Sakta men säkert
Idag är första jävla varvet målat i Miltons blivande rum. Och det var fan i grevens tid. Satan så sakta det går alltså. Jag har aldrig varit med om maken. Inte min make, för honom har jag varit med om rätt frekvent det senaste decenniet.
Han har förövrigt lyckats få nåt fel i vad vi antog satt i nacken. Han har varit till kiropraktorn idag. Han vaknade en morgon och hade ont som fasen. Det strålar i armen, axeln och skuldran. Oavsett om han använder armen eller håller den still. Så vi får vänta och se om det ger sig nu när det är knäckt i nacken. Än så länge känner han ingen skillnad. Men det kan ju dröja att det blir bättre efter en sån där behandling.
Jag har känt mig tung i själen idag. Det är nämligen dags för äldsta barnet att flytta hemifrån. Hon har fått ett aktivitetsstöd beviljat för förlängd skolgång. Och hon är så klart jätte peppad på att flytta hemifrån. Och det kan kännas så jäkla tungt att erkänna att jag faktiskt också tycker att det är dags. Det blir mycket friktion att ha en ”vuxen” unge som bor hemma. Som inte är det minsta självgående eller tar något som helst ansvar för någonting. Och oavsett om det beror på oförmåga pga diagnos eller ej så tär det på mig som mamma och våran relation i det stora hela. Jag är liksom trött på att vara hennes slav, assistent, psykolog och allt annat däromkring. Jag är trött. Jag är också trött för det faktum att inte bli lyssnad på. För det vet ju alla som haft ett barn i puberteten som helt plötsligt vet och kan allt, föräldrar är bara tröga.
Problemet som jag nu står inför är att hon har hittat en lägenhet som är flera mil bort. Typ åt ett håll man aldrig har vägarna förbi förutom på sommaren för dom har en fin camping och badstrand där.
Och jag känner ju mitt barn. Hon har noll verklighetsförankring. När jag försöker påtala att det förmodligen inte kommer bli så bra att bo just där så får jag inget gehör. Hon tycker att det är en asbra idé. Men hon känner ingen där. Vi har inga bekanta som bor där. Hon har en klasskompis som bor där, men dom känner varandra ytterst ytligt och har typ aldrig umgåtts på fritiden. Och eftersom att det är långt dit kommer det knappast komma dit särskilt mycket kompisar och hälsa på. Jag kommer inte kunna åka dit särskilt ofta. Och med tanke på att hon är ungefär minus tio på självständighetsskalan så känns det väldigt otryggt. Hon kan ju exempelvis gråta som ett barn om hon har ont i magen. Hon blir ofta ledsen för att hon känner sig ensam. Och jag kommer inte kunna åka dit om det är något. Men hon tänker inte så. Hon vill bara flytta, helst igår. Och detta är en av dom få lägenheterna som är lediga just nu. Och då tänker hon inte längre än näsan räcker. Säger man någonting så får hon taggarna utåt och rabblar en massa saker om hur bra det kommer att bli. Och jag hoppas verkligen att hon har rätt om flytten nu skulle bli av. Men jag känner mig typ 90% säker på att det inte kommer att bli bra alls. Men hon är arton år. Hon måste ju bestämma själv. Jag är ingen överförmyndare. Jag kan säga min åsikt och avråda. Men vill hon inte lyssna så har jag inget att säga till om.
Samtidigt känner jag att det är dags att släppa nu. Jag orkar inte ta ansvaret över hur hon ska sköta sitt liv längre. Jag mår ju dåligt nog som det är. Jag behöver få avlastning över hennes väl och ve. Jag kan inte gå framför och bakom hela tiden och försöka rädda upp alla situationer.
Det förstör vår relation. Det blir infekterat. Det blir en massa små konflikter och man nöter på varandra. Kanske skulle vi vara gladare om vi inte behöver ha det så här. Men jag hade önskat att hon kunde vänta ett tag och hitta en lägenhet lite närmare. Lite mer centralt. Gärna i ett område där det finns någon hon känner väl. Ett område som skulle vara lättare för mig att åka till om det uppstår något problem. För även om ena halvan av mig vill kunna släppa taget och ansvar. Så vet jag att jag kommer att må otroligt dåligt och känna mig maktlös om hon ringer och är ledsen. Vilket jag vet kommer att hända. Så, även om jag är helt för att hon ska flytta så är jag väldigt emot vart hon tänker nu. Jag kan inte se att det kommer att hålla i längden. Men hon förskönar bilden av hur hon tror att det kommer att bli.
Jag är orolig, jag har en helt värdelös känsla inför det här hon är på god väg att välja. En romantiserad vision som hon förmodligen kommer att ångra rätt snabbt.
Fan om man hade fattat att det är sånt här som är svårt med föräldraskapet. Inte bebistiden.
Vi får se hur det känns i morgon.
Over and out
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar