Fullt i ärtan!
Nu är det så där igen. Att jag känner inombords stress för en massa saker som jag inte har gjort, vill göra eller måste göra. Idag gick ju hela dagen åt för att vi skulle till den där förbaskade kyrkan. Jag kände bara att jag inte hade tid eller ro att sätta igång med någonting alls före, för jag avskyr att behöva avsluta mitt i allt. Och när jag kom hem så var jag helt slut i hjärnan. Och det skulle lagas mat. För det måste man ju tydligen har jag hört. Ge barnen mat då och då alltså. Mamma och pappa var på solbacken idag och köpte svart snickerifärg till mig så att jag ska kunna börja måla Miltons TV-bänk och byrå. Förhoppningen är att vi ska kunna börja flytta in honom i hans nya rum på tisdag eller senast onsdag. Hur det nu ska gå med en handikappad make och en Agda 97 som knappt orkar andas själv just nu.
Jonas ska till sjukgymnasten på Onsdag för hans arm-axel-nacke har inte blivit det minsta bättre, så det satt då inte i nacken som kiropraktorn försökte knäcka senast. Han har så ont att han liksom var plågad av att bara sitta ner i kyrkan idag. Det är ju det som är som tragiskt att det gör ont fast han inte använder armen ens. Oavsett om han sitter eller ligger bara.
Det är sjukt olägligt just nu. Inte för att det någonsin brukar vara direkt lägligt att ha ont i och för sig. Men just nu när vi ändå hade börjat smida lite planer som vi hade behövt hans armar till så suger det ju lite extra. Det är ju inte exakt som att jag är stark nog att kunna lösa så mycket själv. Väldigt lite till och med…
Ibland önskar man att man hade obegränsat med ork, energi och tid så man hann göra allt, så man slapp ägna så mycket tid till att fundera en massa på allt i stället för då blir man stressad invärtes och det är fasen bland det jobbigaste som finns. Jag har ju inte exakt så svårt att bli stressad. Jag kan ju bli stressad av att bara veta att jag har glömt köpa frukt. Liksom där ligger min ribba sen jag blev utbränd på riktigt och det har inte blivit bättre sedan dess. Ibland undrar man ju om man någonsin kommer att bli som folk igen. Ibland känns det ju nästan hopplöst när man inte märker av någon som helst bot och bättring.
Det är ju så skumt att en hjärna kan bli så här påverkad, så jäkla länge efter att man har gått in i väggen. Men jag antar att det beror på att det beror på att det under alla dessa veckor, månader och år hela tiden bara tillkommit nya bekymmer som man ska hantera som gör att man inte tar sig framåt. Och eftersom att jag har haft långa skov av mörk, mörk depression så samlas det ju verkligen inte ny energi heller. Ett steg fram, tre tillbaka. Gång på gång. Det är ju verkligen så svårt att hitta rätt hjälp som passar just en själv. Tänk så många olika mediciner, olika behandlingar, samtalstimmar hos psykolog osv som man har gått igenom utan nämnvärd framgång förutom typ senaste halvåret som jag faktiskt tycker att det har blivit liiiite mer stabilt och lite bättre och börjar känna lite hopp om framtiden. Men man har ju lärt sig att ta det lugnt och inte ropa HEJ! Förra gången jag trodde att jag var på rätt väg visade det ju sig efter ett tag att jag var på väg in i en hypoman fas. Det följs ju allt som oftast av en tripp rakt ner i helvetet igen när man ska landa. Och för varje sådan resa så blir ju allt ännu mera hopplöst. Men jag tror inte att jag är på väg att bli hypoman nu. Mitt mående har ju gått en smula uppåt sakta men säkert och det känns inte så där orealistiskt bra som det borde i så fall. Det är ju bara en svag men lite stabil förändring. Jag vill absolut inte stressa på och riskera att sabba något nu så att det går bakåt igen. Jag börjar ju liksom se fram emot att det kanske snart är min tur att komma ut och få lite mer livskvalitet. Att liksom vardagen ska börja flyta på lite grann och att inte verkligheten ska kännas omöjlig att leva i. För jag tror inte att någon kan föreställa sig ledan som det blir efter att ha gått hemma så här länge. Att aldrig kunna se fram emot helgen. För det är ingen skillnad på vilken dag det är. När jag har mått som sämst har jag ju nästan bävat mest inför helgerna eftersom att det mest bara har varit jobbigt att alla är hemma. Men det har ju tack och lov blivit bättre nu när dom små blir större också. Det är inte alls samma krav på en att underhålla dom små rackarna eftersom att dom börjar ha kompisar och kan hitta på mer saker själv. Jag antar att det är en liten bidragande orsak till att jag tycker att det är lite lättare att andas nu.
Jag har verkligen dragit en lärdom av allt det här. Och det är att man måste lära sig att lyssna på sin kropp direkt om man känner att det börjar bli för mycket.Det är nog bättre att lyssna direkt på vad kroppen vill och ta en paus så att man kan återhämta sig snabbt i stället för att försöka kämpa på och gasa i stället för att bromsa för att man vill visa sig duktig. Det tar en verkligen inte framåt på något som helst vis. Nu är det ju inte alla som har en massa diagnoser som krockar med varandra som gör det extra svårt och det är ju inte heller ofta en har två NPF barn heller som man ska försöka göra sitt bästa för. Det är kanske därför så många kan bli bättre så mycket fortare än mig. Men jag tror personligen att oavsett vad man har för förutsättningar innan och hur ens liv ser ut så blir man oerhört skör efter en krasch in i väggen. Det är nog svårt att bli den man en gång var. En slutkörd hjärna är inget att leka med. Och det är alldeles för många som inte förstår, som inte ens vill försöka förstå. Det är så himla många som tror att man liksom bara gillar att vara ”ledig” inte behöva jobba osv. Men att vara sjukskriven är verkligen INTE samma sak som att vara ledig. Det är nog också väldigt få människor som tycker om att leva på så låga inkomster som man gör när man är sjukskriven. Vem vill vara så ”fattig” att man knappt har en enda spänn kvar när räkningarna är betalda?! Det finns inget positivt med att leva så här.
Jag fick en gång frågan av en person typ – vad gör du nu för tiden?! Jag förklarade att jag fortfarande var sjukskriven. Och fick frågan – Jaha, trivs du med det? Vill du fortsätta vara det? …… Öhhh näe! hur ska jag kunna trivas med att vara sjuk. Det är ju liksom inte ett aktivt val typ som om jag ville vara en hemmafru och valde att inte arbeta. Hur tänker man om man ens kan formulera frågan så? Säkert en klumpig formulering och inget ont menat. Men seriöst hur skevt låter det inte? Typ som att säga till en förlamad, -jaha, sitter du fortfarande i rullstol, trivs du med det och vill fortsätta med det? Den frågan ställde ju ingen någonsin. Att ha en hjärna som den inte ska är extremt handikappande. Och det värsta är att det inte syns, dom flesta förstår inte, man känner sig sällan trodd. Och det är extremt uttröttande. Den som vet hur det är, den vet. Men för dom allra flesta kan inte leva sig in i det…
Jaja…nu har jag fått gnälla lite. Det behöver jag ibland när jag känner mig så här hopplös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar