För två somrar sedan var han så sjuk att jag trodde att han skulle dö. Han kunde inte andas och han fick åka ambulans flera gånger för att han behövde syrgas. Sen fick han några mediciner så nu är han lite bättre. Men långt ifrån frisk. Jag vill inte behöva känna att jag har något att ångra sen. Dessutom finner jag ett lugn här, för så klart är det här jag ligger nu. Jag hade så svårt att varva ner hemma. Jag somnade. Men ytterst ytligt.
Jag tänker att jag ska åka och jobba tidigt som fan. Innan det blir så varmt. Mitt första städ tänkte jag göra bort typ 06.00. Sen har jag ett flyttstäd. Det tänker jag att jag kan ta på kvällen.
Vi har ju faktiskt en värmebölja även här uppe i norr. Det är inte bara det att jag gärna vill slippa arbeta dom varmaste timmarna. Jag vill också hinna ta vara på dagen. Carpe Diem så att säga. I typ åtta månader lever vi i mörker, snö och kyla. Det är de få sommarveckorna som man lever för resten av livet. Det är därför jag inte vill missa en enda sekund i onödan
En av anledningarna till att jag inte kan sova är att jag har ett ruskigt viktigt beslut att fatta. Jag var så jäkla peppad när jag fick mitt jobb. Jag var så peppad. Men det har inte blivit riktigt så som jag hade föreställt mig. Det är bitvis ett helvete. Jag känner att alla framsteg jag hade gjort bara blir sämre igen. Efter någon jobbig vecka så ansökte jag till en utbildning. Jag trodde verkligen inte att jag skulle bli antagen. Men i torsdags på eftermiddagen fick jag ett mejl. Jag blev antagen. Jag har bara i morgon på mig att ta ett beslut. Det blir inte enkelt. Det skulle kunna bli min biljett ut i livet, att kunna hitta ett jobb som inte gör mig sjukare. Men jag är rädd. Tänk om det inte funkar. Tänk om jag tar ett studielån och misslyckas som vanligt. Men tänk om jag skulle klara det…
Jag måste fundera ordentligt. Väga för och nackdelar.
Hjärnan snurrar fortare än vad jag hinner med.
Den som lever får se. Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar