Long time, no see…

PUBLICERAD DEN 8 NOVEMBER, 2021

Shit vilken kass bloggare jag är!!!

Men det har verkligen varit så sjukt mycket senaste tiden, man har liksom aldrig haft tid att sätta sig förrän på kvällen och då har jag varit för trött för att ens kunna stava typ. Men nu börjar det ta sig här. Våra sovrum uppe är klara och börjar likna hem. En del saker är fortfarande huller om buller i huset. På Onsdag ska svärfar börja flytta in.

Den 1a december flyttar Celia hemifrån. Hon har dock inte fått hem hyreskontraktet ännu. Så därför säger jag ”nog”.
Tack och jäkla lov så blev det inte Byske! Alltså, jag blev så lycklig när vi åkte på visningen i Bureå och den lägenheten var minst lika fin, men en tvårummare. Hennes gård gränsar till en älv. Det är ett hus med bara fyra lägenheter och man ser Coop butiken när man står på gatan. Så det är typ i centrum av byn. Jag har nog typ aldrig känt sådan lättnad som nu när hon valde den här lägenheten i stället. Det var som att femtio kilo bara föll från mina axlar.

Så, nu är det inte länge kvar till man ska börja hjälpa henne att flytta ut. Vi får fira hennes 19 årsdag i hennes egna lägenhet. Det känns helt galet. Jag får ibland så himla konstig känsla när jag tänker på det. Hur fan kan jag ha en unge som ska flytta hemifrån. Det är ju helt sjukt. Vad hände?!

Hur som haver, att hon snart flyttar innebär också att hennes rum då ska renoveras så Milla får flytta dit upp. Men det får nog bli efter jul och nyår. Nu orkar man inte mer och definitivt inte efter att Celia flyttar, när man har flyttat klart henne börjar födelsedagar och jul närma sig och det brukar jag ju tycka är nog så stressigt som det är helt utan att renovera eller flytta liksom. Det blir en jobbig och hektisk tid framöver, men det är ju bara en gång och det är ju som samtidigt spännande och kul också.

Idag har vi varit till Piteå med Sid och gjort en massa tester och vaccinerat. Vi får vänta 2-3 dagar innan vi får svar på blodproverna, men njurarna och hjärtat såg fint ut, pungkulorna satt där dom ska. Och han skötte sig så jäkla snyggt så man blev så imponerad. Veterinären sa att han fick tio poäng av tio möjliga för gott uppförande och han verkade rätt charmad av honom. Det är bara 7 dagar kvar till han fyller 1 år och vi vägde honom där idag. Han väger sju kilo. Fettot!

I morgon ska jag mest troligt åka till Celias skola och sitta som försökskanin för att hon ska få öva, den här gången blir det slingor, förra gången var det klippning. Jag hade egentligen inga som helst planer eller någon längtan att slinga håret nu, men hon måste ju få öva och då är det bara att ställa upp. Jag tänker att det får bli få men tjocka slingor, då slipper det kännas som att hela håret blir slitet. Nu när det äntligen har återhämtat sig efter förra omgången av mitt maniska färgande. Det blir nog ändå kul att få lite slingor som livar upp håret en smula. Bara en ljusare brunfärg så det blir lite effekt. Ska då inte sikta på att bli blond…än.

På torsdag ska vi med 3 katter till veterinären här i Skellefteå för vaccin och kolla FIV/FELV på Sia. Går allt som det ska nu så blir det snart kanske att tuta och köra med Sid och Sia. Då kanske det blir bebisar till våren. Vore så himla mysigt. Man får bara hoppas att Sia i så fall blir en lika fin mamma som Savannah har varit. Det vet man ju aldrig.
Vi måste kanske börja kolla om man hittar någon fodervärd om man ska behålla en hona, vilket man kommer att behöva om våran uppfödning ska kunna fortsätta leva vidare på sikt.

I natt hade jag så svårt att sova. Det är alltid så när man har någonting viktigt tidigt på morgonen dagen efter. Jag somnade halv ett och vaknade typ kvart över två. Kunde inte somna om, så jag har nästan dygnat.
Nu är jag så sjukt trött.. Skulle lätt kunna tänka mig att göra natt nu. Jag är rädd att jag ska hinna bli övertrött och kanske inte kunna somna för att jag ska till min ”frisör” i morgon bitti.

Ja, så ser läget ut just nu. Full rulle mest hela tiden. Jag kommer snart att vara utbrändare än utbrändast.

over and out!

Snart är det vinter! Längtar faktiskt till det kommer åtminstone lite snö så det blir lite ljusare och trevligare ute. Jag önskar mig dock inte två meter som vi nästan hade i vintras… 

Jäkla dag!

PUBLICERAD DEN 29 OKTOBER, 2021

Jag sov kanske 3 timmar i natt. 😴 Jag kunde inte tagga ner. Men någon gång somnade jag i alla fall. Jag låg och plågades av mitt dåliga samvete för Millas utklädning på skolan. Jag låg och grubblade på om jag kunde komma på något som hon kunde ha på sig. Jag ställde väckarklockan ⏰ astidigt. Jag hann först klippa sönder ett lakan och tänkte att hon skulle vara ett spöke 👻 . Hon var jätte taggad, men efter en liten stund ångrade hon sig för hon tyckte att hon såg ut som en marshmallow. Jag sa till henne att man måste ju inte klä ut sig till någonting läskigt.

Så det slutade med att att hon ville vara en unicorn 🦄 och tack och lov kan hon fortfarande ha en gammal onepiece som hon fick av sin mormor för typ hundra år sedan. Hon ville ha en regnbåge 🌈 och moln ☁️ på kinderna

Hon blev nöjd och glad. Och väldigt söt dessutom.

Efter barnen var lämnade på skolan blev det en kaffekopp ☕️ hos mamman. Jag kände redan då att jag höll på att få ont i huvudet 🤕 och trots att jag tog Alvedon och Ipren så blev det inte bättre alls.

Jag försökte röja bort lite skräp och skit från golvet i det som ska bli vårt rum. Jag fick bort lite, men jag rörde mig ungefär i samma takt som en vandrande pinne. När barnen slutade skolan så åkte jag med dom upp mot storstaden för att leta reda på maskeradkläder. Och hejbaberiba vad jag fick kämpa. Det började med en sväng på dollarstore, där hittade jag en 😬 mössa till Milton 🤔 så det blev en snabbsväng in på Coop på vinst och förlust. Det blev förlust för det fanns inget där. Då bar det av till Solbacken, vi började på Rusta. Milla hittade en outfit där. Men inte Milton. Så vi gick in på Ö&B fanns inget där heller, vi pep in på Lindex. Vi stod ändå där med bilen. Well…fanns inget där heller. Så sen blev det Lekia. Där hittade Milton i alla fall en som han kunde stå ut med. Men han är less på att bo i Sveriget för they have so much cooler costumes in America. 😅

När vi kom hem blev det något så näringsrikt som varmkorv till middag. Efter det hamnade jag och min huvudvärk i soffan. Jag fick ta en migräntablett och ta fram spyhinken. Sen har jag legat platt på rygg resten av dagen. Jag känner mig helt ynklig. Nästan som när man är på väg att bli sjuk. Jag hoppas att jag mår bättre i morgon. Jag skulle vilja göra någon sån där kul halloween maträtt och låtsas vara en engagerad mamma. Vi har dessutom en 🎃 som ska pimpas. Barnen vill nog ut på bus eller godis 👻 vi får se hur jag mår i morgon, just nu känns det ostadigt.

Jag längtar efter att sova, jag har sovit så sjukt dåligt senaste veckan. Jag har då inte somnat före 02.00 en enda natt den här veckan. Vi får se, jag kanske råkar sova ett dygn snart.

God natt 😴

Våran pumpa för 3 år sedan

Så jävla typiskt mig!

PUBLICERAD DEN 28 OKTOBER, 2021

I morgon ska Milla ha utklädningsdag på skolan. Satans halloween! Man vet att den kommer varje år, men har jag någon framförhållning? svar – NEJ! jag har missat att läsa att dom hade utklädningsdag dessutom. Så i morgon står vi där och jag har egentligen ingen kostym hon kan använda 😦

Dåligt samvete delux! Milton har i alla fall ett disco på kvällen så man hunner åka upp på dagen och köpa någonting. Men så vitt jag vet är det inte något disco för Millas ålder, så då kan jag inte ens kompensera upp det. Åhhh vad jag hatar när det blir så här. Det är ju liksom inte första gången detta händer heller, men jag är obildbar. Jag lär inte av mina misstag. Sjuuuk ångest kryper i min kropp just nu  Jag får improvisera i morgon, stressad som fan på morgonen, jag har gjort det förr med mer eller mindre lyckade resultat. pumpa

Idag var jag och Celia till Byske och tittade på lägenheten. Den var verkligen jättefin till min stora förskräckelse. Hon ska egentligen svara ja eller nej på måndag, men jag lyckades få tag på en kvinna och beskrev dilemmat att hon har en visning på Tisdagen i Bureå och att det känns jobbigt att behöva tacka ja eller nej utan att ens ha fått se den andra. Men hon sa att det skulle lösa sig, hon får en dags uppskov för hon ligger etta på båda lägenheterna.

Efter visningen var jag så slut så idag blev det en vilodag. Jag har inte lyft ett enda finger.

Milton är så söt för han är så himla nöjd med sitt nya rum, och idag fick han en ljusslinga av mamma med röda lampor och han blev så glad. Jag tycker att det är lite gulligt för han gillar som att få inrednings grejer till sitt rum. Han blir exempelvis jätte glad om han får snygga sängkläder. Och jag tänker att det kanske inte är sånt som grabbar i den åldern kanske bryr sig så mycket om?!

nu blir det natt här. Man ska ju orka leva i morgon också….

Det tar sig!

PUBLICERAD DEN 27 OKTOBER, 2021

Milton har fått flytta in i sitt nya rum idag. Det är klart så när på att det saknas gardiner och fönsterbrädan ska upp. Han är jätte nöj säger han. Det enda jag skulle vilja nu är att hitta lite tavlor och sånt små-piff för att göra det mer hemtrevligt.

Nu börjas det snart med vårt blivande sovrum. Men vi känner att vi inte kommer att vara lika noga där för vi ids helt enkelt inte.

Imorgon ska jag åka de tio milen som det blir tur och retur för att gå på lägenhetsvisningen i Byske med stora ungen. ☹️ känns fett drygt. Men det är bara att släpa sig iväg oavsett om man vill eller ej.

Jag hoppas faktiskt bara att hon inte ens ska gilla den där lägenheten. För jag mår så jäkla illa av bara tanken på att hon skulle välja den. Det kommer att sluta i kaos. Jag bara vet det. 🤔

Men, det är bara att gilla läget och släppa taget, jag måste förlika mig med det.

Jag är så trött i min kropp och själ nu. Alltså helt färdig. Så jag tror att det får bli fetaste chillar-dagen i morgon efter lägenhetsvisningen 😴 Det knäppa är att ju mer jag gör och desto tröttare jag är, ju svårare får jag att varva ner på kvällen. Jag borde bli tröttare och somna bättre, men så blir det inte. Jag får typ insomnia. Jag har somnat typ klockan tre på natten tre dagar på rad nu.

Jag tänkte sikta på att göra tidigare natt ikväll. Men det jobbiga är att jag helst vill sova på soffan. Jag hatar att sova i sängen. Det är med en klump ångest varje gång jag känner tvungen att gå ner till sängen. Jävla skitsäng.

Jaja nog om det. I morgon kanske jag bjuder på en bild från Miltons rum

Äntligen framsteg!

PUBLICERAD DEN 25 OKTOBER, 2021

Idag krigade jag mig igenom att måla om 2 hyllor till Miltons rum. Fy fan vad trött och less jag börjar bli på det här snigel-projektet. Jag hade liksom inbillat mig att jag skulle tycka att det här skulle bli kul och jag var så peppad i början, men det gick över när jag insåg att orken inte finns 😫

Men nu är fan hans rum i princip inflyttningsklart. Det känns skönt. Ett litet steg framåt.

Jag tror att det kommer att bli väldigt fint när det är klart ändå. 👍🏼

Nu ska jag göra kväll. Hoppas att jag vaknar pigg som en lärka i morgon med outtröttligt energiförråd. Hoppas är ju gratis trots allt.

Som vanligt har jag ju glömt att ta före och efterbilder. Så trist när man inte kan visa.

Over and out

Fullt i ärtan!

PUBLICERAD DEN 25 OKTOBER, 2021

Nu är det så där igen. Att jag känner inombords stress för en massa saker som jag inte har gjort, vill göra eller måste göra. Idag gick ju hela dagen åt för att vi skulle till den där förbaskade kyrkan. Jag kände bara att jag inte hade tid eller ro att sätta igång med någonting alls före, för jag avskyr att behöva avsluta mitt i allt. Och när jag kom hem så var jag helt slut i hjärnan. Och det skulle lagas mat. För det måste man ju tydligen har jag hört. Ge barnen mat då och då alltså. Mamma och pappa var på solbacken idag och köpte svart snickerifärg till mig så att jag ska kunna börja måla Miltons TV-bänk och byrå. Förhoppningen är att vi ska kunna börja flytta in honom i hans nya rum på tisdag eller senast onsdag. Hur det nu ska gå med en handikappad make och en Agda 97 som knappt orkar andas själv just nu.

Jonas ska till sjukgymnasten på Onsdag för hans arm-axel-nacke har inte blivit det minsta bättre, så det satt då inte i nacken som kiropraktorn försökte knäcka senast. Han har så ont att han liksom var plågad av att bara sitta ner i kyrkan idag. Det är ju det som är som tragiskt att det gör ont fast han inte använder armen ens. Oavsett om han sitter eller ligger bara.

Det är sjukt olägligt just nu. Inte för att det någonsin brukar vara direkt lägligt att ha ont i och för sig. Men just nu när vi ändå hade börjat smida lite planer som vi hade behövt hans armar till så suger det ju lite extra. Det är ju inte exakt som att jag är stark nog att kunna lösa så mycket själv. Väldigt lite till och med…

Ibland önskar man att man hade obegränsat med ork, energi och tid så man hann göra allt, så man slapp ägna så mycket tid till att fundera en massa på allt i stället för då blir man stressad invärtes och det är fasen bland det jobbigaste som finns. Jag har ju inte exakt så svårt att bli stressad. Jag kan ju bli stressad av att bara veta att jag har glömt köpa frukt. Liksom där ligger min ribba sen jag blev utbränd på riktigt och det har inte blivit bättre sedan dess. Ibland undrar man ju om man någonsin kommer att bli som folk igen. Ibland känns det ju nästan hopplöst när man inte märker av någon som helst bot och bättring.

Det är ju så skumt att en hjärna kan bli så här påverkad, så jäkla länge efter att man har gått in i väggen. Men jag antar att det beror på att det beror på att det under alla dessa veckor, månader och år hela tiden bara tillkommit nya bekymmer som man ska hantera som gör att man inte tar sig framåt. Och eftersom att jag har haft långa skov av mörk, mörk depression så samlas det ju verkligen inte ny energi heller. Ett steg fram, tre tillbaka. Gång på gång. Det är ju verkligen så svårt att hitta rätt hjälp som passar just en själv. Tänk så många olika mediciner, olika behandlingar, samtalstimmar hos psykolog osv som man har gått igenom utan nämnvärd framgång förutom typ senaste halvåret som jag faktiskt tycker att det har blivit liiiite mer stabilt och lite bättre och börjar känna lite hopp om framtiden. Men man har ju lärt sig att ta det lugnt och inte ropa HEJ! Förra gången jag trodde att jag var på rätt väg visade det ju sig efter ett tag att jag var på väg in i en hypoman fas. Det följs ju allt som oftast av en tripp rakt ner i helvetet igen när man ska landa. Och för varje sådan resa så blir ju allt ännu mera hopplöst. Men jag tror inte att jag är på väg att bli hypoman nu. Mitt mående har ju gått en smula uppåt sakta men säkert och det känns inte så där orealistiskt bra som det borde i så fall. Det är ju bara en svag men lite stabil förändring. Jag vill absolut inte stressa på och riskera att sabba något nu så att det går bakåt igen. Jag börjar ju liksom se fram emot att det kanske snart är min tur att komma ut och få lite mer livskvalitet. Att liksom vardagen ska börja flyta på lite grann och att inte verkligheten ska kännas omöjlig att leva i. För jag tror inte att någon kan föreställa sig ledan som det blir efter att ha gått hemma så här länge. Att aldrig kunna se fram emot helgen. För det är ingen skillnad på vilken dag det är. När jag har mått som sämst har jag ju nästan bävat mest inför helgerna eftersom att det mest bara har varit jobbigt att alla är hemma. Men det har ju tack och lov blivit bättre nu när dom små blir större också. Det är inte alls samma krav på en att underhålla dom små rackarna eftersom att dom börjar ha kompisar och kan hitta på mer saker själv. Jag antar att det är en liten bidragande orsak till att jag tycker att det är lite lättare att andas nu.

Jag har verkligen dragit en lärdom av allt det här. Och det är att man måste lära sig att lyssna på sin kropp direkt om man känner att det börjar bli för mycket.Det är nog bättre att lyssna direkt på vad kroppen vill och ta en paus så att man kan återhämta sig snabbt i stället för att försöka kämpa på och gasa i stället för att bromsa för att man vill visa sig duktig. Det tar en verkligen inte framåt på något som helst vis. Nu är det ju inte alla som har en massa diagnoser som krockar med varandra som gör det extra svårt och det är ju inte heller ofta en har två NPF barn heller som man ska försöka göra sitt bästa för. Det är kanske därför så många kan bli bättre så mycket fortare än mig. Men jag tror personligen att oavsett vad man har för förutsättningar innan och hur ens liv ser ut så blir man oerhört skör efter en krasch in i väggen. Det är nog svårt att bli den man en gång var. En slutkörd hjärna är inget att leka med. Och det är alldeles för många som inte förstår, som inte ens vill försöka förstå. Det är så himla många som tror att man liksom bara gillar att vara ”ledig” inte behöva jobba osv. Men att vara sjukskriven är verkligen INTE samma sak som att vara ledig. Det är nog också väldigt få människor som tycker om att leva på så låga inkomster som man gör när man är sjukskriven. Vem vill vara så ”fattig” att man knappt har en enda spänn kvar när räkningarna är betalda?! Det finns inget positivt med att leva så här.

Jag fick en gång frågan av en person typ – vad gör du nu för tiden?! Jag förklarade att jag fortfarande var sjukskriven. Och fick frågan – Jaha, trivs du med det? Vill du fortsätta vara det? …… Öhhh näe! hur ska jag kunna trivas med att vara sjuk. Det är ju liksom inte ett aktivt val typ som om jag ville vara en hemmafru och valde att inte arbeta. Hur tänker man om man ens kan formulera frågan så? Säkert en klumpig formulering och inget ont menat. Men seriöst hur skevt låter det inte? Typ som att säga till en förlamad, -jaha, sitter du fortfarande i rullstol, trivs du med det och vill fortsätta med det? Den frågan ställde ju ingen någonsin. Att ha en hjärna som den inte ska är extremt handikappande. Och det värsta är att det inte syns, dom flesta förstår inte, man känner sig sällan trodd. Och det är extremt uttröttande. Den som vet hur det är, den vet. Men för dom allra flesta kan inte leva sig in i det…

Jaja…nu har jag fått gnälla lite. Det behöver jag ibland när jag känner mig så här hopplös.

Gud, ge mig sinnesro…

PUBLICERAD DEN 24 OKTOBER, 2021

Milla har varit peppad hela helgen för att hon, med sin kör skulle få sjunga i kyrkan idag. Och föräldrarna var bjudna. Vi skulle få lite fika och sånt. Föga trodde vi att denna uppvisning var rent och skärt överlagt lurendrejeri för att fylla några sittplatser på Gudstjänsten. Riktigt strategiskt hade dom dessutom delat upp barnens sånger lite så där en här och en där mellan alla jäkla predikningar och böner. Vilket lidande att sitta där och lyssna alltså. Jag ville bara ta ungen och smita ut därifrån. Men hon var så söt där hon stod så nöjd och sjöng, lilla trollungen.

Jag kan inte förstå att det finns människor som faktiskt går dit av egen fri vilja bara för att sitta där och lyssna. Idag var det en predikan om samhällsansvar. Jag lyssnade inte så himla noga, men jag hörde någonting om att prästen alltid fick hjälp av Gud när hon bad.

Det var någon vers som lite modernare tog upp detta om dödssynderna och om hur man ska älska sin nästa så som sig själv. Gud är god säger dom. Men han måste vara en sann jävla optimist om han tror att världen skulle bli en bättre plats om alla älskade andra så som sig själv. Man kan ju inte utgå ifrån att det skulle betyda att det skulle komma ett gott utfall av det. Säger dom det till en sådan som mig som lider av en väldigt stor portion av självförakt och hat så skulle det ju innebära rätt mycket elände för min ”näste”. Ibland kanske man bara ska sträva efter att man ska älska andra, så mycket som denne förtjänar. Varken mer eller mindre.

Och en annan sak som stör mig är att dom har gjort om ”fader vår” den nya moderna versionen låter så jäkla muppig. Det var som mer pondus i den gamla hederliga

Fader vår som är i himmelen. Helgat varde ditt namn. Tillkomme ditt rike. Ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss i dag, och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet. Amen.

Jag tycker att med tanke på hur hemska dessa psalmer som alltid sjungs halvfalska, i tonarter som aldrig har passat någon präst i hela världen, och ingen annan heller för den delen. Med den där hemska medeltida orgeln… Pimpa upp det i stället, till något mer modernt. Gangster-rap kanske. Eller åtminstone lite mer öronvänliga tonarter, med lite mer svängiga refränger. Börja där och ge fan i att sabba ”fader vår”

Och för Guds skull. Sluta lura in stackars försvarslösa föräldrar till Söndagsmässor genom att använda barnen som lockbeten, det är ju ohederligt. Det är ju för fan värre än glassbilen. Snacka om att utnyttja föräldrars svaghet för sina barn.

Tragiskt

PUBLICERAD DEN 23 OKTOBER, 2021

Nu har ytterligare en ung människa blivit skjuten. Ja, jäklar vad det skrivs. Dom andra som har blivit skjutna hittills har inte blivit så mycket mer än någon pushnotis. Men nu är måttet rågat.

Och nu ska det debatteras om hur vi ska få stopp på skjutningarna, gängkriminalitet och jadajada. Igen.

Fy fan vad jag är less på att höra politiker å ena sidan lova högre straff och å andra sidan prata om att det behövs mer pengar till fritidsgårdar och sommarjobb åt ungdomarna. Tror dom på riktigt att yrkeskriminella så unga som 16 år som kan tjäna 50.000 kronor på en månad skulle bry sig om sommarjobb.? Misslyckad integration. Ja, det är nog milt uttryckt. Men, det är främst andra generationens invandrare som är i dessa gäng. Deras föräldrar och deras grannar flydde från krig och utsatthet. Men dom fick ett nytt krig vägg i vägg. Det är en liten klick kriminella som förstör för alla andra som bor där. Föräldrar till barn som inte är kriminella vågar inte låta dom vara ute längre.

Dessa unga snubbar skyller allt på samhället. Det är så synd om dom. Verkligen. Det är Sveriges fel att dom måste begå brott för att tjäna pengar.

Men, det finns bra många i samma områden som lever under samma förutsättningar som ändå inte blir kriminella.

Man har fått passa sig bra noga under flera år nu för att uttrycka att man är less på dessa till större delen utländska gängkriminella för att uttrycka avsky mot den klicken människor har varit =rasist. Det faktum att dom bara är helt hjärndöda och förstör för alla i sin närhet är inte ett tillräckligt argument för att kunna ha starka åsikter i frågan. Jag är trött på att höra att det är ett misslyckande av Sveriges invandringspolitik. Det är främst ett misslyckande att dessa människor inte fått lära sig vett och etikett och att dom inte får ordentliga konsekvenser för sina handlingar.

Men nu när vi ändå ska diskutera lösningar gällande gängkriminalitet för tiotusende gången så kan vi väl också nämna den andra klicken av människor som bidrar till att detta lönar sig att fortsätta med. Jo, människor från medel och överklassen som köper droger. Tillgång och efterfrågan. Ingen efterfrågan behövs det ingen tillgång.

Det har gjorts mätningar i avloppsvattnet runt om i våra storstäder. Gissa vad?! Det är inte i problemområden det är höga mängder narkotika i avloppsvattnet. Det är i de finare stadsdelarna. Där skotten inte avlossas. Än. Så, ska vi nu diskutera om hur vi ska få ett slut på det här så kan vi för all del börja prata om finknarkare… DVS ofta rätt välbärgade ungdomar och vuxna som behöver lite partyknark.

Har ni hört talas om Taxi-Tony?! Om inte så kan jag dra en kort recap -polisen grep ett gäng snubbar efter en tids spaning. Det visade sig att dom körde hemleveranser med knark. Poliserna lyckades komma åt kontaktinformationen om köparna. Där var det rika ungdomar, vanliga Svenssons och en hel del kändisar och andra högre uppsatta människor som var trogna kunder.

Kan vi bara nämna det lite så där i förbi-faten. Eller klassas man som gängmedlemssympatisör då? Att man tar dom kriminella i försvar. Eller kan man hålla två tankar i huvudet samtidigt?! Det ena behöver inte utesluta det andra.

Vill vi att gängkriminalitet och narkotika baserade brott ska få ett slut så behöver vi mer resurser till våra stackars poliser som griper kriminella på löpande band men som får se dom promenera ut efter någon timme för att vi har världens mesigaste rättsystem. Sen är det polisen som får skäll av den totalt verklighetsfrånvända allmänheten för att inte kriminella hamnar bakom lås och bom. Men det är ju för fan inte dom som bestämmer straffen. Fatta otacksamt jävla jobb att plocka in samma idioter gång på gång för att sedan se dom komma undan hela jävla tiden. Tror folk verkligen att polisen tycker att det är så jävla lattjo lajban?! Jag tror att dom är mer trötta på det här systemet än gemene man.

Men, som sagt. Lägg lite skuld och skam på dom som gärna finansierar dessa gäng. Det är dom som hjälper till att bidra till att det finns snabba cash att hämta, och pengar som gör det värt att skjuta ihjäl varandra för.

Så länge det finns bortskämda rikemansbarn som gärna vill ha lite partyknark, men som ändå inte tycker att deras handlingar kaaaanske är en bidragande faktor till att människorna i utsatta områden begår narkotikabrott. Så kommer det fortsätta debatteras till fan kommer och avlöser oss.

Tack för ordet!

Prestationsångest.

PUBLICERAD DEN 21 OKTOBER, 2021

Att leva ett liv med en mer eller mindre konstant prestationsångest gör en nästan handikappad. Jag har ju prestationsångest i alla lägen i livet och allt jag tar mig för. Jag känner mig ju aldrig tillräcklig. Inget jag gör känns good enough. Ju mer saker jag lär mig om olika saker i livet desto sämre känns det. Är man lyckligt ovetande om diverse saker kan man ju heller inte ha ångest över det. Men så fort jag lär mig något nytt och kanske inte anammar det till fullo så känner jag mig kass, och jag kan inte låta bli att inte jämföra mig med varenda jävla levande varelse som är kunnigare än mig själv. Det är oftast inte ens stora eller ens nödvändigtvis märkvärdiga saker. Det kan vara struntsaker, men det liksom skaver i mig. Jag har höga krav på mig själv, tar jag mig för någonting så ska det tamejfan vara perfekt.

Tänk vad elak man är mot sig själv. Man är så jäkla oförlåtande och ställer så höga krav på sig själv och trycker ner sig själv så jäkla mycket om man inte lyckas göra sig själv nöjd, vilket man i princip aldrig lyckas med. För att man inte är perfekt. Man är bara en människa.

Man skulle aldrig ställa sådan krav på någon annan som man gör av sig själv. Man skulle aldrig kunna säga ens hälften så elaka saker till någon som man gör till sig själv.

Jag är verkligen min egen värsta fiende. Jag har mobbat mig själv, nedvärderat mig själv, och brutit ner all min egen självkänsla och dödat varenda gnutta av självförtroende. Det är som att leva i en relation med någon som bryter ner någon så illa att dom totalt förlorar sitt människovärde, enda skillnaden är att det inte finns någon möjlighet att komma loss ur det destruktiva. Det finns bara en enda möjlighet. Men den är så svår att det är i det närmaste omöjligt. Att lära sig att tänka annorlunda. Att bli snällare mot sig själv. Men för att lyckas med det krävs sååå ofantligt mycket jobb. Man har ju hunnit bli proffs på att systematiskt slå på sig själv. Man hinner inte ens reflektera över vad man tänker, förrän man redan har tänkt det. Det går så snabbt.

Visst är det märkligt?! Men en del människor verkar ju inte lida av såna bekymmer. Det verkar finnas gott om människor som tror på sina förmågor. Som vågar testa allt dom blir intresserade av. Inte heller tycks dom lida nämnvärt om det inte blir perfekt heller.

Hur kan det vara så olika från en människa till en annan?

Jag skulle vilja lära mig att våga tro på mig själv lite mer. Våga chansa och prova nya saker i livet. Utan att vara så jävla rädd för ”misslyckanden” att kunna känna att man inte alltid behöver sträva efter att vara perfekt. Kunna allt. Bli bäst på det man vill göra. För det är ju det som tar ifrån en modet att våga göra något nytt överhuvudtaget. Så då fastnar man i ett moment 22.

Jag kan inte skriva längre, för jag har tappat hela mitt ordförråd. Jag kan sitta i tre minuter för att komma på ett ord.

Håller jag på att bli dement eller?!

Sakta men säkert

PUBLICERAD DEN 19 OKTOBER, 2021

Idag är första jävla varvet målat i Miltons blivande rum. Och det var fan i grevens tid. Satan så sakta det går alltså. Jag har aldrig varit med om maken. Inte min make, för honom har jag varit med om rätt frekvent det senaste decenniet.

Han har förövrigt lyckats få nåt fel i vad vi antog satt i nacken. Han har varit till kiropraktorn idag. Han vaknade en morgon och hade ont som fasen. Det strålar i armen, axeln och skuldran. Oavsett om han använder armen eller håller den still. Så vi får vänta och se om det ger sig nu när det är knäckt i nacken. Än så länge känner han ingen skillnad. Men det kan ju dröja att det blir bättre efter en sån där behandling.

Jag har känt mig tung i själen idag. Det är nämligen dags för äldsta barnet att flytta hemifrån. Hon har fått ett aktivitetsstöd beviljat för förlängd skolgång. Och hon är så klart jätte peppad på att flytta hemifrån. Och det kan kännas så jäkla tungt att erkänna att jag faktiskt också tycker att det är dags. Det blir mycket friktion att ha en ”vuxen” unge som bor hemma. Som inte är det minsta självgående eller tar något som helst ansvar för någonting. Och oavsett om det beror på oförmåga pga diagnos eller ej så tär det på mig som mamma och våran relation i det stora hela. Jag är liksom trött på att vara hennes slav, assistent, psykolog och allt annat däromkring. Jag är trött. Jag är också trött för det faktum att inte bli lyssnad på. För det vet ju alla som haft ett barn i puberteten som helt plötsligt vet och kan allt, föräldrar är bara tröga.

Problemet som jag nu står inför är att hon har hittat en lägenhet som är flera mil bort. Typ åt ett håll man aldrig har vägarna förbi förutom på sommaren för dom har en fin camping och badstrand där.

Och jag känner ju mitt barn. Hon har noll verklighetsförankring. När jag försöker påtala att det förmodligen inte kommer bli så bra att bo just där så får jag inget gehör. Hon tycker att det är en asbra idé. Men hon känner ingen där. Vi har inga bekanta som bor där. Hon har en klasskompis som bor där, men dom känner varandra ytterst ytligt och har typ aldrig umgåtts på fritiden. Och eftersom att det är långt dit kommer det knappast komma dit särskilt mycket kompisar och hälsa på. Jag kommer inte kunna åka dit särskilt ofta. Och med tanke på att hon är ungefär minus tio på självständighetsskalan så känns det väldigt otryggt. Hon kan ju exempelvis gråta som ett barn om hon har ont i magen. Hon blir ofta ledsen för att hon känner sig ensam. Och jag kommer inte kunna åka dit om det är något. Men hon tänker inte så. Hon vill bara flytta, helst igår. Och detta är en av dom få lägenheterna som är lediga just nu. Och då tänker hon inte längre än näsan räcker. Säger man någonting så får hon taggarna utåt och rabblar en massa saker om hur bra det kommer att bli. Och jag hoppas verkligen att hon har rätt om flytten nu skulle bli av. Men jag känner mig typ 90% säker på att det inte kommer att bli bra alls. Men hon är arton år. Hon måste ju bestämma själv. Jag är ingen överförmyndare. Jag kan säga min åsikt och avråda. Men vill hon inte lyssna så har jag inget att säga till om.

Samtidigt känner jag att det är dags att släppa nu. Jag orkar inte ta ansvaret över hur hon ska sköta sitt liv längre. Jag mår ju dåligt nog som det är. Jag behöver få avlastning över hennes väl och ve. Jag kan inte gå framför och bakom hela tiden och försöka rädda upp alla situationer.

Det förstör vår relation. Det blir infekterat. Det blir en massa små konflikter och man nöter på varandra. Kanske skulle vi vara gladare om vi inte behöver ha det så här. Men jag hade önskat att hon kunde vänta ett tag och hitta en lägenhet lite närmare. Lite mer centralt. Gärna i ett område där det finns någon hon känner väl. Ett område som skulle vara lättare för mig att åka till om det uppstår något problem. För även om ena halvan av mig vill kunna släppa taget och ansvar. Så vet jag att jag kommer att må otroligt dåligt och känna mig maktlös om hon ringer och är ledsen. Vilket jag vet kommer att hända. Så, även om jag är helt för att hon ska flytta så är jag väldigt emot vart hon tänker nu. Jag kan inte se att det kommer att hålla i längden. Men hon förskönar bilden av hur hon tror att det kommer att bli.

Jag är orolig, jag har en helt värdelös känsla inför det här hon är på god väg att välja. En romantiserad vision som hon förmodligen kommer att ångra rätt snabbt.

Fan om man hade fattat att det är sånt här som är svårt med föräldraskapet. Inte bebistiden.

Vi får se hur det känns i morgon.

Over and out

Jäkla snö. Jag är inte redo alls.