måndag 23 maj 2022

Skriva som terapi...

 Jag lyssnade på en podd igår om att det finns typ terapi som handlar om att man typ går i en skrivkurs och vilken helande effekt det kan ha om man mår dåligt. 
Ex flickor med självskadebeteenden kan skriva om hur mycket dom vill skada sig, var hur osv... att få skriva det i stället för att göra det. Och att det faktiskt hyfsat ofta ändå kan fungera rätt bra. Sen var det ju en massa andra exempel också...precis som var tanken med den här bloggen. 

Jag skulle ju ha den som terapi och skriva ner mina tankar och sånt för att rensa min hjärna. 
Men tyvärr så går ju min hjärna på högvarv och eftersom att jag inte kan blogga på heltid så blir det liksom alldeles för många tankar som hinner tänkas under en dag för att jag ska orka skriva ner allt....och då menar jag ändå bara såna tankar som ändå har något slags vettigt innehåll, inte bara typ - Har vi mjölk hemma?! 👀

När jag tänker djupare tankar så vill jag ju kunna skriva om dom i "nuet"
Det är ju inte så kul att skriva typ " Hej bloggen! i förrgår tänkte jag en tanke...."
Är det tankar om en aktuell händelse eller någonting man reagerat på så är ju det kanske en sådan sak som hinner bli inaktuell. Eller så den där intensiva känslan man hade, även om det fortfarande kanske var en bra tanke, men det handlar ju så ofta om känslan. Det är ju trots allt så, att egentligen är ju inte målet att skriva ner tanken. Det är väl snarare känslan som tankarna väcker man vill befria sig från, eller dela med sig av....

Och jisses vad det snurrar tankar och känslor nu för tiden. Det händer ju en hel del saker i denna värld som både väcker tankar och känslor. Så många att man skulle behöva få vara en sån där som sitter och live-rapporterar på typ Aftonbladet, fast på sin blogg för att hinna sätta allt på pränt. Jag har ju senaste två åren haft lyssna på podd som medicin för att slippa höra mig själv tänka. Men senaste tiden så har det liksom slutat fungera. Mina tankar överröstar podden, så att jag kommer på mig själv att jag får spola tillbaka för att jag inser att jag inte har hört ett enda ord. Och så håller jag på. Precis som när man skulle läsa läxan i högstadiet. Man läste första meningen om och om igen. För man kom inte så mycket längre än så innan tankarna vandrade vidare. Och det sjukaste var att ändå fortsatte man liksom envisas med att ögonen fick följa raderna med bokstäver trots att man visste att man ändå inte ens läste. 

Ibland får jag infall och tänker att jag ska skriva ett inlägg. Men så tänker jag att "-men shit vad jobbigt, det var ju aslänge sen jag skrev! Då måste jag ju skriva ett jättelångt inlägg om jag ska hinna skriva vad som har hänt sen dess! Det blir alldeles för jobbigt!" 
Typiskt min ärthjärna! liksom på riktigt!? Vem fan har sagt att jag måste skriva ner alla dom där sakerna då? Det är ju ändå ingen som vet vad jag hoppar över. Det är ju inte precis som att det är någon slags redovisning av mitt liv som ska granskas av en myndighet den här bloggen är till för. Varför måste jag alltid vara så omständig? Kan jag inte bara någon enstaka jäkla gång göra någonting utan att lägga någon slags värdering i det? Näe, sanningen är ju att det kan jag ju inte. Antingen så vill jag göra någonting bra, eller inte alls. Men vad är då definitionen av en bra blogg? Det är det jag skulle vilja fråga mig själv. Och seriöst....läser folk ens bloggar längre. Förutom såna där riktiga kändisbloggar. När bloggarna kom till där någonstans på artonhundra talet så satt man ju och läste random människors dagböcker. Det var ju före facebook gjorde sitt intåg och gjorde att man följde fler människor, men fick mycket mindre portioner av information. Hips vips fick man veta vem som hade städat, tränat, bakat, lagat mat osv...direkt... Och bloggarna försvann liksom lite. 

Jag har ju ibland använt min facebook som blogg. Man skriver ett inlägg där och så får man en massa reaktioner, kommentarer och man kan starta diskussioner, för det är ju där man hamnar på facebook. Det var ju därför jag ville ha en blogg. Jag vill inte ha diskussioner. Jag vill ju bara få ventilera. Jag vill inte ha omedelbar feedback på mina tankar eller styrkekramar. Jag vill bara få skriva. Och ibland känns det bara som att det är tillfredsställande att veta att någon kan läsa. I alla fall om jag nu skulle lyckas skriva ett inlägg med ett innehåll värt att nämna. 

Men det är ju därför jag aldrig orkar blogga, för min ADHD hjärna hinner ju alltid börja tänka en massa saker så att jag flummar iväg och spenderar 45.000 tecken utan att ha hunnit skriva ett enda ord om det jag hade tänkt skriva om från första början. 

Så typ. Previous in Jennys life: vi hade kattungar, dom var söta. Dom har flyttat. Det blev tomt. Jag blev ledsen i ögat. Jag har börjat jobba halvtid. Från att ha varit heltids sjukskriven i sex år-INTE att rekommendera. Att HA börjat jobba är kul. Men hur det fungerar är mindre kul.  Våren kom, nu är det snart sommar. Och nästa gång jag bloggar....vem vet?! Antingen blir det en till blogg ikväll...för jag menar, nu släppte ju liksom proppen. Eller så kanske det inte blir förrän närmare till jul... 

Den som lever får se....
Over and out.

Inga kommentarer: