Vad gör jag mot mig själv? Jag håller på att ta livet av mig själv, sakta men säkert. Nu menar ju liksom inte bokstavligt...
Jag gör saker som jag egentligen varken har ork eller kapacitet att göra. Jag går på ett...jag vet inte vad jag ens ska kalla det? Adrenalin, eller så är jag som en humla. Jag fattar inte att jag egentligen har för små vingar för att rent teoretiskt kunna flyga. Men gör det ändå...för att jag inte fattar bättre.
Men idag är, eller rättare sagt nu ikväll så känner jag att jag snart är bränd. Att jag är knäckt. Men snart är det Onsdag så jag kan inte stanna av nu, för gör jag det kommer jag inte klara av att hjälpa Celia att flytta. För jag vet att den dagen jag nu slappnar av så kommer jag behöva ligga som en död simpa i flera veckor och bara försöka djupandas. Jag har bränt mina energidepåer för flera månader framåt.
Det är på sätt och vis så himla tillfredsställande att veta att man har fått så mycket gjort som man har drömt om länge men som man aldrig har orkat ta itu med. Och det hade inte hänt heller om det inte vore för att min älskade svärfar blev bostadslös och vi insåg att den enda lösningen var att han skulle bo här. Och att han skulle få bo nere i källaren var enda sättet att det ska fungera över tid för allas bästa i fokus. Aldrig hade vi ha kommit hit då. Inte en chans. Så jag är tacksam. Men kanske kostar det mer än det smakar. Men bara vetskapen om att Celia ska flytta har gjort att jag verkligen inte har vågat slappna av.
En positiv sak är jäääävligt nära nu.
I flera år så har jag ju lidit av min smärta i kroppen. Och jag har ju ätit värktabletter som är beroendeklassade. Men så tänkte jag en gång att jag ville testa att sluta äta dom. Jag bad min läkare om att få byta till någon lite "snällare" medicin. Min läkare var ju så klart inte svår att övertala. Jag fick ett nedtrappnings schema för det fanns ju så klart risk för att jag skulle kunna få utsättningssymptom. I samma veva fick jag typ så sjukt ont i ryggen att jag helt enkelt struntade i att följa det där schemat. Men sen slutade jag rakt av. Det var INGA som helst svårigheter och jag kände inte av några tendenser till "avtändning" som så många hade varnat mig för. Jag började med den andra medicinen men efter typ ett halvår kände jag att jag ville få tillbaka min förra.
Så jag gick till läkaren på hälsocentralen och berättade som det var. Människan öppnade mina journaler och såg där att jag hade kontakt med psyket. Så han hänvisade mig dit. Jag fick inte ens ett recept på alvedon utskrivet.
Jag gick gråtande därifrån. Jag har sällan känt mig så jäkla...vet inte vad jag ska använda för ord. Förnedrad. Kränkt. Idiotförklarad.
Så en gång tog jag upp det med min läkare på psyket. Jag sökte aldrig mer hjälp på hälsocentralen. Och jag råkar ha den bästa läkaren på psyket som världen kanske någonsin har skapat. Jag berättade för honom hur min värk liksom gjorde min utmattning värre. Att jag inte pallar med att ha ont som grädde på moset när allt annat är skit. Jag vet att det skulle vara bra för mitt psykiska mående att motionera, men eftersom att det resulterar i extra värk så låter jag bli. För jag pallar inte. Det blir en ond spiral. Att ha värk hjälper verkligen inte till när man är utbränd, trött, slut och deprimerad. Värk tar sådan energi. Energi man inte har.
Så min läkare blev irriterad och tyckte att jag inte alls förtjänade den behandlingen från läkaren på hälsocentralen. Så han skrev ett PM dit. Där han skrev att dom inte kan behandla smärta på psyket. Att min värk inte beror på psykiska besvär. Att det inte finns anledning att tro att jag missbrukar mina mediciner. Att han tyckte att jag förtjänade att bli tagen på allvar och få adekvat vård.
Men så kom ju corona och så klart så blev ju inte mitt ärende prioriterat. Helt rätt så klart.
Men jag skulle få en remiss så fort det hade lugnat ner sig något. Nu är är det så att det bara inte finns något sätt att ens nå läkare på hälsocentralen. Men nu har min gulliga samtalskontakt via någon rehabeliteringssperson lyckats få denna att få en läkartid. Så jag ska dit på Tisdag och jag hoppas verkligen att jag ska bli lyssnad på den här gången. Jag har ätit den där andra medicinen i typ nästan två år, Till slut kände jag bara...varför fortsätter jag att äta den här skiten när den ändå inte gör skillnad. Det visade sig också att inte heller den här medicinen var så snäll som dom fick det att låta. Det visade sig att det fanns en massa utsättningssymptom som dom liksom glömde att informera om. Men även denna gång så bara slutade jag. Inga problem. Kanske hjälpte dom liiiite mer än jag trodde. Men inte tillräckligt för att det ska vara värt att stoppa i sig dag ut och dag in.
Jag är så trött på att ha ont. Och min arbetsskadade högeraxel och mina höfter och bäcken efter foglossningarna är i allra högsta grad inte påhittade för att jag mår dåligt psykiskt.
Jag hoppas så mycket att det ska bli något bra på tisdag. Men jag vågar inte hoppas för mycket. Jag vill inte bli så där besviken igen.
Det här är ju verkligen någonting som har blivit väldigt påtagligt nu när jag har misshandlat min stackars kropp och tjurat mig igenom en massa ont.
Nu har jag så ont att jag knappt kan röra mig. Och det är en dag i morgon också som jag ska ta mig igenom. Just nu ångrar jag att jag var dum nog att dra igång dagens projekt, Så jävla onödigt. Men jag hade föreställt mig att det skulle gå snabbt och relativt smärtfritt. Jag är helt jävla obildbar. Efter sju års konstant renoverande i detta hus har jag tydligen inte lärt mig ännu att saker aldrig går så snabbt och enkelt som man gärna vill tro.
Jaja...hur som helst. Belöningen kommer ju sen när det är klart.
Jag får skylla mig själv, så jag ska inte klaga. Jag önskar bara att jag kunde lära mig att lyssna på min kropp, den försöker ju ofta säga åt mig att tagga ner och att den kommer att strejka våldsamt om jag inte gör det. Och nu är vi här.
Milton blev i alla fall så himla nöjd med sitt hår och det kändes så bra att se hans min när han speglade sig själv och man såg att han tyckte att det blev bra,
Ibland är han så jäkla söt den där ungen. 💗
Nu ska jag kasta in handduken för denna dag. Hoppas att jag kan gå i morgon. Och att jag kan vakna av väckarklockan.
#deppressivadöden
