Jag måste ju vara det...för jag har överlevt ännu en måndag...och inte vilken Måndag som helst. Den sista före självaste julafton.
Jag hade förväntat mig att jag skulle vara helt utbränd (utbrändare) och sönderstressad (alltså nu snackar vi risk för tvångsvård-stressad) inför denna jul. Men jag känner mig obehagligt lugn måste jag säga. Det skrämmer mig nästan. Före alla flyttar och fixa här och där och hej och hå så tänkte jag bara - Vi får se om jag tar mig upp ur soffan på julaftonen, för jag kommer nog mest troligt att ligga med en allvarlig stressfraktur på frontalloben och magsår, kanske till och med hjärtinfarkt i värsta fall.
well here I am.
Inte knäppare än vanligt i alla fall... Kanske var det allt jobb före detta som gör att den sedvanliga julstressen jag normalt sett brukar ha framstår som en peace of kaka.
Kanske är det efter julen min hjärna ramlar ut genom örat och kärlkrampen kickar in, jag vet inte. Men jag börjar nästan bli orolig för min hälsa. För att jag inte har klappat(julklappat) ihop än. Är det ett friskhetstecken eller betyder det att jag är sjukare än jag någonsin har varit?
Jag hade till och med riktiga såna där instagram-feelgood julkänslor i helgen.
Så jäkla myyyys.💕💕💕 Dock lade jag inte ut något inlägg på varken insta eller facebook så jag kan inte styrka i bevisföring att det är sant. 👀
I morgon har barnen sin sista skoldag sen är det jullov för hela slanten. Gudarna ska veta att Mille verkligen behöver det!
Dom hade nåt sånt där "test" i engelska torsdag och fredag förra veckan. Han tjurade ihop på Torsdagen och vägrade liksom delta. Han hade suttit ett tag med sitt papper, sen hade han dragit ut. Läraren kunde inte springa efter för då skulle dom andra eleverna kunna fuska. När hon hade gått och vänt på hans papper så hade han bara skrivit en enda sak - I HATE YOU!
Så klart menade han ju inte läraren personligen. Utan hela jävla världen. Tänk att min totalt Amerikanska unge avskyr engelskan i skolan. Det är det värsta skolämnet han vet. I did not see that coming. Jag trodde att han skulle älska engelska. För han tyckte ju att matte och svenska var svårt och första gångerna dom skulle ha engelska i skolan sa han - Now it's my time to shine!
Nu vägrar han göra sina uppgifter. Han ser INGEN som helst mening varför han ska skriva ner saker och göra uppgifterna. Det är tvärstopp. Motiveringen är - Jag kan redan allt det här...dom lär mig ju ingenting nytt.
Även om det skulle ta honom typ tre minuter att bara göra uppgifterna så totalvägrar han.
Jag har försökt att förklara att det spelar ingen roll att lärarna vet att han är jättejätte duktig på engelska, gör han inte sina uppgifter och proven så kan dom inte ge honom omdömen. Jag får ju så klart förklara det för honom på engelska för att han ska förstå... han har nog ingen aning om vad omdömen och betyg är på svenska.
Men jag förstår honom på sätt och vis. Hur kul är det att sitta och göra saker man redan kan som rinnande vatten. Det är som om man själv skulle behöva sitta och traggla alfabetet dag ut och dag in fast man redan kan det som rinnande vatten, men ändå får man inte lära sig att läsa.
Han har ju ligger ju på högstadienivå på engelska. Det är väl så när som skriften det kanske skulle skita sig lite kanske. Men pratar, förstår och läser som rinnande vatten. Jag vet inte om det inte finns något ord han inte förstår förutom typ kanske när det är ämnen man inte kan så mycket om när man är tio år. Kanske läkarspråk, juridik och...ja, ni fattar.
För någon dag sen så råkade det vara South Park på Tv och då var det några som pratade med varandra, jag hörde inte exakt vad som sa, men dom pratade på engelska i alla fall, men så sa den ena typ -Sorry, I don't speak Canadian! Och så hör jag Milton skratta till och upprepade det hon sa, för att det var så puckat. Och jag tyckte ändå att det var roligt att han fattade skämtet. Att han vet att dom pratar engelska i Canada också. Kanske har jag låga tankar om vad barn i den åldern förstår och inte förstår. Men jag log lite inombords. Älskade unge. Han är absolut inget dumhuvud. Jag önskar bara att han kunde förstå det själv och inte motarbeta sig själv hela tiden.
Det är väl det som är det jobbigaste med honom för mig. Det är att se mig själv, fast i en liten pojkes skepnad och hela tiden påminnas om hur det kändes när man var i den åldern. En del av det har ju inte ens ändrats sedan dess. Jag önskar att han slapp må så där. Precis som mig. Jag önskar att jag på något sätt kunde använda mina erfarenheter för att hjälpa honom. Men det går inte. Han är ju som jag. Han tror inte på den som säger att han är bra som han är. Att han är duktig. Det spelar ingen roll om man säger att man inte behöver vara bäst på allt. Att det räcker gott och väl så länge han bara försöker. Man kan inte lyckas med allt. Ingen är perfekt. Du gör ditt bästa... and so on. Det spelar INGEN roll alls vad någon säger. För i ens egen själ så är det ju inte sant. Jag har inte lyckats lära bort den biten själv på 39 år. Hur ska jag kunna förvänta mig det av honom.
Man ska inte tro på allt man tänker.
Snart är det jullov och en paus från skolan. Förhoppningsvis kanske det känns bättre efter en liten semester.
GOD NATT VÄRLDEN och alla mina fem miljoner läsare 😂💤
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar