Pendla mellan himmel och helvete.
Idag har mitt humör varit väldigt ostabilt. Det har gått från grått, till svartaste svart och ljusgrått och någon slags likgiltig nyans. Typ I don’t give a shit!
Jag är så trött på att jag har så jäkla nära till katastroftankar och av ren reflex automatiskt önska livet ur mig själv. Typ ”ojdå, attans nu känns det här lite jobbigt, det bästa vore nog att gå och självdö i en buske, för ska det vara så här vill jag inte vara med” Och den här känslan kan ju dyka upp som gubben i lådan. Så jäkla känslostyrt att jag liksom verkligen tror att det där är en känsla jag har exakt så där intensivt hela tiden. Vilket inte alls är sant. Jag kan ju må bra ibland. Jag kan må piss ibland, men jag är verkligen inte alls så där övertygad om att jag inte vill leva hela tiden. Det är ju bara en inbillningssjuka som jag drabbas av ibland. Jag är less ofta, men det betyder inte att jag går omkring och vill försvinna hela tiden. Så som jag blir helt övertygad om i dessa svaga stunder. Och det är så skrattretande att jag inte kan resonera med mig själv just då. Jag är så bergfast övertygad om att det jag känner just då är sant. Skulle jag försöka säga till mig själv -skärp dig Jenny, du vaknade inte i morse och ville dö. Du ville inte dö igår heller även fast du hade en dålig dag. Du är visst det glad ibland. Hade jag sagt så till mig själv, och tro mig jag har försökt! Då kommer mitt trotssyndrom fram. Jag blir som en trotsig fjortis i hjärnan, tappar min verklighetsförankring totalt.
Men, jag antar att jag måste acceptera att såna känslor både kommer och går. Så länge jag inte hakar fast mig vid dom. För så är det. Minsta motståndets lag. Motgångar små som stora. Jag orkar inte ta det längre. Jag vill bara skrika – NU ORKAR JAG INTE MER, JAG GER UPP!!! för vad? Inte vet jag….för att tvättmaskinen KAN gå sönder, och det pallar jag inte….så här i förskott. Eller att jag glömde skicka gympakläder med ungarna för trehundranittiofemte gången!
Men, så taggade jag ner. Helt slut av att ha spenderat för mycket tid i min egen hjärna.
Jag har sorterat 375 par sockar, eller man får ju räkna bort dom där 39 udda sockarna som inte har någon livskamrat längre. Det är ett slavgöra. Alla i familjen har bara svarta sockar förutom Milla.
Alltså, helsvarta sockar i fyra olika storlekar och så ska man pussla ihop vilka som passar med vilka. Men det är terapi på sätt och vis. Och det är så jäkla förlösande varje gång man lyckas hitta ett par.
Det är i alla fall roligare än att laga mat.
Nu ska jag göra natt och hoppas innerligt att jag inte har lika svårt att ta mig upp på morgonen i morgon bitti som jag hade idag. Ni vet det här – ska livet vara så här?! Att man ska behöva vakna varenda jävla morgon DÅ VILL INTE JAG VARA MED!
Jag borde söka in på dramaten. Jag tror att jag skulle kunna vinna priser där.
Inte alls lika vissna som jag! Och glada fina färger som lyser upp tillvaron. Det är sånt man behöver ibland. God natt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar