Kan inte ens komma på en rubrik 🤔
Igår hade jag kontakt med min supergulliga samtalskontakt från dårhuset (läs psyket). Jag har inte haft henne så länge. Hon är en bra bit yngre än mig och eftersom att våran stad är väldigt liten så kände jag igen henne. Tror att hon gått typ skola med någon av mina yngre kusiner. Vet inte exakt. Men först kändes det typ jobbigt att byta till henne. Men den kvinnan jag hade förr, blev utbränd och sjukskriven. (tror väl fan jag det, sitta och lyssna på såna som mig hela dagarna)
Men jag gav i alla fall min nya en chans och svalde stoltheten. Och det ångrar jag inte för hon är supergullig och trots sin betydligt lägre ålder så känns hon väldigt vuxen och förståndig och det känns tryggt att prata med henne.
Jag berättade om alla mina funderingar och den existentiella krisen som jag nämnde i förrgår i förbifarten. Jag har ju så många tankar om allt det här som har med framtiden att göra. Jag kan ju inte vara sjukskriven i all framtid. Och även om det är väldigt ostadigt i mitt mående och kan skifta snabbt mellan himmel och helvete så känner jag ändå att jag är ju inte nattsvart hela tiden.
Dom hyfsade dagarna är ju fler än förr. Och varje år när sommaren lider mot sitt slut och barnen börjar skolan, alla har slut semester och återgår till sina jobb så sitter jag precis så här och tänker 🤨 vad ska det bli av mig när jag blir stor? Det kanske är just detta år allting vänder och det blir folk av mig?! 🤔
Det blev det inte förra hösten… men i år då?! Frågan är bara, när är jag redo och hur ska jag kunna veta det? Och vad ska jag göra, i vilken ände ska jag börja?! Vem ska jag prata med osv.
Jag sitter och googlar på utbildningar hela tiden. Det har alla algoritmer snappat upp så nu får jag typ reklam på facebook hela tiden om olika utbildningar. Typ ”-vill du utbilda dig och få en rik kunskap om akvariefiskar?! Sök redan idag”
Men det finns ju inte en enda utbildning man kan läsa när man inte har gymnasiekompetens. Vilket jag ju så klart inte har… det gick ju inte så bra i skolan för lilla fröken ”jag bryr mig inte för det här är tråkigt, jag fattar ingenting så jag går hellre ut och tjuvröker.
Well, det kom ju tillbaka och bet mig i arslet så klart . Men jag vet ju faktiskt inte om det skulle gå bättre att plugga nu i vuxen ålder heller. Jag pluggade tex katt igår… Ställ en fråga om det och jag lovar att jag inte kan svaret på en enda sak om det jag läste då.
Men drömmen vore ändå att när det väl är dags för att testa mina vingar och jag ska försöka ta ett steg ut ur min lilla grotta och återanpassa mig till verkligheten där ute så vore det ju rå najs om jag kunde få typ testa att läsa exempelvis svenska A på folkhögskola i stället för att arbetsträna på öhh…inte vet jag, men typ Ica (som jag vet att jag aldrig kommer att börja jobba med ändå) så vore det så mycket mer värt om jag kunde få läsa ett ämne som faktiskt leder till att jag kanske på riktigt skulle få använda min rehabtid till någonting vettigt som i verkligheten skulle kunna leda till att jag skulle kunna söka en yrkesutbildning eller något.
För dom jobben jag redan kan, kommer jag inte kunna arbeta med. Det vet jag. Jag vet inte vad jag ska bli men jag vet i alla fall vad jag inte kommer att kunna bli. Det vill säga att städ och all form av vård och omsorg går bort. Jag skulle heller inte klara av ett jobb som att flippa burgare 🍔 på Max. Det är för stressigt, jag skulle inte komma ihåg beställningar och jag skulle nog få en hjärnblödning av alla pipande maskiner. Jag får ju nästan ett nervsammanbrott av att bara se på hur dom stressar bakom disken när man står på Max och väntar på sin mat.
Så, jag hoppas att det ska finnas något alternativ. Något som i alla fall kan putta mig i en riktning som skulle kunna bli början på de yrkesverksamma åren jag har kvar när jag blir ”frisk”. Och jag hoppas innerligt att den dagen snart är här. För nu är jag så trött på att leva så här.
För trots att jag vet att det jag faktiskt gör här hemma och det jag försöker göra för mina barn också är meningsfullt och allt det där, så är det ändå inget som får mig att känna att jag utvecklas och att det får mig att känna mig som en del i ett sammanhang. Som en del i samhället. Ger mig ett eget syfte och ett socialt liv. Utanför husets fyra väggar och den enda kontakten med omvärlden i princip sker på Ica eller facebook.
Jag vill inte ha det när jag mår som sämst. Men så fort jag mår en smula bättre så saknar jag det.
Over and UT! 🙂
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar