Kanske lite vackert ändå, trots allt.
Det var ju inte så många dagar sedan jag skrev att hösten endast känns grå. Men jag måste erkänna att den här dagen kanske får vara ett undantag. Solen har strålat och solsken på färgglada löv är faktiskt inte helt grått. Jag har varit ute och försökt städa bort lite grejer som ska ställas bort inför vintern. Trädgårdsspadar och grejs kommer ju inte behövas på ett bra tag framöver.
En vacker höstdag behöver helt enkelt inga filter eller något photoshop. Det är desto värre med dom fullt inte lika så vackra höstdagarna däremot, dom har ett naturligt dunkelt filter som kallas vemod.
Man får i alla fall passa på att njuta av att man tycker att det är fantastiskt, om så bara för ett ögonblick.
Man måste lära sig det här med tacksamhet. Det behövs en skopa tacksamhet lite då och då.
Som en frisk fläkt som får dra igenom och rensa upp luften lite mellan ångesten, oron och hopplösheten. Glädjen får den gärna lämna i fred, för man vill inte ha vind i glädjen. Den blåser ju ibland bort alldeles för snabbt ändå.
Precis som sommaren. Den kommer och skiner upp livet så att det blir lite vackra färger. En kort stund känner man att man är tacksam över livet. Sen kommer det en vindpust som drar med sig kyla och regn och efter det kommer mörker och kylan. Om jag försökte sluta vara tacksam på sommaren kanske den inte skulle blåsa bort lika fort?!
Jag kanske ska testa att vara lika själsligt död och deprimerad då som jag är under hösten och vintern, för den tiden varar ju i evigheter trots allt.
Jag ska testa nästa sommar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar