Haverifilter på Instagram

 Jag fick en feeling och skaffade ett insta till min uselt skötta blogg...
Undra om det är så klokt med tanke på att jag är så usel på att blogga? Om jag inte ens kan sköta bloggen är det då verkligen rimligt att tro att jag kommer att rodda ytterligare en grej då?!
Nja, förmodligen inte. Dock kan det ibland kännas lite mer prestige löst att bara göra ett inlägg på instagram än att skriva ett blogginlägg. 

På insta vet man ju dessutom att man har ett väldigt begränsat antal tecken. 
Ibland kanske det är därför jag är så rädd för att verkligen skriva av mig här på bloggen. Det är liksom en kamp. För mina tankar är ju ett enda stort trasselsudd och börjar man räta ut det i ena änden så vet man ju aldrig hur jäkla långt det där snöret är. 
Därför känns det som att när jag väl ska sätta mig och skriva här så vet jag inte var jag ska börja just då....och eftersom att en tanke sällan har en tydlig början eller ett tydligt slut så är det svårt att sätta sig när man väl har gott om tid och skriva om den tanken som man fick på jobbet. Då har den ju hunnit växa sig ännu längre. 

Det är som när jag pratade med min samtalskontakt på psyket i Torsdags. 
Samtalet börjar alltid typ
 Samtalskontakt (S) - Hejsan hur är det med dig?
Jag - Jodå, det är bara bra...eller inte bara....eller det är inte så bra...du vet, alltså... det är, nja, så där...alltså jag...du vet, det är ju....öhh...jamen, jag mår inte så himla bra idag...heller...

Och efter det så slutar det med att jag håller en typ en timme lång monolog där min samtalskontakt inte har några repliker alls så när som på ett - jaha, jag förstår, jag hör vad du säger, mhmmm osv.
Det börjar alltid lite lugnt och försiktigt sedan ökar det liksom i både volym och frekvens. Jag hinner gå igenom de mest utmärkande händelserna på de fjorton dagarna som gått. Jag hinner gå igenom saker som jag har läst, sett eller hört. Saker som gör mig orolig. saker om barnen, saker som rör något som har med barnen att göra. Tankar om saker som händer i omvärlden. Det börjar oftast liksom i ett lite bekymrat läge...tänkande.....sedan jävlar accelererar jag och blir bara argare och argare och det slutar nästan med att jag bara sitter och halvt skriker och gormar över saker som jag är less och arg över. Livssituationen, förutsättningarna, möjligheterna eller snarare o-möjligheterna. Samhället, mydigheter....ALLT! när jag väl börjar prata så liksom bara forsar det ur mig och det tycks aldrig ta slut! 

Jag har så jävla mycket uppdämda känslor i mig....det står mig upp i halsen och det är så ofta jag känner mig som att jag kommer att kvävas av dom. 
Det finns ingen man kan prata med. Förutom en timme var fjortonde dag. Då jäklar får man lätta på hjärtat och då blir man helt matt efteråt. 

En del saker vill ju människor gärna hålla för sig själva när dom inte mår bra. 
Till viss del kan jag ju ha så också. I alla fall när det handlar om mina relationer till människor. Jag kan ju inte ens prata med människan som jag upplever mig ha en problematisk relation med. 
Men när det kommer till så många andra saker känner jag bara att jag vill ha en megafon. Jag vill bara skrika mig hes så hela jävla världen kan höra vad jag har att säga om vissa saker. Det är bara så jäkla tröttsamt när man har sååå många åsikter om saker som händer i världen. Men jag kan inte göra min röst hörd. Det spelar ju ingen roll hur högt jag skriker om mitt budskap endast når en enda människa. Min stackars samtalskontakt på psykmottagning 2. Det blir ett sånt jävla antiklimax. Snart går hon på semester. Efter det hinner hon bara jobba några veckor, sen går hon på mamma-ledigt. Då slipper hon mig...-lyckliga jävel. 
Och här kommer jag att sitta och koka inombords och drunkna i mitt mörker. Jag kommer inte att ens ha en enda en som kommer att höra vad jag har att säga... 
Jag kommer att bli lämnad helt ensam med mig själv. I min egen hjärna. Lämnad att drunkna i mina tankar om ditt och datt. 
Jag får försöka börja skriva som terapi. 
Det är bara det där med att tajma det. Så att jag lär mig att skriva om en tanke i samband med att den tänks. Lära mig att ta en tanke i taget. Kanske måste jag lära mig att dela upp tankarna bit för bit. Lära mig att en tanke kan ha en rubrik. Att man kan skriva om var eller hur tanken föddes och vad den initialt bestod av. Sen får jag väl försöka lära mig att ta det därifrån. Steg för steg.... i stället för att klumpa ihop alla mina tankar till en enda superlång tanke, för det är så det ibland känns som att det är...det blir ju så när allt bara snurrar runt hela tiden och olika tankar kan klibba ihop sig i varandra för att vissa av dom leder till samma slutsats. Kanske är dom snarlika. För det är så...den ena tanken leder ofta till en annan just för att dom är snarlika, eller grundar sig på samma strukturella problem. 

Jag överlever nog utan min samtalskontakt, eller kanske inte. 
Men det är fan så mycket lättare att prata än att skriva. 
Fan vad mycket jag hade hunnit säga på den tiden det har tagit mig att skriva det här lilla....

Over and out!