Lite funderingar
Jag glömde sätta på en podd ett tag medan jag höll på med nåt här hemma en stund. Så då hann jag börja tänka. Och tänka är inte det bästa för min lilla hjärna. Jag får så många tankar då.
Och det kan hoppa så mycket från det ena till det andra. Så jag kan sällan förklara hur den första tanken jag hade ledde fram till det som blev själva funderingen.
Men som vanligt så handlar ju mycket i mina tankar om utbildning och vad jag ska bli när jag blir stor och mina intressen och såna saker. Vad tycker jag egentligen är kul? För det är en ganska svår fråga att svara på faktiskt. En del har ju så himla tydliga intressen och hobbys att dom aldrig skulle behöva sätta sig och fundera. För den personen vet tex att oavsett dagsform och årstid så diggar den personen fotboll. Fotboll är alltid kul.
Men, för mig är det så luddigt. Jag älskar ju musik. Enda sen jag var liten har musik nog varit en av mina största ”intressen” för jag ville verkligen alltid lyssna på musik. Och jag tyckte att det var roligt att sjunga, tog lite sånglektioner och sånt i mellanstadiet och en del av högstadiet. Försökte lära mig spela gitarr också så där i högstadiet någon gång. Satt hemma med pappas gitarr och en bok med bilder på hur man skulle ta ackord. Jag hade nog en sån där liten tonårsdröm om att bli typ en sån där skön flummig singer/songwriter som med endast några ackord i moll och en melodi av djup poesi skulle kunna ta världen med storm. Men sen så insåg jag att jag inte var så bra på att sjunga. Det var just så pass medelmåttigt för att kunna köra en truddilutt i duschen. Att spela gitarr blev jag heller aldrig bra på. För det är svårt. Och sånt som jag vill, men som blir för svårt, det ger jag upp. Jag spelar fortfarande ibland, men så fort jag försöker lära mig någonting nytt så blir det svårt och då blir jag bara förbannad. Jag testar några gånger och sen blir jag arg och ställer undan gitarren och där kan den få stå i ett år utan att jag tar i den igen på flera månader. Ibland år. Funkar det inte så får det vara liksom. Jag har inte tålamod att öva och öva. Jag pallar inte! Jag blir ju bara arg när det inte går som jag vill.
Sen tycker jag ju så klart att det är roligt med katter, men att ha katt är ju inget du gör. Det är ju liksom en kärlek man bara har. Däremot blev ju mitt instagramkonto som jag bombade sönder med bilder på mina katter en hobby. Det var liksom många små saker i det som när man plussade ihop allt blev som en slags hobby och ett intresse. 1 jag älskar mina katter, 2 jag gillar faktiskt att ta kort och 3 jag använder ofta instagram. Det i samband med att jag inte orkade med människor längre inte ens på facebook och min vanliga instagram. Så, med tanke på att mitt sociala liv IRL var obefintligt mitt sociala liv på sociala medier drev mig till vansinne så startade jag ju ett Instagram-konto till dom enda vännerna jag orkade med (mina katter alltså) och jag gillade ju att fotografera dom redan innan, vilket jag så ofta gjorde också men nu fick jag ju dessutom en användning av alla dom där 5000 korten jag tog varje dag. För på ett konto för katter kan man ju inte posta för många kattbilder som man kanske hade en tendens att känna på sina vanliga konton.
Och det var ju mitt Happy-Land! jag hade inte överlevt hösten 2019 fram till våren 2020 om det inte vore för att jag bodde inne på mitt konto mer än här ute i verkliga livet. Jag postade bilder, följde andra katt-människor. Kommenterade massvis med bilder och gillade en miljard bilder, fick några ”vänner” runt om i världen, som precis som jag tycktes vara rätt så crazy catladys. Och det som var början på någonting så roligt, oskyldigt och kravlöst växte sig sedan nästan som en cancersvulst… Först tyckte jag att det var magsikt kul och hade inte så jätte många följare, men jag kommer ihåg att jag fick 300 följare och den dagen kände jag att det var så sjukt mycket. Att 300 stycken ville följa mina små katter här hemma. Det blev ju sporrande i sig bara det. Men det är som med allt annat, det är bara roligt en srund. För följarskaran fortsatte att växa, i en rasande takt. Och jag kommer ihåg att jag hade börjat tappa själva den där innerliga glädjen redan innan, men när jag närmade mig 10.000 följare så hade jag liksom fått en slags tävlingsnerv. Jag ville bara få se det ändras från 9999 följare till 1K followers, men efter det har det aldrig blivit roligt igen. Jag har försökt radera en massa följare (men det kan man ju inte) för att det känns som att när man har 20.000 följare så känns det som att det finns någon slags förväntan på vad jag ska leverera. Och hur gärna man inte vill det så jämför man sig ju med andras konton även om det är konton med bara katter. Hur många följare har den / hur många likes får den osv. Man börjar tänka på statestik osv…. när man kollar statistiken på sina inlägg och man har 250 likes, bilden har setts av 700 konton men du har mer än 20.000 följare. Det är enkelt matematik att inse att det är tråkig statistik, statistik som styrs av algoritmer
2 tråkiga saker, matematik och algoritmer. Sånt kan döda glädjen i vilken själ som helst.
Så att logga in på istagram gick från att vara en inloggning till ett happyplace till en inloggning till ytterligare ett ångestmoment i livet. Jag vill fortfarande dela bilder ibland. Men jag vill inte att det ska stå att jag har 20.000 följare. Jag vill kunna välja ut mina 200 bästa följare/kompisar och fortsätta dela bilder med dom. Helt kravlöst. Att folk kan se att jag har 20.000 följare ger mig prestationsångest. För det känns som att det blir förväntningar på en om man har så många följare.
Och förväntningar på vad man ska leverera kan döda vilken kreativ själ som helst. Såvida det inte är en kreativ själ som gillar att bli utmanad. Jag gillar inte utmaningar när det handlar om prestation. Då behöver jag prestationsångest dämpande….
Det börjar vara likadant med mitt konto som med gitarren. Jag tittar in där ibland. Lägger upp en bild och tänker att -det är ju ändå rätt kul att hålla på med instagram så loggar jag in och svarar på några kommentarer. Sen känner man direkt att det känns lite jobbigt. Så då gör jag som med gitarren, jag loggar ut och sen kanske det tar ett tag innan jag loggar in igen.
Jag har inget tålamod för sådant som krävs energi, eller så har jag ingen energi för sånt som det krävs tålamod för.
Men en sak är säker…när jag väl har tappat glädjen för en sak, kommer den sällan eller aldrig tillbaka. För det blir en sorg över det. Man blir aldrig sorglös.
Nu har jag inte tid att berätta nåt mer än den där lilla mickrodetaljen ur min jätte långa tanke som jag hade tänkt berätta. Det här blev ju mer som ett sidospår, ett skrap på ytan eller ett litet förord kanske
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar