andra dagar kommer du att leva. 💕

Jag tror att det är därför han har tagit det sååå fruktansvärt hårt att våran hund Julia dog. Han kan gråta flera gånger i månaden fortfarande. Jag trodde att det skulle vara lillasyster som skulle ta det hårdast. För hon och Julia växte ju verkligen upp och ihop med varandra. 

Fy, det är nackdelen med husdjur. 

Dom lämnar såna tomrum efter sig. 

Jag har inte bearbetat min sorg 🙁 inte alls. Jag grät första dagen. Sedan stängde jag av och har vägrat tänka på det. Jag pallar inte. Inte ens nu fast det har gått så lång tid. 

Jag klarar knappt av att kolla på kort för så fort  hon dyker upp måste jag trycka bort. 

Jag kan inte se henne. 

Det har gått så lång tid nu. Men jag har tryckt på avknappen. Och jag är inte redo att känna efter. 

Hon var verkligen den finaste hunden i hela världen. 

Silver är 16 år. Han börjar bli skruttig. På bara ett år har han blivit väldigt sliten  😢

Det börjar bli dags att förbereda Mille för det som är oundvikligt. För Silver kommer inte bli 23 år som sin morfar. Han har ett tag kvar. Men vi vet inte hur länge. 

Det är nog bra om Mille får börja processa det så snart som möjligt   

Det kommer att bli jobbigt för honom. 

Men man måste lära sig att förlika sig med det oundvikliga. Vare sig man vill det eller ej. 😢

Världens finaste och klokaste katt. Han är så genomsnäll och mild. 

Det är bara tre år sedan han såg så där pigg och välmående ut.⬆️

Det är så sorgligt. Men jag har i alla fall fått ha honom i mitt liv i snart 12 år. Och kanske får vi ett tag till 💗

Jag är inte rädd för att dö. 

Jag lever av två anledningar 

1 jag föddes 

2 jag har inte dött än. 🤔🙄

Men jag klarar inte av att tänka på dom som kanske ska dö före mig. 

Det klarar jag bara inte av 😥

Lilla hjärtat

 Jag kan aldrig sluta förundras över min lilla troll-Fia 

Nu går hon och längtar till att skolan ska börja om. Hon har räknat ner flera dagar. Och hon blir så glad nu när det börjar vara så nära. 
Jag dör sötdöden när jag hon pratar och kvittrar om att hon längtar till skolan. Jag blir så varm i hjärtat. Jag kan inte hitta orden för att beskriva hur det är jag känner när jag ska försöka förklara hur det känns när jag tittar på henne med mina ögon som är färgade av en helt annan verklighet. Hon är så härligt oskyldig, barnslig (på ett sätt som barn i hennes ålder SKA få vara, alltid borde få vara) hon är så himla....vad ska jag säga?! 

Fri!? Fri från tyngre sorger eller mörker. Hon lider inte av ett dåligt självförtroende, en dålig självkänsla som är förlamande. Hon är inte rädd, hon vågar testa nästan allt. Hon har så många kompisar. Än så länge har hon inte hunnit bli utanför, retad, inträngd i ett hörn som hon inte passar i.. 

Hon vill lära sig. Även om hon tycker att det är svårt så vill hon verkligen försöka i alla fall.
Hon fick hem sin mattebok före jullovet. Det är en som dom egentligen är "klara" med. Men det finns så klart sidor som kanske inte är gjorda. Fröken hade sagt att dom kunde göra klart sidorna, men den behöver inte tas med till skolan sen. Så alltså är det ju ingen som kollar om det är gjort. Inget måste. 

Men igår på aftonen så letade hon reda på sin mattebok och satt sig vid köksbordet. Och började räkna på sina små fingrar. 
Jag är en hemsk mamma på det viset. Jag skäms. Jag glömmer ofta bort barnens läxor. Med Milton gör vi inte ens läxor hemma för det blir så mycket kaos och konflikter och läraren tycker inte att den fighten ska tas hemma. Att det är bättre att pedagogerna på skoltid tar den fighten i den mån det fungerar. Själv var jag sista åren en sådan som sa att jag inte hade läxor. Jag gjorde dom inte.. Eller ytterst, ytterst sällan. 

Men Milla kan komma på på kvällen att hon ska lämna in sin läxa. Så kan hon säga - Åh jag måste faktiskt plugga nu. Det låter så jäkla sött... 
Jag blir så varm och glad över det lilla oskyldiga, välfungerande barn hon är. Som vill göra sina läxor. Som vill till skolan. Som känner redan så här tidigt i åldern att det är viktigt, och tar ansvar. Ett ansvar som jag egentligen borde ta. Och det är ju hemskt. Men å andra sidan så övar det ju henne. Hon kommer att öva upp sin pliktkänsla och att ta ansvar. Så är hon ju med det mesta. Att borsta tänderna även om man glömmer att säga till. Hon har koll. 

Det är någonting magiskt över det för mig. 
Jag kan inte sluta drunkna i känslan av att hon får vara ett lyckligt barn, som inte behöver leva med ett mörker som barn inte ska. 
Dom andra  två fick det väldigt tidigt. Lidande. Själsligt lidande. Mörkret och svårigheter som inte barn ska behöva. Det dödar en bit av barndomen. 

Det är en sorg, när man ser den där glimten i ett litet barns öga sakta slockna och bytas ut mot en blick av tyngd som man inte är mogen att bära. 
Att känna att man inte passar in. Att man inte hör till, att man inte lyckas. Att man är fel. Att man inte kan göra rätt och därför inte vill försöka. Försöker man inte ens kan man inte heller misslyckas... Att gå omkring med en ångest redan som liten. Att inte tycka om sig själv. Att tro att man måste vara perfekt och är man inte bäst så duger det inte. 
Jag lider av det. För jag vet för väl hur det känns. Jag lever ständigt med den känslan, men jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Kanske för att jag inte är förmögen då jag inte har knäckt koden själv ännu. Men också för att jag inte vet hur man ska nå fram. Om man inte känner det själv så tror man heller inte på någon annan om dom säger det. 

Jag kan inte trolla fram kompisar till mina barn när dom är ensamma. Jag kan inte fylla det tomrummet. Jag kan inte ta bort smärtan. Det finns inget skrubbsår jag kan plåstra om eller blåsa på så att det känns bättre. 
Jag försöker uppmuntra. Jag känner mig som en lögnare varje gång jag säger att det snart kommer att kännas bättre, för jag vet att det inte är säkert att det är sant.... 
Men med Millsan har jag aldrig behövt ha en sådan diskussion. Förutom om hon har haft ont i magen. Vila en stund. Då kanske det känns bättre snart. Och det blir det allt som oftast. 

Hon är så långt ifrån lik mig. Och det är jag så tacksam för. 
Men det är en sorg över att dom andra två inte hade den turen. 

Jävla tvångstankar...

 Nu har min hjärna helt plötsligt snöat in sig på att jag vill ha en kanin....

Kan någon bara skjuta mig?!
Jag blir galen...orkar inte med mig själv när det blir så här.

Fatta den här i vårat gäng...

Jag orkar inte...*

Dom skulle ju bli så söta ihop 💩

En helt vanlig Onsdag.

Jag hade god lust att döda min telefon när väckarklockan ringde i morse. Znoosade nog i en dryg timme, eller mer. 

Vaknade med en vagel i ögat. 

Hade tid på psyket, hos en läkare som inte var min Gunnar. En AT läkare som inte ens var inom psykiatrin   Han var väl hyfsat okej. Men nog känns det surt att gå till en läkare som ska ha så mycket information om hur utvecklingen har varit när man har nästan 30 år i bagaget som är en del av problemet. Det är mycket man ska hinna berätta på en timme för att ens kunna berätta hur ens känslor hänger ihop. Han gjorde sitt bästa, det är jag övertygad om   Men det kändes precis som dom första åren man hängde på psyket och det inte gick att få bra hjälp för ingen hann sätta sig in i mig, mitt liv, mina problem. Han skulle dock egentligen bara fixa min sjukskrivning. Tanken är väl att jag ska få komma till en psykiatrisk läkare så småningom.  

Efter mötet åkte jag till Celia och hälsade på några timmar. Hjälpte henne att hänga upp en taklampa i vardagsrummet. Få upp brandvarnaren och bära ner lite saker i källaren. Jag hjälpte även till att klippa klorna på Lill kaninen. Han är så söt lillprutten. 

Han är så söt och pytteliten 💗

På vägen hem var det rätt trist väder. Snöyra och halkigt. Och på den värsta biten av vägen där det är mörkt, smal väg och massor med kurvor så började bilen tvärbromsa av sig själv och så började det lysa en massa lampor. Var bara att stanna på sidan och slå igång varningsblinkers. 

Fett stressad av att stå så jävligt till. Tog fram handboken och försökte söka vad felkoden betydde, men det tog så lång tid så jag googlade i stället. Då fanns det en video och det visade sig att det var några sensorer fram på bilen som hade blivit översnöade och då tror våran smarta bil att jag är på väg att köra in i någonting framför mig så den bromsar in. 

Well, problemet var ju lätt att lösa tack och lov. 

Det lustiga var att på väg från stan mot Bureå satt jag och reflekterade över hur coolt det är att bilen ser till att hålla rätt avstånd till bilen framför mig när jag sätter på farthållaren. Sänker bilen framför mig farten så gör min bil det automatiskt också så att jag har rätt avstånd. När bilen framför ökar farten så gör min det också, i alla fall upp till den hastigheten som jag ställde in från början. Teknikens under. 

Man ska ju så klart inte lita blint på dessa system. Men nog fan är det coolt när det fungerar. 

När jag kom hem hade Jonas städat så fint så jag har bara chillat hela kvällen. Vilket var väldigt skönt för jag blir så himla slut av möten och dessutom några timmar hos min stora tjej. 

Jag var arbetsledare och såg till att hon packade upp det sista ur flyttkartongerna och det andra fick hon bära ner i källaren. 

Vecka 3 så får hon sin soffa och då kan det ju vara trevligt om det inte är stök överallt. 

Det är så roligt nu när man väl träffas. Det är så mycket mer kärlek och glädje. Förut var det bara infekterat. 

Jonas körde med massage-mordvapnet på mig på aftonen. Så himla välbehövligt. 

Jag har förresten försökt byta hälsocentral idag. Jag skickade ett meddelande och hoppas att jag får svar. Kanske kan jag få hjälp då. Och i så fall kan det ta mig ytterligare ett steg mot ett liv. Jag vågar inte hoppas för mycket. Den som lever får se. 

Over and out 

Domedagsprofet....

 Jag har aldrig varit så särskilt insatt i politik eller saker som händer i världen överhuvudtaget förut. Jag ville exempelvis aldrig se på nyheterna för det var bara en massa rapporteringar om krig eller andra orättvisor. Jag var alldeles för oinsatt politiskt för att ens förstå vad det handlade om när politik talades om på nyheterna. 
Rikstag, partier, budget, debatter, högern, vänster, rött, blått, konservativ, liberal, socialist osv...jag visste inte typ ingenting. Mer än att socialdemokraterna och moderaterna var två partier som hade något med politik att göra. Och att det var i politik skit beslutades om. Men vad exakt det var för frågor dom diskuterade eller beslutade om visste jag inte. Jag var också alldeles för ointresserad för att försöka ta reda på det.

Alla som känner mig vet att jag har snöat in på att lyssna på poddar. Från det jag vaknar till att jag lägger mig på kvällen. När jag började med det insåg jag att jag fick som någon slags semester från min egen hjärna. 

Dock är jag totalt ointresserad av såna där podcasts som liksom är två människor som sitter och snackar trams. Kändisar som två och två sitter och fnittrar och pratar om sina sexliv och andra meningslösa diskussioner. 

Jag vill inte ha underhållning i det formatet. Jag är mer intresserad av dokumentärer, grävande journalistik, brott, straff, livshistorier, nyheter, samhälles informativa poddar. Såna som man kan lära sig något av. Och tro mig. Jag har fått så jävla mycket kunskap om saker jag har levt lyckligt ovetandes om. 

Och ibland saknar jag den där tiden då jag gick omkring och inte visste någonting om någinting alls... Även om jag fortfarande inte kan allt för mycket är det tillräckligt för att det ska bli jobbigt i min lilla ärthjärna som försöker hantera den informationen som pumpas in. 
Ju mer jag lär mig om politik och svenska rättssystemet och en massa andra stora och viktiga ämnen som rör våran omvärld, desto mer tappar jag tron på mänskligheten. 
Energipolitiken och klimatfrågorna gör mig mörkrädd. Jag kanske är en idiot, men själva klimathotet är inte det som skrämmer mig mest. Och nej, jag är inte en klimatförnekare inom ordets rätta bemärkelse. Det är bara det att jag är ännu mer rädd för människorna som sitter och ska fatta en massa beslut om hur vi ska nå målen. 
Det är så skrämmande ibland när det fattas kortsiktiga akuta beslut om vad som ska göras och sedan när det redan har påbörjats så inser man att det inte finns någon välplanerad långsiktig lösning på hur det ska genomföras på ett realistiskt sätt. 

Allt ska omvandlas till el. Men det verkar inte som att våran elförsörjning inte är optimerad för detta. Det läggs ner kärnkraftverk som står för en trygg elförsörjning. Och i stället får man köpa gas för att klara elförsörjningen, eller använda olja. 
Det ska byggas vindkraft, men våra kraftledningar är inte byggda ens för att transportera elen från norr till söder. Blåser det mycket får vi väldigt mycket el, men ibland blåser det knappt alls och då blir det ingen el. När det blir ett överskott på el de blåsiga dagarna kan man ju inte "spara" den till en sämre dag. Det ska byggas vindkraftverk, men till det behövs det trä som växer i Amazonas. Så den skogen som egentligen är jordens lungor huggs ner i rasande fart. Vi ska äta mindre kött för att det inte är miljövänligt. Men det ersätts till stor del av soja. Som man hugger ner regnskog för att kunna odla. 
För att kunna framställa batterier till våra bilar ska det utbrytas sjuka mängder kobolt. Som dessutom barn och fattiga människor får sätta livet till för att kunna gräva fram. 
Våra stora fabriker som byggs för att vi ska kunna framställa batterierna kommer att sluka en ofantlig mängd el. Där man skapar vindkrafts parker förstörs ekosystem och djurliv. 
Vindkraftverken har en relativt kort livslängd och materialet dessa är byggda av går inte att återvinna. Så det kommer att behövas elefantkyrkogårdar. 
Ju mer man lyssnar desto mer förfasas man över hur fan politiken fungerar. Egentligen. Det verkar inte finnas en enda vettig plan som liksom fungerar på sikt. Det som skulle göra gott på ett sätt visar sig ha konsekvenser som blir helt och hållet åt helvetet åt andra håll. 

Sverige till exempel är egentligen ett alldeles för långt land med för stora skillnader och förutsättningar. Det som fungerar nere i Söder får oerhörda konsekvenser här uppe. De ekonomiska klyftorna är så stora att det är så svårt att hitta en politik som kan göra alla hyfsat nöjda. Dom som har mycket vill ha ännu mer, dom som har lite vill få det bättre. 

Ibland känns det när jag lyssnar som att allt bara blir sämre och sämre. Jag vet ju iofs inte eftersom att jag inte hade någon aning om något alls för två år sedan. Men det jag vet är att dom som är fattiga blir ännu fattigare, dom som är sjuka blir allt mer behandlade som skräp. Dom som jobbar i vården blir helt utslitna som skräp. Bränslet blir dyrare och dyrare, elpriset blir högre och högre, vilket innebär att våra bönder knappt får sin verksamhet att gå runt och därför pressas matpriser upp. Det är bostadsbrister osv. 

När jag tänker på allt det här så känns det som att jag blir en domedagsprofet. Känns som att det inte finns några vettiga lösningar. Och då har vi inte ens pratat om vad som händer i omvärlden som är ännu jävligare. 

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och o-veta allt jag vet nu. 

 

Seg dag...

 Så otroligt seg...

Jag lyckades hålla mig vaken hela dagen igår. Till och med enda in på sena natten. 
Tror att jag kanske somnade 01.00
Förmodligen hade jag hunnit bli en liten smula övertrött till och med.

Mille hade ju typ inte sovit något på natten heller. Jag hörde ju att han var vaken mitt i natten...typ nästan lika länge som jag var själv. Så igår var han hos en kompis och närmare halv åtta ringde han och frågade om jag kunde komma och hämta honom. Det hör inte till vanligheterna, i vanliga fall brukar han ju försöka förhandla om att få stanna så länge som möjligt. Jag trodde nästan att han hade blivit osams med sin kompis eller nåt. Men det visade sig att han bara var så ofantligt trött. 
Han somnade typ direkt han kom hem. Han la sig i sängen och tittade på mobilen och slocknade på en kvart. Han vaknade efter typ två timmar, men då fick han ta sitt melatonin och somnade om och har sovit hela natten. 

Jag pep iväg och sov till typ 11.00 
Det är ju alltid så att man gärna vill sova "igen" det man missat. Men man blir ju sällan piggare för att man sover längre. Det händer ju liksom inte. Oftast blir man bara segare. Dessutom orkade jag inte kliva upp direkt och komma igång med något så jag låg och drog mig i sängen. Oftast brukar jag inte ha ro nog att göra det. Jag är oftast rastlös efter fem minuter i vaket tillstånd. Sova går bra, men när jag vaknar kliar det i kroppen. 
Jag har inte orkat gå till mamma på kaffe.

Jag har inte gjort mycket alls. Jag har klätt mig, dragit dammsugaren lite slarvigt över golvet. Stekt korv och kokat makaroner. Och det är typ det.
Jag kände att jag var på väg att få huvudvärk, jag började få ont på vad jag har lärt mig är min triggerpunkt. Just ovanför svanskotan i liksom V musklerna. Fast det känns som att det är precis i tyggraden det gör ont. 
Så Jonas tog den där pistolen med en boll på som är ett sjuhellsickes bra vapen när man behöver massage. Han hittade några andra ömma punkter som jag inte visste fanns. Jag har nog aldrig känt att jag har haft ont där förr. En bit under armhålan på sidan av revbenen, typ där B-Hån sitter. 
Aj som fan vad ont det tog. Jag brukar tycka att massage är en så pass skön smärta att jag liksom gärna vill bli plågad så länge som möjligt. Men det här gjorde så ont att jag inte stod ut särskilt länge. Nu är jag mör. Det är fortfarande lite känningar som varnar för migrän och jag är jättefrusen. 
Det är dessutom ovanligt kallt här hemma. Det är det sämsta med bergvärme. När det är plus minus fem grader över eller under nollan blir det kallt inne. När det är typ tjugo minus däremot har vi det så varmt och gött inomhus. 

Annars då?! Ja, jag har haft en del på hjärtat att skriva av mig om. Men det har jag inte hunnit så nu har inspot försvunnit och jag kommer knappt ihåg vad det var jag tänkte på. 
Så jag får återkomma i fall min hjärna återkommer....
Men till dess så ska jag sluta ordbajsa en massa onödigt dravel som inte är ens en gnutta intressant.

Det känns så himla trist ibland när man skriver om hur trött man är och hur lite man har gjort. 
Typ tack för informationen. Intressepilen rakt i ögat!

Over and out. 😁

Åh vad jag längtar efter en kattungekull. Jag behöver den typen av lycka i mitt liv just nu <3