Pissdag!
Alltså, idag är en sån här dag då man bara vill kräkas på allt. Jag vaknade arg och jag har fortsatt vara arg exakt hela dagen. Det kliar i mig. Och på mig också för den delen. Jag har haft klåda på kroppen flera dagar i rad nu. Jag vet inte vad det är som gör så att det kliar men jag har kliat så hårt på vissa ställen att det har blivit blåmärken. Men den typen av klåda är då bättre och lättare att leva med. För då kan du ju faktiskt klia tillbaka. Jag kan till och med rispa med en kniv om inte naglarna skulle hjälpa. Jag kan gnugga in salt så att det svider i stället för att klia. Men när det kliar inuti är det fan så mycket värre.
När det liksom gnager i en, bubblar, kokar. Och en del av det vet man inte ens vad det beror på.
Ibland är det att man är arg över sin situation som jag kan känna att det kanske är lite nu. En sådan jäkla frustration. Jag vill bara kräkas över hela mig själv. Allt i livet i princip. Jag vill inte må piss. Jag vill inte vara sjukskriven och arbetslös. Jag vill inte känna att jag hela tiden känner en liten försämring i mitt mående för varje dag som kommer nu och vara rädd att det ska eskalera så det blir så där illa som det brukar bli.
Jag vill inte vara en fattiglapp. Jag vill ha en lön.
Jag är trött på att känna att jag aldrig räcker till. Att jag inte orkar saker som jag borde. Såna där saker som inte ens borde klassas som jobbiga. Typ skjuta upp en massa saker. Att det börjar kännas som att hoppa in i duschen är i princip omöjligt. Och känslan, eller ska jag säga bristen av känsla att det finns anledningar till att motivera sig själv med olika saker. Som exempelvis duscha. Vad ger det? Det är asjobbigt och jag måste ju ändå duscha i morgon igen, och dagen efter det. Eller tvätta kläder. Ska livet verkligen fortsätta så här så länge jag lever. Jag hinner ju inte mer än hänga sista tvätten så är tvättkorgen full igen. Jag gör det, men livet känns meningslöst när allt bara upprepas. Är det någon id’e att ens sätta in oboyen i skafferiet och ketchupen i kylskåpet, för man hinner ju bara göra det så är det ju dags att ta fram allt för nästa måltid. Är det så här livet ska vara tills man dör? Kan man dö av leda?
Hur ska man orka göra läxan med barnen? Typ vart är tålamodet?
Idag känner jag ju själv vilken negativ, gnällig och trist människa jag låter som. Men det kan ju inte hjälpas. Det är ju så här det känns! Det är ändå bara toppen på isberget. Jag kan fortsätta rabbla 3000 saker till som jag tänker på, som stör mig. Saker som gör mig arg, ledsen och frustrerad över. Typ bara det faktum att man är en deprimerad människa. Som aldrig tycks komma varken uppåt eller framåt, förutom små toppar här och där. Men efter varje topp kommer en dal och man vet aldrig hur djup den jäkeln blir.
Visst är det väl ändå jäkla märkligt att en del människor går in i väggen och är typ helt förstörda i ett halvår, men sen kommer dom tillbaka. Kanske inte med samma ork och fart som innan. Men dom börjar fungera igen. Många kommer dessutom ut smartare på andra sidan. Dom har hittat sig själva liksom. Fått insikter om vilka strategier dom ska använda för att inte falla tillbaka. Accepterat att läget är som det är och att dom måste lyssna på sina kroppar och prioritera om sina dagar. Så att dom ska orka. Dom lär sig säga nej.
Vad ska jag prioritera bort, duscha till exempel. Eller kliva upp på morgonen. Gå till brevlådan?
Man ska hitta stunder för att ta hand om sig själv. Att göra saker man mår bra av. Vad fan är det? När ska man orka det? och jag kommer inte ihåg vad jag mår bra av. Äta godis…räknas det? Tröstäta gillar jag.
Dom dagarna man råkar ha en bra dag blir dom oftast förstörda för att det är något med barnen när dom kommer hem från skolan. Eller bara det faktum att jag trippar omkring och oroar mig för om dom har en dålig dag på skolan.
Förresten så har det varit ytterligare en brand på sonens skola idag.
Man kan ju utan problem hålla sig för skratt.
Jag har ångest för precis allt heeeela tiden just nu. Oroar mig konstant. Ibland vet jag inte ens vad det är jag oroar mig över. Alltså om det är något utöver mina obligatoriska orosmoment som hur barnen mår, hur ekonomin är piss, om saker går sönder, om jag blir utförsäkrad från försäkringskassan.
Eller om jag en vacker dag inte ens kommer orka med att leva med mig själv längre. För dagar som den här känner jag mig gode jävla less. Det är inte första gången och garanterat inte den sista.
Hur kan det vara möjligt att man kan må så jävla piss när man har så många anledningar till att må bra egentligen. Vad fan är det för fel som är trasigt och varför verkar det vara omöjligt att laga.
Jag pallar inte med mig själv när jag blir fast i den här känslan. För den klibbar fast och vad jag är gör sä släpper det inte, förrän det gör det. Men det är ingenting jag känner att jag har någon som helst kontroll över. Och ju mer jag önskar att bli frisk desto sämre börjar jag må. Jag blir negativ av att försöka tänka positiva tankar. Det skaver.
nu ska jag tänka positivt. Det är ju trots allt en dagjävel i morgon igen. Oavsett om jag vill det eller ej. Den kan vara bättre än idag. Den som lever får se.
slut på gnällandet för denna gång. End of message.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar