Svårt att ha barn
När jag blev gravid som tjugoåring så hade jag ju hört att det är svårt att ta hand om ett barn. Man ska vakna trettifemton gånger per natt. Det ska kräkas och det är dyrt med blöjor och man hinner inte ”leva” osv
Och det är ju exakt sådana saker jag själv använder som skrämselpropaganda när min dotter som är totalt verklighetsfrånvänd börjar prata om att skaffa barn.
Men jag vet varför det är det man säger. För att man vill varna för det svåraste uppdraget en människa kan ta sig för. Och man gör det utan att veta hur extremt jäkla tufft det kan bli. Men, det går inte att förklara för en som inte har haft barn, hur jävla svårt det är.
Det är absolut inte vaknätterna när man sitter helt jäkla hjälplös med en gråtande bebis i famnen och ber till en högre makt att man aldrig ska svära nåt mer -om man bara fick sova en stund. (Även om man tror att det är just det dom ÄR det svåraste med att ha barn just där och då)
Det är heller inte alla dom där fredags och lördagskvällarna när man sitter alldeles ensam hemma efter man har nattat sitt barn klockan åtta på kvällen. Då allt blir tyst och man vet att alla andra är på fest. Så man dyker ner i chipspåsen och tröstäter. Som det är så svårt.
Att alla kompisar lever livet, utbildar sig, skaffar massvis med nya kompisar och intressen, dejtar och reser. Klart det kan sticka till ibland av en uns avundsjuka. Man kan lätt sitta där i soffan i sin pyjamas och känna sig ensam och bitter medan alla andra tycks ha världens häftigaste liv i frihet. Dom köper smink i stället för blöjor och samma tid som man nattar sitt barn så gör sig kompisarna redo för kvällens fest. Det kan kännas piss ibland. Men det är inte särskilt svårt, för när man känner den där härliga doften i håret på sitt lilla barn som sover så tänker man att det ändå inte finns någon fest i världen som kan vara värd att missa det ögonblicket. När det där söta barnet ligger där i sin pyjamas med snutte och tutten och svettigt hår, helt trygg bredvid en och man stannar upp för en sekund och verkligen tänker efter. Då är det inte svårt. Det är väldigt lätt, för om ett liv på fest innebar att man inte skulle ha sitt lilla barn, att det inte skulle finnas, då blev det helt plötsligt jävligt lätt.
Men, det är ju allt det där andra med att ha barn som är svårt. Att dom ska växa upp i en hård och kall värld. Att dom precis som en själv fick göra, ska rätta sig in i ledet. Försöka passa in, hänga med. Hitta sin grej. Prestera. Leva. Finnas. Lida. För det är ju så det kan vara för oss alla att växa upp. Smärtsamt. För det är det nog för nästan alla. En del mer, en del mindre. En del känner det tidigt och för en del kommer det senare. En del upplever det bara en kort stund. Det kan vara en kort men väldigt intensiv smärta. Eller en längre, men något mildare. Och för vissa gör det jävligt ont mest hela tiden. Det ena onda hinner inte läka förrän nästa smäll kommer. Så det blir ärr på ärr. Fast i själen.
Och det är det som är svårt med att ha barn. Speciellt när dom påminner så mycket om hur man var själv som liten. Att man nästan kan se sig själv som nioåring fast i en annan kropp och känna barnets smärta precis så som sin egen en gång till. DÅ gör det tusen gånger så ont. När man hör sitt barn beskriva och man kommer ihåg exakt hur det var, när man ser barnets reaktion, oavsett om det är ledset, argt, besviket eller sårat, så kommer man att kunna känna det känslan, så som det kändes för det lilla barn man en gång var.
Man vill bara krama sitt lilla barn och säga förlåt. Förlåt älskade lilla vän, för att jag födde dig till denna hårda värld. Förlåt att jag inte förstod bättre. Förlåt för alla mina dåliga gener du tvingades ärva. och förlåt för att jag inte kan stå här stadig som en fura när det är storm. Förlåt för att jag har alldeles för få svar på livets frågor. Förlåt för att jag inte såg till att vara bättre rustad för detta uppdrag. Där jag skulle leda dig igenom detta vidriga krig, som det är att ta sig fram dag för dag. Jag glömde att ta med rätt utrustning. Jag kunde lära dig att äta med sked. Tillsammans klarade vi oss igenom alla sömnlösa nätter. Jag hade inga problem att ta reda på bajsiga blöjor, kräks eller snor. Och jag stod bakom dig när du tog dina första steg. Jag kunde sätta plåster på dina första skrapsår. Men sen blev allt för svårt för mig.
Jag vet inte hur jag ska hjälpa dig att tro på dig själv. För jag vet att mina vackra ord om hur fantastisk du är inte betyder någonting alls. I stället för att trösta dig kan det göra så att allt bara känns ännu mer hopplöst.
Jag vet inte hur jag ska hjälpa dig när du inte känner dig bra på någonting. Jag vet att mina ord som jag rabblar om alla saker jag tycker du är duktig på, bara känns provocerande. Eftersom att inget av dom är något av dom saker som känns viktiga att vara bra på, i din värld och för att du aldrig känner dig bra nog. Att du aldrig är tillräcklig. Precis som jag kände då och som jag definitivt känner nu.
Du vill smälta in, eller sticka ut. Vara lika cool som dom coolaste i klassen. Springa fortast, veta mest och kunna allt. Du vill ha en superfkraft. Vara bäst på allt som du tror räknas. Att vara medelmåttig är samma sak som att vara sämst. Och att inte vara bra på samma saker som dom du jämför dig med. Jag vet exakt, jag kände så då och det gör jag fortfarande.
Vi är så lika du och jag, älskade lilla liv.
Förlåt. Jag vet inte. Jag vet verkligen inte. Jag har inte inte hittat svaren själv. Jag känner precis likadant som mitt lilla mig. Lika vilsen, lika udda, lika otillräcklig. Jag bär fortfarande samma känsla av att vara värdelös och trasig. Som att jag inte duger och är vilse i världen. Jag försöker bara låtsas som att jag har koll på läget ibland. Jag spelar teater för att försöka smälta in, jag är tyvärr inte en särskilt bra skådespelare. Jag lyckas inte ens övertyga mig själv. Sanningen är att ju äldre jag blir desto svårare känns allt. Och alla känslor jag kände då, i mitt lilla mig. Ilska, besvikelse, ledsamhet och rädsla det är egentligen lika överväldigande nu. Men jag har lärt mig att stänga av. Känna likgiltighet, bli apatisk om det blir för tufft.
jag hoppas att du min älskling kommer att hitta verktygen jag inte har. Du ska veta att det är svårt att ha barn. Ibland är det så svårt att man bara vill lägga sig på rygg och ge upp. Önska att sömnlösa nätter var det enda bekymret man var tvungen att klara av. Som förälder. Att ta hand om ett barn behöver inte vara svårt, men att ha ett barn är svårt. Att vara förälder är så svårt. Att ha ett barn man älskar så det gör ont är svårt. Att ha tre barn är 3 gånger så svårt. Det är också vansinnigt svårt att vara ett barn.
Hur kunde jag glömma det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar