Lilla hjärtat

 Jag kan aldrig sluta förundras över min lilla troll-Fia 

Nu går hon och längtar till att skolan ska börja om. Hon har räknat ner flera dagar. Och hon blir så glad nu när det börjar vara så nära. 
Jag dör sötdöden när jag hon pratar och kvittrar om att hon längtar till skolan. Jag blir så varm i hjärtat. Jag kan inte hitta orden för att beskriva hur det är jag känner när jag ska försöka förklara hur det känns när jag tittar på henne med mina ögon som är färgade av en helt annan verklighet. Hon är så härligt oskyldig, barnslig (på ett sätt som barn i hennes ålder SKA få vara, alltid borde få vara) hon är så himla....vad ska jag säga?! 

Fri!? Fri från tyngre sorger eller mörker. Hon lider inte av ett dåligt självförtroende, en dålig självkänsla som är förlamande. Hon är inte rädd, hon vågar testa nästan allt. Hon har så många kompisar. Än så länge har hon inte hunnit bli utanför, retad, inträngd i ett hörn som hon inte passar i.. 

Hon vill lära sig. Även om hon tycker att det är svårt så vill hon verkligen försöka i alla fall.
Hon fick hem sin mattebok före jullovet. Det är en som dom egentligen är "klara" med. Men det finns så klart sidor som kanske inte är gjorda. Fröken hade sagt att dom kunde göra klart sidorna, men den behöver inte tas med till skolan sen. Så alltså är det ju ingen som kollar om det är gjort. Inget måste. 

Men igår på aftonen så letade hon reda på sin mattebok och satt sig vid köksbordet. Och började räkna på sina små fingrar. 
Jag är en hemsk mamma på det viset. Jag skäms. Jag glömmer ofta bort barnens läxor. Med Milton gör vi inte ens läxor hemma för det blir så mycket kaos och konflikter och läraren tycker inte att den fighten ska tas hemma. Att det är bättre att pedagogerna på skoltid tar den fighten i den mån det fungerar. Själv var jag sista åren en sådan som sa att jag inte hade läxor. Jag gjorde dom inte.. Eller ytterst, ytterst sällan. 

Men Milla kan komma på på kvällen att hon ska lämna in sin läxa. Så kan hon säga - Åh jag måste faktiskt plugga nu. Det låter så jäkla sött... 
Jag blir så varm och glad över det lilla oskyldiga, välfungerande barn hon är. Som vill göra sina läxor. Som vill till skolan. Som känner redan så här tidigt i åldern att det är viktigt, och tar ansvar. Ett ansvar som jag egentligen borde ta. Och det är ju hemskt. Men å andra sidan så övar det ju henne. Hon kommer att öva upp sin pliktkänsla och att ta ansvar. Så är hon ju med det mesta. Att borsta tänderna även om man glömmer att säga till. Hon har koll. 

Det är någonting magiskt över det för mig. 
Jag kan inte sluta drunkna i känslan av att hon får vara ett lyckligt barn, som inte behöver leva med ett mörker som barn inte ska. 
Dom andra  två fick det väldigt tidigt. Lidande. Själsligt lidande. Mörkret och svårigheter som inte barn ska behöva. Det dödar en bit av barndomen. 

Det är en sorg, när man ser den där glimten i ett litet barns öga sakta slockna och bytas ut mot en blick av tyngd som man inte är mogen att bära. 
Att känna att man inte passar in. Att man inte hör till, att man inte lyckas. Att man är fel. Att man inte kan göra rätt och därför inte vill försöka. Försöker man inte ens kan man inte heller misslyckas... Att gå omkring med en ångest redan som liten. Att inte tycka om sig själv. Att tro att man måste vara perfekt och är man inte bäst så duger det inte. 
Jag lider av det. För jag vet för väl hur det känns. Jag lever ständigt med den känslan, men jag kan inte göra någonting för att hjälpa. Kanske för att jag inte är förmögen då jag inte har knäckt koden själv ännu. Men också för att jag inte vet hur man ska nå fram. Om man inte känner det själv så tror man heller inte på någon annan om dom säger det. 

Jag kan inte trolla fram kompisar till mina barn när dom är ensamma. Jag kan inte fylla det tomrummet. Jag kan inte ta bort smärtan. Det finns inget skrubbsår jag kan plåstra om eller blåsa på så att det känns bättre. 
Jag försöker uppmuntra. Jag känner mig som en lögnare varje gång jag säger att det snart kommer att kännas bättre, för jag vet att det inte är säkert att det är sant.... 
Men med Millsan har jag aldrig behövt ha en sådan diskussion. Förutom om hon har haft ont i magen. Vila en stund. Då kanske det känns bättre snart. Och det blir det allt som oftast. 

Hon är så långt ifrån lik mig. Och det är jag så tacksam för. 
Men det är en sorg över att dom andra två inte hade den turen.