Prestationsångest.
Att leva ett liv med en mer eller mindre konstant prestationsångest gör en nästan handikappad. Jag har ju prestationsångest i alla lägen i livet och allt jag tar mig för. Jag känner mig ju aldrig tillräcklig. Inget jag gör känns good enough. Ju mer saker jag lär mig om olika saker i livet desto sämre känns det. Är man lyckligt ovetande om diverse saker kan man ju heller inte ha ångest över det. Men så fort jag lär mig något nytt och kanske inte anammar det till fullo så känner jag mig kass, och jag kan inte låta bli att inte jämföra mig med varenda jävla levande varelse som är kunnigare än mig själv. Det är oftast inte ens stora eller ens nödvändigtvis märkvärdiga saker. Det kan vara struntsaker, men det liksom skaver i mig. Jag har höga krav på mig själv, tar jag mig för någonting så ska det tamejfan vara perfekt.
Tänk vad elak man är mot sig själv. Man är så jäkla oförlåtande och ställer så höga krav på sig själv och trycker ner sig själv så jäkla mycket om man inte lyckas göra sig själv nöjd, vilket man i princip aldrig lyckas med. För att man inte är perfekt. Man är bara en människa.
Man skulle aldrig ställa sådan krav på någon annan som man gör av sig själv. Man skulle aldrig kunna säga ens hälften så elaka saker till någon som man gör till sig själv.
Jag är verkligen min egen värsta fiende. Jag har mobbat mig själv, nedvärderat mig själv, och brutit ner all min egen självkänsla och dödat varenda gnutta av självförtroende. Det är som att leva i en relation med någon som bryter ner någon så illa att dom totalt förlorar sitt människovärde, enda skillnaden är att det inte finns någon möjlighet att komma loss ur det destruktiva. Det finns bara en enda möjlighet. Men den är så svår att det är i det närmaste omöjligt. Att lära sig att tänka annorlunda. Att bli snällare mot sig själv. Men för att lyckas med det krävs sååå ofantligt mycket jobb. Man har ju hunnit bli proffs på att systematiskt slå på sig själv. Man hinner inte ens reflektera över vad man tänker, förrän man redan har tänkt det. Det går så snabbt.
Visst är det märkligt?! Men en del människor verkar ju inte lida av såna bekymmer. Det verkar finnas gott om människor som tror på sina förmågor. Som vågar testa allt dom blir intresserade av. Inte heller tycks dom lida nämnvärt om det inte blir perfekt heller.
Hur kan det vara så olika från en människa till en annan?
Jag skulle vilja lära mig att våga tro på mig själv lite mer. Våga chansa och prova nya saker i livet. Utan att vara så jävla rädd för ”misslyckanden” att kunna känna att man inte alltid behöver sträva efter att vara perfekt. Kunna allt. Bli bäst på det man vill göra. För det är ju det som tar ifrån en modet att våga göra något nytt överhuvudtaget. Så då fastnar man i ett moment 22.
Jag kan inte skriva längre, för jag har tappat hela mitt ordförråd. Jag kan sitta i tre minuter för att komma på ett ord.
Håller jag på att bli dement eller?!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar