Frustration!
Alltså, jag är såååå nära att få ett psykbryt. Senaste tiden har jag fått klåda över hela kroppen, alltså överallt. Även näsan, ögonen och nu irriterar det även i halsen. Det är så sjukt jobbigt, för det spelar ju ingen roll hur mycket man kliar sig, gnuggar ögonen, snyter sig eller harklar sig. Det slutar ju inte för det.
Sen är det så sjukt också att man är så van nu vid att svar på alla frågor bara är en googling bort så när man inte hittar ett riktigt vettigt svar så blir man ju vansinnig. Jag försöker googla på om man kan få kattallergi som vuxen trots att man har haft katter i evigheter. Det enda svaret jag får är att man kan få allergi som vuxen i sällsynta fall. Men det finns inget svar på om det gäller den som redan har och haft katt länge.
Jag försöker även googla på om det kan vara utsättningssymptom på en medicin jag har slutat äta. Men då hamnar jag bara på flashback trådar med frågor som – kan man flumma på den medicinen? Hur stor dos behöver man för att bli bäng och så vidare….det var ju för fan inte det jag ville veta. Jag har lust att bara köpa kaustiksoda och rulla mig i. Klåda är fan vidrigt. Det tär på humöret.
Idag har jag suttit hos mamma på förmiddagen och ”pluggat” lite katt. Jag har verkligen inte så jätte bra studiediciplin. Jag blir helt trög så fort jag försöker svara på frågor. Men till slut blev jag klar. Känns inte så hoppfullt dock att jag tycker att det går vanvettigt trögt redan första veckan.
Sen har jag faktiskt inte fått så jättemycket vettigt gjort. Jag har pillat och petat i ett försök att få lite ordning här hemma. Men det får ta sin lilla tid. Jag får så mycket klåda när jag är och virvlar omkring bland Millas leksakslådor. Det är så dammigt att jag skulle behöva simglasögon och ansiktsmask.
Jag hoppas att det bara är en dammallergi om det skulle vara så att jag har någon allergi överhuvudtaget. Skulle det vara katterna så vet jag inte vad jag skulle ta mig till. Men risken att man skulle kunna få en allergi bara så där i min ålder efter att ha haft katter i evigheter känns ju knappast troligt.
I morgon är det måndag igen. Fan vad livet är fyllt av måndagar. Enda fördelen är att barnen är i skolan så man får vila hjärnan en stund. Vardagarna då Jonas jobbar förmiddag och barnen är på skolan är nästan det bästa jag vet. Då får jag bara vara. Jag känner mig fri utan förväntningar på mig för ett litet tag. Men jag måste erkänna att det är så stor skillnad på att vara mamma nu än vad det till exempel var så kort tid som före sommaren. Barnen har verkligen utvecklats, på bara ett halvår så känns det som att man börjat ha ”stora” barn. Milla har ju massor med kompisar och när hon leker med vänner så är hon ju alltid glad och nöjd. Det blir sällan eller aldrig tjafsigt mellan henne och Milton eftersom att dom inte är uppe i varandra hela tiden och tar ut sin frustration av att vara uttråkade på varandra. Milton har ju dessutom blivit en så mycket lättsammare pojke sedan han började medicinera. Det finns ju fortfarande vissa dagar och perioder då han mår sämre men jag vågar nästan lova att dom bra dagarna har ökat med 65% och det betyder ju per automatik att våran relation också fungerar så mycket bättre. Sällan eller aldrig en vanlig vardag nu behöver man höja rösten, knappt aldrig ens låta irriterad på honom. Det leder ju till en så mycket trevligare stämning, väldigt viktig för hans skull. Att slippa ha en mamma som tjatar och gnatar och är sur hela tiden så det känns som att man aldrig gör någonting rätt. Att bli bemött med en glad mammas röst i stället som faktiskt kommer ihåg att vara uppmuntrande och ge beröm nu när hon inte är trött hela tiden längre.
Allt det blir ju en positiv förändring för alla i familjen. När vissa konflikter skalas av så räcker tålamodet längre. Milton blir inte lika ofta arg på lillasyster. Lillasyster känner inte att det är lika viktigt att vara en retsticka, i synnerhet inte nu när hon är ute med kompisar mest hela tiden. Mamma får inte hundra härdsmältor om dagen och skriker i affekt som en femåring utan kontroll över sitt känsloregister.
Det finns inga nackdelar. Och även om det ibland känns som myrsteg framåt så ska man inte glömma att det är framåt det går.
Så, jag har insett att det är så himla mycket lättsammare att vara mamma i det här huset nu. Jämfört med för ett halvår sedan. Och jag hoppas innerligt att det ska fortsätta så här. Det skänker i alla fall en hel del hopp om framtiden. Och trots att jag har haft en del ”återfall” i att känna mig rätt nere senaste tiden så vill jag gärna tro att jag ändå är på bättringsvägen. Att tro att jag ska bli helt fri från mina själsliga plågor vore ju inget annat än nonsens. Men så länge det inte känns som att jag längtar efter döden hela tiden så är det helt klart en vinst. Man ska inte ta den känslan för given. För det var något jag önskade mig så mycket för några år sedan. En känsla av att inte känna så mycket hela tiden. Varken på toppen eller botten. Att bara få ligga på en meningslös men värdefull mellanmjölks version av mig själv.
Och den typen av dagar upplever jag ju trots allt oftare nu för tiden. Tack och lov. Dock känner jag mig fortfarande så skör. EN del av mig känner ju att en sysselsättning lockar allt mer, men å andra sidan känner den andra delen av mig att gränsen för vad jag klarar eller snarare inte klarar är hårfin. Det behövs ju verkligen inte mycket för att det ska kännas som att näsan nuddar väggen. Det vill jag ju undvika till varje pris.
Men fördelen med mina förmiddagsveckor när barnen är på skolan är verkligen sköna andrum i vardagen.
Jag hoppas att jag ska kunna vakna i tid i morgon utan att bli galen av att behöva vakna.
Ni ska jag i alla fall försöka tagga ner inför natten. Lägga mig och chilla. Sätta igång en dokumentär och slappna av. För jag är slut i både kropp och knopp.
Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar