Domedagsprofet....

 Jag har aldrig varit så särskilt insatt i politik eller saker som händer i världen överhuvudtaget förut. Jag ville exempelvis aldrig se på nyheterna för det var bara en massa rapporteringar om krig eller andra orättvisor. Jag var alldeles för oinsatt politiskt för att ens förstå vad det handlade om när politik talades om på nyheterna. 
Rikstag, partier, budget, debatter, högern, vänster, rött, blått, konservativ, liberal, socialist osv...jag visste inte typ ingenting. Mer än att socialdemokraterna och moderaterna var två partier som hade något med politik att göra. Och att det var i politik skit beslutades om. Men vad exakt det var för frågor dom diskuterade eller beslutade om visste jag inte. Jag var också alldeles för ointresserad för att försöka ta reda på det.

Alla som känner mig vet att jag har snöat in på att lyssna på poddar. Från det jag vaknar till att jag lägger mig på kvällen. När jag började med det insåg jag att jag fick som någon slags semester från min egen hjärna. 

Dock är jag totalt ointresserad av såna där podcasts som liksom är två människor som sitter och snackar trams. Kändisar som två och två sitter och fnittrar och pratar om sina sexliv och andra meningslösa diskussioner. 

Jag vill inte ha underhållning i det formatet. Jag är mer intresserad av dokumentärer, grävande journalistik, brott, straff, livshistorier, nyheter, samhälles informativa poddar. Såna som man kan lära sig något av. Och tro mig. Jag har fått så jävla mycket kunskap om saker jag har levt lyckligt ovetandes om. 

Och ibland saknar jag den där tiden då jag gick omkring och inte visste någonting om någinting alls... Även om jag fortfarande inte kan allt för mycket är det tillräckligt för att det ska bli jobbigt i min lilla ärthjärna som försöker hantera den informationen som pumpas in. 
Ju mer jag lär mig om politik och svenska rättssystemet och en massa andra stora och viktiga ämnen som rör våran omvärld, desto mer tappar jag tron på mänskligheten. 
Energipolitiken och klimatfrågorna gör mig mörkrädd. Jag kanske är en idiot, men själva klimathotet är inte det som skrämmer mig mest. Och nej, jag är inte en klimatförnekare inom ordets rätta bemärkelse. Det är bara det att jag är ännu mer rädd för människorna som sitter och ska fatta en massa beslut om hur vi ska nå målen. 
Det är så skrämmande ibland när det fattas kortsiktiga akuta beslut om vad som ska göras och sedan när det redan har påbörjats så inser man att det inte finns någon välplanerad långsiktig lösning på hur det ska genomföras på ett realistiskt sätt. 

Allt ska omvandlas till el. Men det verkar inte som att våran elförsörjning inte är optimerad för detta. Det läggs ner kärnkraftverk som står för en trygg elförsörjning. Och i stället får man köpa gas för att klara elförsörjningen, eller använda olja. 
Det ska byggas vindkraft, men våra kraftledningar är inte byggda ens för att transportera elen från norr till söder. Blåser det mycket får vi väldigt mycket el, men ibland blåser det knappt alls och då blir det ingen el. När det blir ett överskott på el de blåsiga dagarna kan man ju inte "spara" den till en sämre dag. Det ska byggas vindkraftverk, men till det behövs det trä som växer i Amazonas. Så den skogen som egentligen är jordens lungor huggs ner i rasande fart. Vi ska äta mindre kött för att det inte är miljövänligt. Men det ersätts till stor del av soja. Som man hugger ner regnskog för att kunna odla. 
För att kunna framställa batterier till våra bilar ska det utbrytas sjuka mängder kobolt. Som dessutom barn och fattiga människor får sätta livet till för att kunna gräva fram. 
Våra stora fabriker som byggs för att vi ska kunna framställa batterierna kommer att sluka en ofantlig mängd el. Där man skapar vindkrafts parker förstörs ekosystem och djurliv. 
Vindkraftverken har en relativt kort livslängd och materialet dessa är byggda av går inte att återvinna. Så det kommer att behövas elefantkyrkogårdar. 
Ju mer man lyssnar desto mer förfasas man över hur fan politiken fungerar. Egentligen. Det verkar inte finnas en enda vettig plan som liksom fungerar på sikt. Det som skulle göra gott på ett sätt visar sig ha konsekvenser som blir helt och hållet åt helvetet åt andra håll. 

Sverige till exempel är egentligen ett alldeles för långt land med för stora skillnader och förutsättningar. Det som fungerar nere i Söder får oerhörda konsekvenser här uppe. De ekonomiska klyftorna är så stora att det är så svårt att hitta en politik som kan göra alla hyfsat nöjda. Dom som har mycket vill ha ännu mer, dom som har lite vill få det bättre. 

Ibland känns det när jag lyssnar som att allt bara blir sämre och sämre. Jag vet ju iofs inte eftersom att jag inte hade någon aning om något alls för två år sedan. Men det jag vet är att dom som är fattiga blir ännu fattigare, dom som är sjuka blir allt mer behandlade som skräp. Dom som jobbar i vården blir helt utslitna som skräp. Bränslet blir dyrare och dyrare, elpriset blir högre och högre, vilket innebär att våra bönder knappt får sin verksamhet att gå runt och därför pressas matpriser upp. Det är bostadsbrister osv. 

När jag tänker på allt det här så känns det som att jag blir en domedagsprofet. Känns som att det inte finns några vettiga lösningar. Och då har vi inte ens pratat om vad som händer i omvärlden som är ännu jävligare. 

Jag önskar att jag kunde gå tillbaka i tiden och o-veta allt jag vet nu.