Sova får man göra i graven.

 Nu sitter jag här, sömnlösare än sömnlösast! Natten till idag (läs igår, men det räknas inte eftersom att jag inte har somnat än, då är är igår fortfarande idag) om ni hänger med i min tankevurpa där...😁

Idag (fortfarande igår....) så var vi en sväng till staden. 

Jag som aldrig är inne på stan blev så tagen av hur mysigt det var inne på citykompaniet.

Vi skulle leta julklappar/födelsedagspresenter. Men fuck my life vad svårt det är i år!

Milla brukar ju rimligtvis vara den enklaste. Det är bara att köpa några färggranna små figurer, helst typ pyttesmå djur...men dom uppdaterar ju liksom aldrig utbudet på leksaksaffärerna så att det känns som att alla såna där grejer som hon gillar har vi ju typ redan köpt. 

Milton är också svår. Han är ju en sån som faktiskt blir glad för typ kläder, sängkläder och såna där saker som många andra barn inte alls tycker är så himla roligt i den där åldern. Till honom så känns det så bortkastat att köpa leksaker. Det är förvisso mycket roligare att öppna. Men han leker ju inte med leksaker. Så oftast är det som är tråkigast att öppna ändå det som han använder mest resten av årets alla dagar. Som pennor, lim, papper, tejp, osv. Till honom är det mest spel som är värt. Typ en ny spelkonsol eller en dator, eller något annat som har med spel att göra. Men det är ju typ inte tvärbilligt. Vi hittade i alla fall kläder åt honom som jag tror att han kommer att gilla, ett set med playstation hoodie och mjukisbyxa som matchar och en annan tröja som är från någon serie som han och Jonas ser på.

Till Celia är vi typ nästan klara. Vi har köpt den viktiga presenten så sen blir det bara något krims-krams. 

Idag (igår) åkte jag och Milla till Cessan och hälsade på. Milla har ju tjatat sedan dag 1 om att hon vill fara och kolla hur det ser ut. Jag fick dessutom träffa mitt första barnbarn 😍 En sjukt söt miniliten pälsboll. 

Alltså! Hur sööööt?!

Jag hjälpte Celia att lokalisera vart hon hade sina förråd nere i källaren. Dom av min förvåning när vi insåg att det inte finns någon tvättstuga i källaren 👀😬😳

Vi får ringa bovärden i morgon och fråga vad som händer, för jag kollade på toaletten och det tycks då heller inte finnas något eluttag indraget på toaletten så det verkar ju inte som att det har varit tvättmaskin där förr heller. 
Well...Jag hjälpte dessutom fröken Seglund att sortera plast och kartonger osv i sopsäckar så hon blir av med lite skit. Det går lite sakta och initiativ förmågan är ju inte alltid på topp, hon måste som få lite hjälp för att veta i vilken ände hon ska börja. Vi fick bort skräpet och tomma flyttkartonger ner i förrådet och får åka på återvinningen någon dag när tillfälle ges. Idag var inte en sådan dag. Minus nitton grader. Pax inte stå och kasta skräp då liksom 😅

Hon verkar då trivas och mår gott. Ännu bättre kommer det ju dessutom bli när hon får databordet så hon kan få igång datorn och ännu bättre sen när hon får sin soffa. Det är kul att se henne glad. Hon hade köpt fika när vi kom. Lussebullar och så bjöd hon på glögg. 

I morgon (nu räknas alltså helt plötsligt den nionde med, så läs övermorgon) fyller hon nitton år. Shit!

Så då blir det att hälsa på igen. 

Jag har världens bästa mamma och pappa. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna allt dom gör för mig. Det är ju inte meningen egentligen att man ska behöva stötta sitt snart fyrtioåriga barn med pengar. Men dom vet ju att jag är som jag är. Och dom tycker väl att jag måste få leva ändå. 
Dom sponsrade mig med en slant. (en "slant" är något underdrivet) Så nu har jag råd att tanka lite så jag faktiskt kan åka till Cessan om jag vill och ett bidrag till nya skor till Mille. 
Vad skulle jag ta mig till utan dom?! Jag skulle nog få lägga mig i en buske och självdö. 

Vägen till Cessan är onekligen vansinnigt vacker så här års när träden är klädda i glimmande snö. 

Det ser ut lite som en sagovärld. Men just idag är jag väldigt glad att bilen inte gick sönder på vägen. Då hade vi "frysit häcken av oss" som Millsan brukar säga. 

Jag har varit på ovanligt bra humör idag. Jag var glad redan på morgonen. Min kära make började oroa sig för att jag var på väg att bli sjuk eller nåt. Jag hade inte skrapat ihop många timmars sömn natten till Onsdagen och inte ser det ju precis ut som att jag gör det i natt heller. Antingen är jag bara jävligt korkad eller så kanske börjar jag bli en liten smula hypoman. Då behöver man ju inte sova så fasligt mycket, men det känns ändå som att jag har bägge fötterna på marken så mest troligt är jag bara fett korkad som sitter vaken och klottrar ner dessa totalt inte så världsviktiga meningar. Jag skulle dock ljuga om jag sa att mina ögon inte står i kors nu. Så jag tar och hoppar i sängen. De är ju en dá i mårrn å. 

Peace!