Jag gick till min kära mor och skulle dricka mitt morgonkaffe och precis som jag skrev så lyckades det tajma sig så att hon mycket riktigt hade "sovmorgon" när jag var vaken tidigt. Jag glömde nycklarna dessutom så jag fick knacka på dörren och väcka min stackars lilla pappa.
Mamma vaknade till slut av kaffelukten som spred sig hela vägen upp till övervåningen.
Vi satt och surrade till klockan nio ungefär, sen gick jag hem.
Jag har varit så lycklig idag för jag har inte haft ens gnutta ont i huvudet. Tack och jävla lov.
Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag har pysslat med idag när jag tänker efter. Vi fick dock besök av Jonas syster med barn. Det var mycket trevligt. Men man blir himla trött av ljudet av småbarn. Det är så skönt att den tiden är förbi.
Ljudkänslig som jag är så har jag ibland svårt att förstå att jag har överlevt de värsta åren när mina barn var små. Det är ju typ sista året saker och ting har förändrats drastiskt.
Mille fick medicinen och blev tusen gånger lugnare och Millsan började vara med kompisar hela tiden.
Jag blir så jäkla trött i hjärnan av ljud. Jag älskar ju att träffa svägerska och barn. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var slut efteråt. Det är ju värt det. Det handlar mer om ett stilla konstaterande att det också kan ha varit en stor bidragande orsak till att jag aldrig började må bättre dom åren barnen var mindre.
Och nu när det har lugnat ner sig med barnen hemma har man ju blivit bortskämd på det viset.
Jag är fett övertrött. Jag borde ha somnat för flera timmar sen med tanke på hur tidigt jag steg upp i morse. Egentligen var jag sjukt trött där kring åtta snåret. Men då gick jag ju inte i säng så nu har det slagit över åt andra hållet. Och när man är övertrött och vaken mitt i natten vaknar alla hjärnspökena. Tankar och funderingar poppar upp och frågor om livets vara eller icke vara kommer som ett oönskat brev på posten. Typ som brev från skatteverket när man vet att man åker på restskatt.
Jag funderar på vad fan jag ska bli när jag blir stor. Gud i himlen vad jag skulle vilja komma på något som skulle passa mig. Någonting som skulle kännas meningsfullt och något som jag skulle känna mig bra på... Men det är ju liksom inte en enkel nöt att knäcka när man inte har några betyg, ingen utbildning och inte ens vet vad det finns för olika yrken förutom typ affär, vård och omsorg eller liknande...sånt som inte passar mig alls. Jag skulle kanske palla ett halvår, sen skulle jag smälla in i väggen igen.
Jag försöker tänka om det finns något jag är hyfsat bra på redan, liksom som en naturbegåvning....men jag kan inte komma på något annat än att jag är proffs på att må psykiskt pest. Men det är ju inte sånt som man kan försörja sig på...
Om jag nu fortsätter att utvecklas i positiv riktning typ som den här kurvan av förbättring som jag ändå upplever att jag har senaste halvåret så känns det ändå som att det finns hopp om liv någonstans där i framtiden. Kanske kan det bli folk av mig så småningom. Bättre sent än aldrig. Frågan är bara hur och när.
Jag har ju faktiskt inte fallit ner i min djupa depression, den där avgrundsdjupa som jag brukar vid den här årstiden. Känns som att jag har ruckat lite på den otrevliga traditionen. Och det känns hoppfullt. Man måste ju faktiskt våga tro på att saker och ting kan förändras.
Men still, så blir jag galen av att känna att jag inte vet var jag ska ta vägen den dagen jag är redo. Jag grunnar på det så mycket så att det kommer hundra nya grå hårstrån om dagen.
Jag är ju fast i ett moment 22. Allt jag har arbetat med, som jag kan, vet jag att jag inte kan gå tillbaka till. Jag har fortfarande inte självförtroende nog att våga satsa på att ta lån och gå någon utbildning. Chansen att jag skulle klara det känns så avlägsen och jag är inte villig att stå där med ett lån och inte ha fått någon valuta för pengarna. Betala en skuld för ett fett misslyckande. Näe, det är jag alldeles för rädd för.
Det enda jag är bra på är att prata. Men det är ju inte heller någonting man tjänar pengar på...
Ja, så många frågor och så få svar. Och jag känner bara hur klockan tickar. Jag blir ju inte yngre precis. Så många år har gått...
Jag måste dö innan det är dags att gå i pension, för jag kommer inte att ha någon.
Jag får en härdsmälta när jag tänker på såna här saker. För det blir en sådan jäkla frustration. Jag jagar upp mig över att jag vill ha ett jobb, en lön, ett liv...
Men jag vet varken ut eller in. Varken till höger eller vänster och hur jag än försöker vrida och vända mig så är alltid arslet bak.
ADHD ska ju vara en superkraft säger dom ju...vart fan är min?! Fick jag ett måndagsexemplar av ADHD. Typiskt min tur. Andra får lyx-ADHD som gör dom till kändisar och drivna företagare eller vad sjutton dom nu blir. Jag blev bara en sunkig, deprimerad, trött, halvkass, småbitter catlady. Sorgligt.
Fyrtioårskrisen sväller inuti mig. Och jag står och stampar på samma plats...jag har inte tagit mig framåt överhuvudtaget på typ 20 år. Inte så konstigt att man börjar känna sig lite halvkass liksom. Och när folk säger - Vi bor i Sverige. Alla kan bli vad dom vill. osv...blir jag så provocerad. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det.
Man måste våga för att vinna.
Bullcrap. Den som kom på dom ordspråken har aldrig testat att leva i min hjärna.
Det är för att man inte klarar av att ta det, som gör hur man har det.
Människor med haverifilter kommer inte förstå hur det är att leva utan.
Det är ingen picknick, det ska gudarna veta.
Nu ska jag försöka sluta tänka och koncentrera mig på att sova i stället. Jag kommer ändå inte kunna lösa några världsproblem i natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar