lördag 22 januari 2022

Nära döden!

 Eller, det är så det har känts. Coronan hittade hit till slut. Vi har lyckat dodgea den i två år. Så det var ju faktiskt väntat. Otroligt att vi har klarat oss så här länge. Det var förra Fredagen jag skickade en fullt frisk och sprudlande pigg dotter till skolan. Klockan åtta på morgonen fanns det inte ett minsta tecken på att hon skulle komma hem med nästan fyrtio grader i feber. 
Jag tänker ändå att så rutinerad mamma som jag har blivit så brukar man ju typ kunna se på sina barn att dom är på väg att bli sjuka, ibland så tidigt som typ ett dygn innan det bryter ut. Det brukar liksom vara nåt som kan vara svårt att beskriva. Någonting i ögonen som skvallrar om att något är på gång, en ljusgrå, lite vattnig hinna. 

Men den här gången, INGENTING. 
Så hon kom hem helt knäckt. Hon gick typ raka spåret upp i våran säng och la sig. Vi trodde först att hon bara var trött men sedan tog Jonas tempen på henne och då hade hon 39.6
Hon var borta hela Fredagen men piggnade till på eftermiddagen på Lördag. Hon har rätt bra immunförsvar och har typ aldrig feber ens i två hela dygn. 

Sent på Lördag kväll så började Mille gråta. Jonas tog tempen. Då låg han också just under fyrtio grader. Han har sämre immunförsvar och var rätt dålig i drygt tre dygn. 
På Söndag kväll kände jag mig risig. Och jag brukar aldrig ha feber. Jag kan känna mig sjuk. Men hur dåligt jag än mår brukar febern lysa med sin frånvaro. Sist jag hade feber var sommaren 2019. Och före det var det flera år. 
Men på Söndagen hade jag 38.0
På Måndag förmiddag mådde jag dock helt okej. Lite risig, men inte direkt sjuk. Dock ändrades det på kvällen och jag hamnade över 39.5 jag med. Och det värsta är att jag har hade hög feber 3 dygn på rad. Igår hade jag någon liten febertopp men orkade äntligen vara uppe på benen lite. Idag har jag mått skapligt. Känt mig lite risigare än igår. Men jag har ändå orkat vara uppe och göra lite. Exempelvis dammsuga och tvätta några maskiner. För det har ju halkat efter rejält. Nu är jag helt slut och mår sämre igen. Men jag har inte feber. 
Jag har aldrig legat sjuk så här länge. Liksom blivit helt sängliggande och inte orkat med någonting. Varit så svag att jag knappt kunnat ta mig på toaletten. 

Det är så skönt nu när jag har varit piggare och kunnat vara uppe på benen. Man får så ont i kroppen av att ligga så mycket. 
Jag är dock så dum att jag inte kan ta det lugnare. Så fort jag känner mig en smula bättre sätter jag igång och gör mer än jag orkar. Men jag klarar inte av att leva i stöket som det hinner bli när man ligger som en död simpa. 

På sätt och vis är det skönt att ha gjort bort den skiten nu, att ha det bakom sig i stället för framför sig. För nu sen omikron-varianten dök upp insåg man att det bara var en tidsfråga. 
Och jag är ytterst tacksam att jag är dubbelvaccinerad för jag vill inte ens föreställa mig hur dålig jag skulle kunna ha blivit om det är så att vaccinet hjälper mot svår sjukdom. Man vet ju inte, men jag tror nog att det hjälper mer än inget.

Annars då? Jag hade ju just kommit igång med att börja fixa lite i Millans rum i snigelfart och hade till och med börjat känna lite motivation. Men nu kom det ju av sig och det lär ju dröja innan man orkar ta itu med det igen. Jag är så jävla less på att inte bli klar för det är så onödigt att vi har ett helt rum som står tomt när vi behöver den andra ytan så mycket mer. 

De senaste dygnen har jag inte haft någonting annat att göra än att följa ryssarnas färjor som seglat in. Sveriges rätt tapiga försvar som regeringen hävdar kan göra att vi kan känna oss trygga mot yttre hot. Drönare som flyger över våra kärnkraftverk och typ alla våra samhällsbärande platser som är avgörande för att Sverige ska fungera. 
Satan vad mina katastroftankar får näring. 
Jag löjligt rädd för krig. Det har jag varit sen jag var liten. Fy fan vad rädd jag var på kvällarna om jag råkade höra om krigen i Irak och Iran på nyheterna när jag var liten. Ibland när jag skulle gå hem ensam från någon kompis kunde jag få en fixidé att det skulle komma ett bombflyg och släppa en bomb framför mig så att det skulle bli världens stup, så att jag inte skulle kunna ta mig hem till mamma och pappa. Jag jagade upp mig så till den milda grad att jag sprang så fort att jag fick blodsmak i munnen, ibland grät jag så jag knappt kunde se vägen framför mig. 
Jag tror inte att jag har vuxit ifrån den rädslan än. 


Inga kommentarer: