Så himla taggad
Det har varit så himla roligt att försöka bekanta mig med den nya datorn idag. Och än så länge är jag heeelt förälskad. Det känns som att den har allt det jag önskade mig. Om jag viker ihop den så blir den en surfplatta typ. Och jag hade ju tänkt att jag kanske borde ha skaffat en ipad eller en macbook för att jag har iphone nu. Men det här fungerar minst lika bra. Jag gillar ju egentligen andreoid mycket bättre. Jag köpte en iphone endast för att jag tyckte att den hade bättre kamera när jag ska fota mina katter. Samsung gjorde inte mina katter rättvisa i färgerna, den krämade på för mycket färger så att dom såg helt orangea ut på vissa bilder. Men nu kommer kanske telefonen mest bara vara telefon och kamera och datorn blir resten.
Till slut tyckte dock Milla att vi skulle ha myskväll efter att jag hade suttit en evighet och försökt fixa på min kattblogg som jag startade 2019 när vi började med våran uppfödning och fick våran första kull. Men bloggen blev det inte mycket av. Jag hade varken tid eller lust att fixa den. Men det suget har vaknat senaste veckorna. Precis som suget att starta den här bloggen.
Jag har börjat tycka att det är lite roligt igen. Ibland har jag ju dessutom mycket som jag behöver få pysa ut någonstans som terapi. Dock är det nästan ingen som vet att den här bloggen finns. Och den kanske inte är särskilt intressant heller.
Ibland har jag ju en massa tankar under en dag men jag hinner liksom inte skriva om det just då, så några timmar senare har jag inte riktigt samma behov längre. Visst är det konstigt?
Jag har egentligen så mycket som jag skulle kunna skriva och klaga om. Till exempel att det har startats bränder på min sons skola. Typ fem olika bränder på olika ställen inom loppet av sex dagar. Vad är det för jävla idioti? Förmodligen någon från högstadiet som tycket att det är lite roligt att leka med elden och inte har något som helst konsekvenstänk…förmodligen vet dom inte ens om att det kan rubriceras som försök till mordbrand. Det är ju trots allt små barn som går på skolan också.
Jag fick ett långt mail av rektorn där hon hade listat upp en massa punkter av åtgärder dom tar just nu för att försöka stävja skiten. Ska man behöva vara rädd för att ungen ska bli uppeldad på skolan. Nåja, polisen har startat en utredning och som jag har förstått det så ska det finnas i alla fall några slags vittnen till någon av händelserna.
Jag vet inte vad jag skulle ha gjort om jag fick veta att min son gick omkring och satte eld på skolan. Att slå och strypa sina barn är ju olagligt, så det skulle jag nog inte ha gjort. Men han hade fan inte fått det kul. Jag hade nog följt honom till skolan varje dag och låtit honom skämmas som en hund. Och hemma skulle han nog förlora alla sina ägodelar som han håller kär ett bra tag framöver. Jag skulle ta bort dator, telefon, playstation och tv. Kanske skulle jag tvinga honom att lyssna på klassisk musik tre timmar om dagen och läsa Svea rikes lagbok från pärm till pärm. Det är nog tortyr på sätt och vis, men det borde inte vara olagligt.
En annan sak jag undrar är hur många föräldrar som verkligen har pratat om detta hemma med sina barn? ALLA vårdnadshavare har fått dessa mail. Men har folk förklarat för sina barn om hur jäkla allvarligt det här är?! Även om de tror själva att det bara är på skoj liksom….förklara för dom hur illa det kan gå med lite otur. Förklara hur olagligt det är. Det är ju till och med föräldrarna som får betala skadeståndet så det borde ju rimligtvis vara ytterst relevant. Eller är det som vanligt något föräldrarna tycker att skolan ska lösa. Att det är skolans uppgift att se till att deras barn inte blir nå jävla pyromaner. För det känns som att det är så idag. Allt som går snett är skolans eller polisens uppgift att rätta till. Föräldrar verkar inte behöva ta ansvar alls. Det ropas hela tiden att polisen inte gör tillräckligt. Men hur vore det om föräldrar började steppa upp och läxa upp sina barn i stället. Många kan, men orkar inte. Sen finns det ju faktiskt föräldrar som inte är kapabla att göra det på grund av olika anledningar. Kanske inte alls för att dom inte vill och att dom inte bryr sig, men förmågan finns inte. Det är där socialen måste steppa upp. Inte polisen initialt, det är inte deras uppgift att uppfostra barn. Självklart är det bra om polisen är där. Lär känna ungdomar. Kanske kan rätt polis vara en bra förebild för någon individ, men långt ifrån alla.
Det kan börja med ”oskyldiga” pojkstreck. Elda lite i soptunnor. Men det kan vara början på något dåligt. Är det något man vill ska ske på en skola där ens nioåring ska vistas fem dagar i veckan? känns inte så.
Nu borde jag göra natt som alla andra i huset
God natt everyhopa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar