Så, nu är det gjort 😕

Det är verkligen så mixade känslor. Jag kände mig så himla redo dom sista dagarna. Vi har liksom inte dragit särskilt jämt senaste tiden. Så det kändes verkligen som att det skulle vara en lättnad att flytta åt varsitt håll så man kan få ha en trevligare relation. Inte nöta på varandra som det lätt blir när man ska vara en gnällig mamma åt en dotter som känner sig jättevuxen. Det är liksom ett recept på allt som blir dåligt. Men, hon ville ju skruva ihop möblerna och ställa i ordning med sin storasyster. Så det blev liksom bara att åka därifrån i en hög av kartonger. Jag började gråta innan vi ens hade hunnit svänga av hennes gata. Så märkliga känslor. Men det är ju den här vägen det är meningen att man ska vandra. Det kommer nog ta tid att vänja sig vid det här. Att hon inte kommer att komma ”hem” för hon bor inte här längre   På både gott och ont. 

Nu är allt bakom oss. All stress som har legat framför mig är nu bakom. Jag kan börja andas ut och nu kommer jag nog bli rätt knäckt ett tag när jag äntligen kan varva ner och andas ut. Jag har verkligen gått på någon slags sparlåga som verkligen inte finns. Jag har fått någon slags utomkroppslig styrka, som jag inte har. Levt i ett tempo som egentligen är omöjligt. 

Det är så märkligt hur det kan bli ibland. Som det året Jonas hade njursten och pappa hade jätte dåligt med hjärtat i december. Då fick jag också någon slags styrka för en stund. Bara för att det fanns inget alternativ. Ingen kunde rädda mig. Det blir ett autopilot-mode som kickar in. Men fan vad surt det kan komma efter när allt återgår till det ”normala” 

Jag menar, i vanliga fall har jag nog svårt att orka ta mig igenom December som det är, helt utan andra måsten. 

Nu ska jag i alla fall försöka återhämta mig. För min önskan är trots allt att jag ska kunna börja med någon slags arbetsträning eller rehabilitering så att jag kan få ett liv 2022. 

Det är en önskan jag verkligen har. Jag vill komma ut i världen och hoppas att jag får fortsätta må någotsånär bra så att jag orkar ha ett liv. 

Bara tanken på att kanske komma ut och träffa människor. Känna att man har någon slags mening. Att kanske ha något att berätta vid middagsbordet. En anledning att duscha och klä sig som folk. Det är bara det jag vill. Och i den bästa av världar kanske till och med få ett riktigt jobb, med en riktig lön. Slippa leva som en parasit 🦠 det vore något det. 

Nu är jag knäckt. Trött både fysiskt och känslomässigt. 

Sov gott till den som läser, om någon ens gör det. 🤪😅