söndag 17 juli 2022

Idag vill jag göra absolut ingenting....

 Jag har verkligen kommit tillbaka till den trötta versionen av mig. Nästan som när jag var utbränd. I alla fall mycket mer som innan jag blev "bättre"

Första gångerna jag började bli så här trött så kunde jag ju inte veta att det skulle hålla i sig. Men nu efter ett tag så börjar man ju se att det är ett mönster. Jag är bara trött hela tiden. 

Det är ju så himla mycket jag egentligen vill. 
Men jag orkar inte.
Det känns som att allt just nu bara är besvärligt. 
Allt som jag egentligen älskar är just nu mest typ en börda. Det som var min medicin förra året och gav mig så mycket lycka (min trädgård) är just nu mest ett ångestmoment. Jag vill vara där ute och peta och pilla och göra fint. 
Jag har en massa små planer som jag skulle vilja göra, men jag orkar inte. 
Jag älskar  mina krukväxter och vill ha det grönskande inomhus, men jag orkar typ inte vattna blommorna. 
Mina älskade, älskade katter. 
Jag klipper hellre bort pälsen än att med tålamod försöka borsta lite hela tiden. 
Allt är lite "mycket" just nu. 
Och det är ju så trist när det blir så att det som är meningen att vara en bonus i livet blir det som slår över till att kännas övermäktigt. Eller att man liksom får dåligt samvete. 

Vissa saker kan man ju inte välja bort. 
Jag skulle kunna byta ut mina krukväxter till plastblommor. Men det vill jag ju inte. 
Jag vill inte ha en gård som bara är en gård. Inte en trädgård med blommor och skönhet. Men det känns ju som att det bara ser skräpigt ut när jag inte orkar hålla efter. 
Det tråkiga är ju att det egentligen är det jag mår bäst av. Alltså vara ute och gräva i mina rabatter och rensa ogräs, blir det som jag skippar. 

För att jag är så trött. Jag har börjat vara på vippen att försova mig varje morgon. 
När jag började jobba hade jag blivit så härligt morgonpigg. Jag steg upp nästan två timmar innan jag började. Jag duschade och sminkade mig och drack kaffe och hade en så härlig start varje morgon. Jag var pigg och tyckte att det var skönt och roligt att göra mig i ordning på morgonen även fast jag vet att jag ju bara kommer att bli smutsig när jag jobbar ändå. Men det gav mig en skön energi. 

Nu börjar jag hamna i det där läget att duscha känns lönlöst. Det ger inget att duscha på morgonen för jag ska på jobbet och bli svettig. Jag är för trött för att hoppa i duschen direkt jag kommer hem och på kvällen så känns det jobbigt, jag svettas ju ändå så mycket på natten och så är det ju ändå bara några timmar kvar till nästa arbetspass. Sminka mig ids jag inte. Inte ofta i alla fall. Det är ju ändå aldrig någon som ser mig. Eller för min egen skull spelar det ju ingen roll...jag träffar ju nästan aldrig några människor så vad spelar det för roll hur jag ser ut?! 

Jag vet att det stinker depression om det jag beskriver. Och jag är väl medveten om alla varningstecken. Hade det inte varit så att jag hade vetat att det endast är ett tag kvar till jag slutar så hade jag tackat ja till sjukskrivningen. Min läkare tyckte att jag borde det och jag kan erkänna att det borde jag nog, men! Det finns ett men. 
Jag tror att det ändå är bra på sätt och vis. För det första är det mindre omställning sen att börja skolan om jag fortsätter att hålla igång och jobba mina timmar än om jag ska börja gå hemma och komma ner i tempo och sen upp till 100% skola. Det blir för jobbigt. Då är det bättre att jag är igång som det är nu. För det andra så känns det lite som en vinst inuti att i alla fall orka rida ut stormen. 


Dessutom behöver jag varje krona. 

För gudarna ska veta att det är dyrt att leva nu. 

Oj så mycket oro det bor i mitt bröst just nu över allt som har med ekonomi att göra. 

Jag vill inte ens tänka på det för jag börjar må illa 


Inga kommentarer: