En tanke om skolan
Alltså, min son är född i slutet av december och det är ju vida känt att det inte är så optimalt. Ett år i åldersskillnad är ju väldigt mycket på yngre varelser på två ben.
När han gick på förskolan så lekte han aldrig med barnen som var födda -11 som honom. Dom två kompisarna han lekte mest med var födda -12
Med facit i hand så här drygt fyra år senare är ju att om jag hade vetat det jag vet idag är att jag skulle ha låtit honom gå kvar på förskolan ett år till. Det skiljer någon enstaka dag mellan honom och dom äldsta barnen som blev kvar där liksom.
Hans skolstart blev allt annat än lyckad. Typ det största fiaskot i världshistorien. Han har ju dels en diagnos. Vi hade ju inte det på papper då men det behövdes inte för det visste vi redan när han var två. Han gillar inte förändringar. Och kanske blir det bara värre med tiden. Men han har aldrig gillat att bryta trygga mönster. Så där står han och ska börja sex-års (förskoleklass) på en ny skola, med nya vuxna, en helt ny barngrupp. Och dom enda han kände var dom barnen han aktivt oftast valde att inte vara med på förskolan. Dom var 4 killar och en flicka i hans kull. Den han kom bäst överens med är och var flickan.
Han hittade aldrig sin plats och sökte sig väl till det mest trygga och i stället för att hitta nya kompisar valde han att ty sig till dom barnen från ”föris” även fast dom egentligen kanske inte passade varandra så jätte bra. Till slut lärde han känna någon pojke som sedan bytte till engelska skolan.
Sen började en jätte gullig pojke från Afghanistan i hans klass och dom kom så bra överens. Han var inte så där typiskt macho-grabbig och kunde gärna sitta inne och rita och lägga pärlplattor och sånt som min pyssliga-kreativa-icke-fotbollsintresserade son gillade.
Dom kom bra överens. Men hans familj fick ett utvisningsbeslut i våras någon gång. (Medan Afghanistan tydligen var säkert att utvisas till fortfarande) vi vet inte riktigt när. Men familjen fick panik och bestämde sig för att hitta andra lösningar. Det var ju tur. Eller otur beroende på hur man ser det. Tur för att dom hann inte bli deporterade i alla fall och kan således fortfarande ha en chans att söka sig till någon annan, bättre plats att förhoppningsvis få bo. Otur för förmodligen skulle deras utvisning inte ha hunnit verkställas innan det stoppades med utvisningar dit. Och i så fall hade pojken varit kvar här och då hade inte jag behövt stå här och torka floden av tårar som rinner ner för min sons kinder när han berättar hur mycket han saknar sin kompis.
Och medan han berättar om det så liksom kommer han på det själv medan han pratar -NU HANN JAG INTE ENS TA SKOLFOTO MED HONOM I FYYYYRAN! …. Och ännu mer tårar…
Han leker med en del killar i sin klass på rasterna och så. Men han har som ingen riktig kompis. Ingen sån där självklar liksom. Det beror så lite på från rast till rast om man får vara med och med vem i så fall. Eller så blir man ensam.
Då börjar jag tänka på hur det är utformat i skolsystemet nu. I alla fall på deras skola, jag har ingen koll på om det är lokalt eller om det gäller överallt. Att dom går med exakt samma klass från förskoleklass till årskurs nio. Det kanske är asbra för vissa. Behöver ju aldrig vara orolig för att inte få gå samma klass som bästisen. Men! Det är ju fan helt uselt kom jag på. När jag gick i skolan för typ hundra år sedan, men på exakt samma skola så gick man i samma klass från åk 1-3 sedan blandades det om lite och man hade andra klasser mellan åk 4-6 och sen så blev dom klasserna splittrade till nya klasser i högstadiet igen.
Det låter ju bökigt! Kanske någon tänker nu.
Ja, kanske det. Men så när jag tänker tillbaka så blev det ju också så att den som kanske inte riktigt hade någon jätte bra vän i årskurs 1-3 kanske hittade en jätte bra vän när man då fick en ny klass i fyran! Det var liksom en liten livlina, eller som en vinst på lotto till och med. När vissa självklara grupper splittrades så fick andra komma in och ta plats och alla barnen lärde känna varandra bättre för inte nog med att du kände alla i din förra klass så lärde man känna barnen i den nya klassen… och ja. So on… jag tror du fattar.
Varför har dom börjat med den här skiten? Vill dom att våra barn ska få högsta betyg i dålig social kompetens?!
Första gången dom alltså ska byta klass är alltså när dom börjar gymnasiet. Det är ju helt sjukt när man tänker på det. Så oddsen att min son ska hitta en ny kompis är ju minimal. Den vänskapen blev utvisad till Afghanistan. Men jag kan ju trösta min son och säga – men det är lugnt gubben. Det är bara lite drygt fem år kvar till du börjar gymnasiet. Då kanske du hittar en ny kompis. Hang in there!
Och det var bara EN av dom tusen tankarna allt detta leder till. 🤬
Tack för ordet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar