Jag tycker att 2021 har varit det bästa året sedan 2016. Det var då jag fullkomligt small in i väggen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle ta så här lång tid att bli ”frisk”. Det kommer jag ju aldrig att bli. Men jag kan förhoppningsvis lära mig att leva med det. Nu är det så många år som jag bara har kämpat för att överleva. Nu vill jag börja leva. Det är en så stor skillnad.
Tänk så många år jag har mått piss.
Tänk så många mediciner som jag ätit och alla behandlingar jag har gått igenom utan resultat. Eller resultatet blev att jag mådde ännu sämre.
Mediciner mot depression som inte har hjälpt mig ett dugg. Jag har legat med dropp jag i fjorton dagar i rad. Funkade inte. Jag var på psyket och fick magnetiska ”stötar” i huvudet varje dag i veckor, Det hjälpte inte heller.
Till slut fick jag diagnosen bipolär sjukdom. Och medicin för mot det och äntligen var det något som har hjälpt mig lite.
Jag har hatat mitt liv. Jag har hatat mig själv.
Jag har velat försvinna.
Det finns en myt om att den som pratar om självmord aldrig skulle kunna göra det. Men det är inte sant. Den som pratar om det skulle mycket väl kunna göra det. Men man kan också bli helt tyst. Hålla alla känslor djupt i sig själv. Till och med för den man bor med. Partnern kanske inte har en aning om vad man tänker inuti.
Det var ett tag sen jag kände det så starkt. I alla fall under en lång tid.
Ibland sköljer en ångest över mig och allt känns övermäktigt. Ibland känns det som att försvinna skulle vara den enda lösningen på problemet. Som att jag skulle göra alla en tjänst. När jag känner mig totalt misslyckad. När allt blir svart.
Men 2021 har jag inte haft fullt lika mycket såna känslor, i alla fall inte under så långa perioder som det har varit senaste åren.
Egentligen mer eller mindre med undantag sedan jag var tretton år.
Kanske är jag på rätt väg.
Jag måste kanske bara hitta min plats i den här världen.
Jag hoppas innerligt att 2022 ska fortsätta att i mina myrsteg hjälpa mig framåt.
Jag har en bra bit kvar att vandra, men nu känns som att jag kanske i alla fall vandrar i rätt riktning. Från det svartaste svarta till en ljusare plats.
Hoppet hade lämnat mig, nu börjar det återvända.
Over and out
