Holy crap så kass!
Jag har inte varit så vass på att blogga. Man skulle ju nästan kunna tro att jag har ett händelserikt liv. Det har jag faktiskt i och för sig. Just nu har jag just blivit klar med att slipa spackel… Detta kan vara den….eller rättare sagt ÄR den mest långsamma renovering jag har gjort. Jag kommer ihåg en gång i tiden när jag kunde komma på att jag skulle måla om ett rum, började efter maten och var klar och hade möblerat i ordning sakerna morgonen efter. Det var andra tider. Nu för tiden så rör man sig som en sengångare. Men å andra sidan blev jag mycket petigare än jag hade tänkt och det ena ledde till det andra. Men det är ju tack och lov inte bråttom. Och det är bara att inse att man inte är så pigg och snärtig som man en gång var. Är det inte i huvudet man är trött så är det kroppen som skriker rakt ut!
Min kompis från sydligaste delarna av vårt avlånga land är uppe och hälsar på hos sina föräldrar så hon kikar förbi ibland på kvällarna. Det är så mysigt. Jag önskar att hon bodde närmare. Jag menar. Det finns inte många som hon. Det finns ingen som henne om sanningen ska fram. Hon är klok som en bok och har ett hjärta av guld. Hon är bara så jäkla skön. Man kan prata med henne om exakt vad som helst. Hon har inga barn. Men ändå kan man berätta om alla sina bekymmer när det gäller barn. Hon om någon vet ju inget om att ha egna barn. Men ändå är hon den som FÖRSTÅR mina bekymmer bäst. Det finns en sak som gör henne så speciell. Hon lyssnar. Man kan lätta hjärtat om vad som helst. Hon kommer aldrig med en massa råd man inte har bett om. Hon lyssnar. Ibland kan det vara så förlösande, för det kan annars bli så att man inte orkar prata med någon för man vet att det kommer sluta med att man får en massa råd av människor som inte har någon aning om hur det fungerar i verkligheten. Om man pratar om saker som gäller bekymmer som följer med barnens diagnoser och säger exempelvis något som inte funkar så kan man vara säker på att det kommer en massa förslag på saker som den har testat på sina barn och det har funkat fin, fint! Men man kan inte jämföra barn som är ”normalstörda” med barn som har vissa allvarliga begränsningar. – Har du testat mobilförbud? Utegångsförbud? Belöning?! osv…. och man sitter där och tänker – Öhhh no shit Sherlock! Vad är det första man testar liksom.
Sånt är ju sagt av största välmening så klart. Det vet jag ju. Men det blir så fel bara. I stället för att få lätta hjärtat slutar det typ med att jag får sitta och försöka förklara mig och liksom inta försvarsställning för att det inte går att få dom att förstå problemet. Och förstår man inte problemet kan man heller inte förstå att det inte finns någon enkel lösning. Hade enkla lösningar funnits hade det ju inte varit problem.
Ja, så sånt kan livet vara ibland. Men jag känner mig lyckligt lottad. Vi lärde känna varandra i typ tioårs åldern. Och även om vi inte har umgåtts hela tiden så har våran vänskap ändå alltid varit den samma. Hon bor i andra änden av landet. Hon har varit en flyttfågel, har rest ett år runt jorden. Men när vi väl ses är det som om vi aldrig var ifrån varandra. Man behöver aldrig anstränga sig för att umgås. Man kan ha en piss-dag och det är okej. Med henne kan man till och med bara sitta tyst utan att det blir obekvämt. Men det är så klart att man gärna vill hinna prata så mycket som man kan när hon väl är här. Men man måste inte.
Jag har en liten tös med en helt hopplös hosta. Hon har varit hemma torsdag, fredag och idag från skolan. Men förutom hostan är hon ju oförskämt pigg. Hade det inte varit corona hade hon ju varit på skolan… Man höll inte ungarna hemma för att dom hostade före coronan. Men nu är det ju helt annorlunda. Nyser dom mer än två gånger på bara en stund börjar man överväga om dom ska vara hemma. Det kan ju vara damm i näsan som kliar. Men det kan ju vara en förkylning också. Man vet ju aldrig. Dock är det så sjukt jobbigt att ha barn hemma från skolan när dom är helt friska så när som på lite hosta. Uttråkade, tjatiga och sura. Det är en helt annan sak när dom är sjuka på riktigt Då dom faktiskt mår så dåligt att dom ändå inte göra så mycket annat än att ligga i soffan och se på TV.
Igår lämnade jag in mina två uppgifter i katt-tjosan grejset. Jag har inte fått det rättat än. Jag måste säga att jag näääästan var ute i sista sekunden igen. Men när jag vaknade på morgonen så hade jag i alla fall sån självinsikt och bestämde mig för att sätta mig och skriva klart allt direkt på morgonen för jag känner mig själv. Annars tänker jag att jag gör det ikväll. Men när kvällen kommer är jag trött och stressad för att jag har gått omkring och tänkt på att det ska göras hela kvällen. Hjärnan fungerar inte då och allt blir bara KAOS. Så jag var fett nöjd med mig själv när jag var klar. Satan så ansvarsfullt!
Nu ska jag sluta ordbajsa. Hänga en tvätt och efter det får vi se om jag orkar göra något mer vettigt idag eller om det blir att softa resten av kvällen. Det beror så lite på.
PEACE OUT!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar