Varför vara lagom?!

 När man kan vara allt eller inget?!
Jag kan gärna pipa iväg och sova tretton timmar i streck ibland. Eller så gör jag som i natt. Sover hela två timmar. Ibland sover jag så hårt att jag inte ens skulle vakna av ett brandlarm, men i natt vaknade jag av att Silver hoppade ner från sängen. Sen var det kört. Klockan fyra var jag pigg som en lärka. Finns det något tråkigare än att ligga vaken och försöka bli trött när alla andra sover...ja, nåt tråkigare finns det säkert i och för sig. Men det är jäkla tråkigt.

Vi har haft främmande hela helgen av svägerskan och barnens kusiner. Dom har sovit här i två nätter. Vi firade ju nyårsafton tillsammans med uppesittarbingo och eftersom att några här ville dricka en liten drink så blev det övernattning. Och sen blev det bara så att dom sov över en natt till. Det har gått över förväntan bra. Jag var nästan nervös innan för att jag var rädd att jag skulle bli för trött av barnaskrik och ståhej. Men, näe...
Klart att det är skönt nu med tystnaden dock har jag inte lidit nämnvärt.
Det har till och med varit ganska mysigt. 

Men i morse så satt jag och väntade på att mamma skulle komma online på messenger. Och det var nog strax efter halv sex eller så som hon loggade in. Då smög jag mig ut så tyst som det bara gick. Skönt att få kliva upp och gå på mitt morgonkaffe. Jag kom hem 08.30 och var rätt säker på att alla i huset skulle vara vakna. Men ack vad jag bedrog mig. Här var det fortfarande sovkalas. Inte så konstigt med tanke på hur sent alla övertrötta barn var vakna. 

Just nu är jag i valet och kvalet om jag ska lägga mig och försöka vila en stund. Jag är ju så trött att ögonen liksom rullar i huvudet på mig och jag känner mig nästan lite full. Men somnar jag nu så lär jag vilja sova hela dagen. Och då kommer jag vakna seg som sirap. Förmodligen kommer jag vakna med huvudvärk för att jag är miss sövd, risken är stor att jag dessutom kommer att vara på dåligt humör också. Men om jag ska vara vaken så måste jag se till att hålla mig sysselsatt exakt hela dagen och inte sätta mig ner en enda gång. Gör man det så är man körd. Då slocknar man och då är det ju ändå samma taskiga läge. Och eftersom att jag har suttit still medan främmandet var kvar och sitter still och bloggar nu så har jag ju liksom redan hunnit bli degig och då kan det vara svårt att komma igång igen. 
Jag har så mycket jag skulle behöva ta itu med här närmaste dagarna, gärna så snart som möjligt. Julen ska ju ut. Packas ihop och läggas undan till nästa år då man ska dra fram allt igen. Jag har alltid ångest före jag ska ta fram allt för det är stök och bök, men när jag väl har det uppe får jag ångest över att ta ner det igen för jag tycker att det är så mysigt och får sådan separationsångest. 

Jag skulle också behöva komma igång med att fixa så Milla får sitt rum. Jag längtar så mycket till hon får flytta upp och vi får tillbaka kapprummet så man slipper ha så trångt i hallen. Jag avskyr när skor och tusen vantar, mössor, overaller och ryggsäckar är det första som möter en i dörren. Det är som en smäll på käften. Och det blir ju en hel del kläder på vintern. 

Det kommer bli så skönt när Milla får sitt rum. Då kommer dom rymmas att leka där inne när hon har kompisar. Det kommer att rymmas många små rumpor att sitta på golvet och leka där. Då kan jag med gott samvete skicka upp dom på rummet. Nu ryms dom ju typ inte så då kan man ju inte vara häxan surtant. Men sen då jädrar...då kommer dom förvisas upp. Kommer det ner en enda liten leksak kommer jag att elda upp den. Nu har det varit barnleksaker överallt i tio år. Jag står inte ut med dessa leksaker längre.😡

Hon kommer dock behöva nya möbler har jag insett. Hon har ju fasen inga möbler förutom en säng och sitt lilla bord med två stolar. Hon hade ju en stor kallax hylla i sitt gamla rum. Men den kommer inte att rymmas nu. Så vi får se hur sjutton vi ska möblera till nu. Vi får göra någon slags omorganisering här hemma. Det brukar oftast lösa sig om man bara får tänka lite. 

Jag bara längtar så jäkla mycket till det är klart men jag är så sjukt otaggad på att sätta igång. Jag inser nu att det var en rackarns tur att man inte hann börja slappna av innan Cessans flytt, för nu när man väl har varvat ner (om man ens kan kalla det varva ner med tanke på att det ändå har varit den perioden jag är som mest stressad, födelsedagar, jul och nyår) men när man har grejat ett tag och sen blir det uppehåll så är det så galet jobbigt att komma igång sen. Jag brukar gå in där och titta runt, sen drar jag en fet suck och går ut igen. 😏 
Men man vet ju att det oftast går rätt snabbt om och när man väl sätter igång, men nu är jag slut. På riktigt.

Jag vill bara känna lugn och ro, men det hjälper inte att vila nu för jag kommer inte kunna slappna av i själen förrän jag vet att det är klart. Ibland är det så mycket jobbigare att tänka på allt som ska göras än att faktiskt göra det -att vara trött i hjärnan är mycket värre än att vara trött i själva kroppen...

Nytt år

Första dagen på det nya året är snart slut. 

Jag tycker att 2021 har varit det bästa året sedan 2016. Det var då jag fullkomligt small in i väggen. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle ta så här lång tid att bli ”frisk”. Det kommer jag ju aldrig att bli. Men jag kan förhoppningsvis lära mig att leva med det. Nu är det så många år som jag bara har kämpat för att överleva. Nu vill jag börja leva. Det är en så stor skillnad. 

Tänk så många år jag har mått piss. 

Tänk så många mediciner som jag ätit och alla behandlingar jag har gått igenom utan resultat. Eller resultatet blev att jag mådde ännu sämre. 

Mediciner mot depression som inte har hjälpt mig ett dugg. Jag har legat med dropp jag i fjorton dagar i rad. Funkade inte. Jag var på psyket och fick magnetiska ”stötar” i huvudet varje dag i veckor, Det hjälpte inte heller.  

Till slut fick jag diagnosen bipolär sjukdom. Och medicin för mot det och äntligen var det något som har hjälpt mig lite. 

Jag har hatat mitt liv. Jag har hatat mig själv. 

Jag har velat försvinna. 

Det finns en myt om att den som pratar om självmord aldrig skulle kunna göra det. Men det är inte sant. Den som pratar om det skulle mycket väl kunna göra det. Men man kan också bli helt tyst. Hålla alla känslor djupt i sig själv. Till och med för den man bor med. Partnern kanske inte har en aning om vad man tänker inuti. 

Det var ett tag sen jag kände det så starkt. I alla fall under en lång tid. 

Ibland sköljer en ångest över mig och allt känns övermäktigt.  Ibland känns det som att försvinna skulle vara den enda lösningen på problemet. Som att jag skulle göra alla en tjänst. När jag känner mig totalt misslyckad. När allt blir svart. 

Men 2021 har jag inte haft fullt lika mycket såna känslor, i alla fall inte under så långa perioder som det har varit senaste åren. 

Egentligen mer eller mindre med undantag sedan jag var tretton år. 

Kanske är jag på rätt väg. 

Jag måste kanske bara hitta min plats i den här världen. 

Jag hoppas innerligt att 2022 ska fortsätta att i mina myrsteg hjälpa mig framåt. 

Jag har en bra bit kvar att vandra, men nu känns som att jag kanske i alla fall vandrar i rätt riktning. Från det svartaste svarta till en ljusare plats. 

Hoppet hade lämnat mig, nu börjar det återvända. 

Over and out 

Gott nytt 2022

Nu promenerar vi in i ett nytt år. Vi lämnar ytterligare ett år bakom oss.  Jag tycker faktiskt inte att 2021 har varit ett särskilt tokigt år så här med facit i hand. Jag har haft så många år som har varit sååå mycket sämre. 2016, 2017, 2018, 2019 och 2020. Det har varit otroligt tunga år och åren före dom var inte helt smärtfria dom heller för den delen. 

Det känns ändå som att 2021 bitvis har varit ett år då jag stundvis faktiskt har känt något slags hopp om liv. Ibland har det känts som att det har gjorts framsteg, fast som vanligt har det mesta ofta följts av bakslag. Men i år har jag inte fallit ner i det avgrundsdjupa hålet och fastnat där. 

Jag har haft några få intensiva svackor där jag haft smärtsam ångest och bara har önskat att jag kunde försvinna. Men jag har haft stunder då jag också vågat hoppas att det ska bli bättre till slut. 

Det ska bli spännande att se om 2022 kommer att bli ett år som jag kan leva. Inte bara överleva. Jag lever på hoppet. 

Gott nytt år 🥳 

Vakna tidigt...somna sent...

Jag gick till min kära mor och skulle dricka mitt morgonkaffe och precis som jag skrev så lyckades det tajma sig så att hon mycket riktigt hade "sovmorgon" när jag var vaken tidigt. Jag glömde nycklarna dessutom så jag fick knacka på dörren och väcka min stackars lilla pappa. 

Mamma vaknade till slut av kaffelukten som spred sig hela vägen upp till övervåningen.
Vi satt och surrade till klockan nio ungefär, sen gick jag hem.

Jag har varit så lycklig idag för jag har inte haft ens gnutta ont i huvudet. Tack och jävla lov. 
Jag kommer inte riktigt ihåg vad jag har pysslat med idag när jag tänker efter. Vi fick dock besök av Jonas syster med barn. Det var mycket trevligt. Men man blir himla trött av ljudet av småbarn. Det är så skönt att den tiden är förbi. 

Ljudkänslig som jag är så har jag ibland svårt att förstå att jag har överlevt de värsta åren när mina barn var små. Det är ju typ sista året saker och ting har förändrats drastiskt. 
Mille fick medicinen och blev tusen gånger lugnare och Millsan började vara med kompisar hela tiden. 
Jag blir så jäkla trött i hjärnan av ljud. Jag älskar ju att träffa svägerska och barn. Men jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var slut efteråt. Det är ju värt det. Det handlar mer om ett stilla konstaterande att det också kan ha varit en stor bidragande orsak till att jag aldrig började må bättre dom åren barnen var mindre. 

Och nu när det har lugnat ner sig med barnen hemma har man ju blivit bortskämd på det viset. 

Jag är fett övertrött. Jag borde ha somnat för flera timmar sen med tanke på hur tidigt jag steg upp i morse. Egentligen var jag sjukt trött där kring åtta snåret. Men då gick jag ju inte i säng så nu har det slagit över åt andra hållet. Och när man är övertrött och vaken mitt i natten vaknar alla hjärnspökena. Tankar och funderingar poppar upp och frågor om livets vara eller icke vara kommer som ett oönskat brev på posten. Typ som brev från skatteverket när man vet att man åker på restskatt. 

Jag funderar på vad fan jag ska bli när jag blir stor. Gud i himlen vad jag skulle vilja komma på något som skulle passa mig. Någonting som skulle kännas meningsfullt och något som jag skulle känna mig bra på... Men det är ju liksom inte en enkel nöt att knäcka när man inte har några betyg, ingen utbildning och inte ens vet vad det finns för olika yrken förutom typ affär, vård och omsorg eller liknande...sånt som inte passar mig alls. Jag skulle kanske palla ett halvår, sen skulle jag smälla in i väggen igen. 
Jag försöker tänka om det finns något jag är hyfsat bra på redan, liksom som en naturbegåvning....men jag kan inte komma på något annat än att jag är proffs på att må psykiskt pest. Men det är ju inte sånt som man kan försörja sig på... 

Om jag nu fortsätter att utvecklas i positiv riktning typ som den här kurvan av förbättring som jag ändå upplever att jag har senaste halvåret så känns det ändå som att det finns hopp om liv någonstans där i framtiden. Kanske kan det bli folk av mig så småningom. Bättre sent än aldrig. Frågan är bara hur och när. 

Jag har ju faktiskt inte fallit ner i min djupa depression, den där avgrundsdjupa som jag brukar vid den här årstiden. Känns som att jag har ruckat lite på den otrevliga traditionen. Och det känns hoppfullt. Man måste ju faktiskt våga tro på att saker och ting kan förändras. 

Men still, så blir jag galen av att känna att jag inte vet var jag ska ta vägen den dagen jag är redo. Jag grunnar på det så mycket så att det kommer hundra nya grå hårstrån om dagen. 
Jag är ju fast i ett moment 22. Allt jag har arbetat med, som jag kan, vet jag att jag inte kan gå tillbaka till. Jag har fortfarande inte självförtroende nog att våga satsa på att ta lån och gå någon utbildning. Chansen att jag skulle klara det känns så avlägsen och jag är inte villig att stå där med ett lån och inte ha fått någon valuta för pengarna. Betala en skuld för ett fett misslyckande. Näe, det är jag alldeles för rädd för. 
Det enda jag är bra på är att prata. Men det är ju inte heller någonting man tjänar pengar på...

Ja, så många frågor och så få svar. Och jag känner bara hur klockan tickar. Jag blir ju inte yngre precis. Så många år har gått...
Jag måste dö innan det är dags att gå i pension, för jag kommer inte att ha någon. 
Jag får en härdsmälta när jag tänker på såna här saker. För det blir en sådan jäkla frustration. Jag jagar upp mig över att jag vill ha ett jobb, en lön, ett liv...
Men jag vet varken ut eller in. Varken till höger eller vänster och hur jag än försöker vrida och vända mig så är alltid arslet bak. 

ADHD ska ju vara en superkraft säger dom ju...vart fan är min?! Fick jag ett måndagsexemplar av ADHD. Typiskt min tur. Andra får lyx-ADHD som gör dom till kändisar och drivna företagare eller vad sjutton dom nu blir. Jag blev bara en sunkig, deprimerad, trött, halvkass, småbitter catlady. Sorgligt. 

Fyrtioårskrisen sväller inuti mig. Och jag står och stampar på samma plats...jag har inte tagit mig framåt överhuvudtaget på typ 20 år. Inte så konstigt att man börjar känna sig lite halvkass liksom. Och när folk säger - Vi bor i Sverige. Alla kan bli vad dom vill. osv...blir jag så provocerad. Det är inte hur man har det, det är hur man tar det. 
Man måste våga för att vinna. 
Bullcrap. Den som kom på dom ordspråken har aldrig testat att leva i min hjärna. 

Det är för att man inte klarar av att ta det, som gör hur man har det. 
Människor med haverifilter kommer inte förstå hur det är att leva utan. 
Det är ingen picknick, det ska gudarna veta.

Nu ska jag försöka sluta tänka och koncentrera mig  på att sova i stället. Jag kommer ändå inte kunna lösa några världsproblem i natt. 

Uppe med tuppen

 Jag vaknade vid 06.00 idag. Klockan är bara halv sju.

Jag valde att stiga upp på en gång. Jag har legat ett helt dygn med migrän igen, fruktansvärt ont i olika  intervaller. Jag pallade att gå upp och ta en dusch och just efter det kändes det som att jag kanske skulle få en bra dag. Men det tog inte länge innan huvudvärken kom ändå. Så gårdagen spenderade jag 75% i sängen. 
Jag vaknade av att jag hade så ont i min axel. Där låg jag och sov i min förbannade superman pose igen. Jag kände att jag var stel så då bestämde jag mig för att stiga upp innan kroppen stelnar ännu mer. 

Man känner sig så jäkla bakis dagen efter huvudvärk. 
Jag hoppas att jag ska få klara mig utan idag.

Nu tänker jag snart ta en morgonpromenad till mamma och pappa och bjuda mig själv på morgonkaffe. Mamma brukar vakna typ innan tuppen ens har hunnit kläckas ur sitt ägg. Men av någon underlig anledning så brukar det vara så att hon sover lite längre, just dom dagarna jag vaknar tidigt som fan. 

Men jag har ju nyckel så det är ju bra. 
Man kan ju alltid smyga in....och vaknar dom så vaknar dom. 
Man får göra så. Dom är ju trots allt mina föräldrar. Dom måste ju ta lite ansvar. 🙎

Det är nog bra att röra kroppen lite så den får igång blodflödet så fort som möjligt. 
För gudarna ska veta att nu känner jag att det verkligen har börjat komma surt efter allt som har varit. Jag är död i både kropp och själ. 
Man får alltid betala förr eller senare när man kör på för hårt. Tar man ut för mycket på kontot så blir det tomt ett tag. Och det är precis vad jag har gjort sista tiden. Jag har tömt energikontot och jag tror till och med att jag har tagit energi på kredit, så nu måste jag betala tillbaka med avbetalning. Det kanske är det migränen kommer för. 
Somliga straffar Gud genast.

Men ibland är man ju så illa tvungen att göra saker som ska göras. Oavsett om man orkar eller ej. Det är bara att bita ihop... ta det som en man.... eller bättre än en man.
Leka Hulken och spela odödlig för ett tag. Sen får man ligga i fosterställning och tycka synd om sig själv ett tag. 
Ingen annan kan ju göra allt åt en...så vida man inte har en slav...men det är ju lite olagligt nu för tiden. Det är ju dumt....jävla skitregel.

Have a najs day!

Så störande när jag tänker på det

 Jag känner en kvinna som jobbar på kvinnojouren i en liten stad. Dom sätter upp lappar för fullt i trappuppgångar till flerfamiljshus för att uppmuntra till huskurage. Kvinnor och barn har farit extra illa under pandemiåren och det är ju också ofta under Jul och såna högtider det kanske är som absolut värst. 

Och det är faktiskt en sak som jag har reflekterat över så många gånger sedan jag hittade till poddarnas värld. Jag lyssnar på poddar 24/7 i princip för då slipper jag vara i min egen hjärna. Det är en underbar flykt. Men jag lyssnar bara på podcastar som har något viktigt innehåll. Jag orkar liksom inte lyssna på människor som sitter och snackar om sina ligg eller flams och trams. Jag lyssnar på alla dokumentärer, rättegångspoddar, granskande poddar, samhälle och nyheter och annat sådant som det känns som att man faktiskt kan lära sig något av.

Och då har jag ju så klart lyssnat på alla poddar som handlar om våld, brott och mord som har hänt i Sverige. Det har slagit mig gång på gång när det har handlat om kvinnor, unga tjejer som blir mördade av sina "män" pojkvänner eller ex. Att det oftast finns grannar som kan vittna om att dom har hört bråk och skrik och dunsar från lägenheterna, ibland flera gånger, ibland bara sista gången. Det kan vara en eller flera grannar som vittnar om att dom har hört kvinnor skrika de mest fasansfulla avgrundsdjupa hjärtskärande skrik. Kanske hörs det dunsar och tumult. Sedan har skriket tystnat. Ja, allt blir tyst. Men dom har inte gått och kollat läget. Dom har heller inte ringt polisen. Dom har bara noterat att dom satt och såg något på TV så ungefär den tiden var det, men sedan blev det tyst så då fortsatt fredagsmyset som vanligt. 

Det är inte förrän det visar sig att grannen har blivit mördad som dom kommer på att -Ojdå! Ja, jag hörde ju ett fasansfullt skrik. 
Varför går man inte och skriker i trappuppgången. Det räcker kanske med att bara banka på dörren och sedan springa in till sig själv och ringa polisen. Eller att bara ringa polisen direkt om man inte vågar gå och kolla läget själv. 
Man måste ju inte veta med säkerhet att någon håller på att bli mördad för att det ska vara legitimt att ringa polisen. Det räcker med att någon cell i din kropp känner att - Oj, det där lät lite obehagligt. Är det någon som blir slagen?! Känner man så, då ska man kanske ringa polisen så fort som möjligt. Det värsta som kan hända är att det faktiskt lyckligt nog är så att någon inte alls utsattes för ett brott och deras dag kunde fortsätta precis som vanligt. Det kanske fanns en helt rimlig förklaring till det du just hörde. Och då är det bara en Bonus! Och i värsta men bästa fall kan ETT enda litet samtal rädda ett liv, eller i alla fall ta gärningsmannen på bar gärning så att svinet inte kan komma undan. 

Wilma, som blev slagen, mördad och skändad av sin pojkvän. Deras grannar hörde hennes skrik flera gånger. Dom hörde även det sista. Om dom hade ringt då hade dom kanske inte kunnat rädda hennes liv. Det är inte säkert. Men dom hade i alla fall stoppat att psykopaten skulle hinna dela hennes kropp. Dumpa större delen av den och städa undan så mycket. Att det skulle fördröja polisutredningen så mycket och att hennes familj hann få lida så mycket i ovisshet. Dom har fortfarande inte fått tillbaka hela dottern. Kan man tänka sig värre?! 
Och han kunde ha gått fri dessutom. För utan kropp kan man inte fastställa dödsorsak, och utan en ordentlig dödsorsak kan man inte bevisa att hon har blivit mördad, detta trots att man kan ha hennes huvud i en resväska i garderoben. Så funkar det. Det ska gå att bevisa, utom rimligt tvivel. Hellre fria än fälla osv. 
Nu fanns det många indicier som hjälpte. Men denna sjuka människa hade kunnat få en sååå mycket mildare dom med lite mer otur. 

Man kanske inte vågar gå in som stålmannen och försöka hjälpa till. Men att ringa polisen kan väl knappast vara farligt!? skrämmer det så mycket att man kanske råkar ha fel. Vad är värre, att ringa en gång och ha fel, än att sitta där när en människa redan är död och tänka - jaha....det förklarade det där skriket jag hörde så jag var tvungen att höja volymen på TVn för att kunna höra väderleksrapporten. Vad är det vi är så rädda för att steppa in? 
Vad har man att förlora. Det typiska "man ska inte lägga näsan i blöt" det kan ju vara en bra sak när det handlar om att lyssna på skvaller och skitsnack. Men att bry sig om man misstänker att någon far jävligt illa är inte att lägga näsan i blöt. Det kallas bry sig, det kallas medmänsklighet. Det kallas civilkurage. 

Det skrämmer mig hur många olika berättelser man hör om mord, misshandel, övergrepp osv som människor har hört, passerat och bara nonchalerat. Hur kan man välja att inte ringa om man hör ett sådant fasansfullt skrik som låter som att det är taget ur den värsta skräckfilmen?! För det är så dom berättar om det efteråt. Varför ringer man inte en sådan gång? 

Det övergår mitt förstånd totalt. Slå tre siffror 112- förklara att du hört något och var, du kan till och med säga att du känner dig osäker. Men ring för fan... så jäkla svårt kan det inte vara. 

Ser ljuset i tunneln...

 Nu har vi överlevt både Miltons tioårsdag. Det blev en himla lugn dag eftersom att många jobbade och inte kunde komma. Milton var ändå hemskt nöjd med sin födelsedag och hann till sin stora glädje leka med sin kompis Paul också. 

Jag hann bara sova tre timmar natten till hans födelsedag. Jag hade främmande av min fina vän rätt så sent på kvällskvisten. Och jag var tvungen att vänta till min övervänta älskade lilla gosse skulle somna för jag hade paket att slå in. Så innan jag var klar med det och innan jag hade tvättat av sminket och sånt så blev jag övertrött och kunde inte somna förrän typ 03.30. 

Jag vaknade 06.25 av att min mobil vibrerade en massa. Slog upp mina yrvakna blå och kollade på telefonen.

-MOM WAKE UP! It's my birthday!

Jag vaknade. Han fick öppna några paket. Vi åkte en snabbis på stan. Sen kom mamma och pappa förbi på fika. 

 Och kring 16 snåret så lämnade jag honom hos kompisen. När jag kom hem så la jag mig i soffan, jag kände redan när jag var på stan små antydningar till huvudvärk. Men det var inte förrän där på aftonen som det slog ner med full kraft. Migränanfall från helvetet. Och en värk längst ner i ryggen så fruktansvärt ont. Hela natten plågades jag av det onda. Trots att jag tog alvedon, ipren, linnex och fick lite massage av Millsan innan jag somnade. 

Jag kunde inte få mig upp förrän klockan 15.15 på torsdagen och jag som skulle göra alla förberedelser inför uppesittarkvällen. Först trodde jag inte ens att jag skulle klara av att göra någonting alls. Jag var så trött och svag i kroppen. Kändes som om jag hade varit på världens rejvparty och druckit en femliters spritdunk själv. 
Hur som haver. Jag vaknade till slut till liv efter en dusch och sånt. 
Och jag hann på ica och handla. Cessan kom hem på kvällen för första gången sen hon flyttade. 

Min fina vän kom också och förgyllde kvällen. Celia skulle sova på en madrass i vardagsrummet. Då ville så klart Milla sova med henne nere i vardagsrummet på soffan.
Mille och Millsan sov till klockan nio i morse. Jag hade förväntat mig att dom skulle väcka oss klockan sex på morgonen. Men, näe. 

Och nu när vi har varit hos mamma och pappa har dom fan skött sig som små änglar. 😇

Inget spring, slams, bråk eller tjat. Alltså nästan så att man skulle behövt ta tempen på dom. Dom har inte varit tjatiga eller gnällt alls på hela dagen, vi har inte behövt säga ett enda ord. 
Ibland kan dom verkligen överraska. 
Jag kommer ju ihåg själv hur plågsamt lång julaftonen kunde vara... hur irriterad man blev när dom vuxna tog fler portioner mat och man bara ville att dom skulle bli klara någon gång för att det kröp i kroppen av förväntan att få öppna julklapparna.

Jag och Jonas fick en varsin klapp av Celia igår. Så himla söta.
En varsin mugg. 

Den fick Jonas. Det var så gulligt <3 

Jag har skjutsat hem min stora dam till Bureå och småttingarna leker för fullt med sina nya saker. Alla är glada och nöjda och ytterligare en supermysig julafton med underbart god mat hos mamma och pappa har vi fått.

Nu är det ett år kvar till nästa gång. Och jag känner mig förvånande nöjd och till freds med livet ikväll och hoppas innerligt att det inte ska komma surt efter.

Jag hoppas att alla ni andra har haft en underbar jul 🎄🎅

Julhelvetet🎄🎅

Jag såg på nyheterna i morse. Och jag måste säga att det var en smula skrattirriterande. 
Det var alltså några som hade gjort en undersökning om vem i heterosexuella relationer, utgår jag ifrån eftersom att det enligt undersökningen visade sig att det var kvinnorna som skötte det mesta kring jul. Så som planering, matlagning, dekorationer och inköp av julklappar och så vidare... I familjer med småbarn så var det enligt undersökningen åtta av tio kvinnor som ansåg sig vara "projektledaren" kring jul. Jag skrattade inombords. Vem betalar lön till dessa tomtar som gjort denna undersökning?! Totalt bortkastade pengar. 

Jag tycker inte att det behövs göras en särskild undersökning. Ta bara en koll kring alla du känner så kan du lätt se att minst åtta av tio kvinnor står för jul-jippot. Jag vet inte en enda man i ett heteroförhållande som piffar och pyntar och planerar julmiddagar och sånt. Oftast kanske männen hjälper till att bära upp lådor. Hänga upp ljusslingor och sånt som man ber om hjälp med. Men jag har svårt att se att någon av mina bekanta skulle ha särskilt mycket julpynt och krimskrams om inte kvinnan i hemmet skulle fixa det. 

Jag är ingen kvinnosakskvinna.... Jag tycker kanske inte att man behöver dela exakt lika på allt jämt. Ber jag min kära make om hjälp med något så får jag hjälp. Men jag har svårt att tänka mig honom gå omkring och placera ut tomtar i huset och klä julgranen. Jag tror inte att han har lätt att föreställa sig att jag ska stå och polera bilen och han kräver inte att vi kör snöslungan varannan gång heller. Vissa saker är jag bra på. Han är bra på annat. 

Sen övergick resultatet av denna undersökning till slutsatsen om att kvinnorna får ta mycket ansvar, att det blir mycket stress och att det är därför kvinnor jobbar deltid och får sämre pension osv. Det är ju så klart inte okej. Men jag tror inte att just julen är det största bekymret när det kommer till kritan. Det är ju oftast samma sak kring födelsedagar och andra högtider dessutom. Det kan knappast behövas en undersökning för att kunna fastställa det?! Eller? 

Kanske är det bara här uppe i Norrland där männen är rätt så ointresserade av att planera födelsedagskalas och dop?! Eller så är det bara en massa gubbsvin jag känner. Inte vet jag. 
Min make är inte lika intresserad av att byta gardiner och köpa nya kuddfodral och piffa här hemma som jag. Men jag är å andra sidan inte alls lika intresserad av att köpa TV-apparater eller gräsklippare eller brytpinnar till snöslungan heller. 

Jag tror att vi kvinnor ibland tar på oss ansvar över saker och ting ibland bara för att vi känner att vi har bäst koll på det. Jag tror att många av oss som är födda på åttiotalet ändå har makar som inte är gubbsvin som kommer hem och pillar navelludd och förväntar sig att maten ska stå klar direkt efter jobbet. De flesta födda då är inte heller helt värdelösa på att ta ansvar för sina barn. Det finns extremer åt bägge håll så klart. Men rent generellt. 

Dom som är födda på nittiotalet är ju ännu mer "jämställda" dom har vuxit upp i den där tiden då allt sånt här hade kommit ännu längre. Män blir nog bättre och bättre (generellt) generation för generation. Blir vi kvinnor det? Jag vet inte... 

Jag vill inte leva precis jämställt och dela exakt lika på alla uppgifter. Jag julpyntar mycket hellre än skottar snö. Jag packar hellre frukten till barnen än att hålla reda på när bilen ska besiktas. 
Många gånger kan jag tjura ihop om jag känner att jag får för lite hjälp med vissa saker. Kruxet är bara att, om jag ber om hjälp så får jag hjälp. Men säger jag ingenting kanske han inte tänker på det. Om vi ständigt tar på oss själva ansvar utan att säga uttryckligen att -Nu får du fan hjälpa till att klä granjäveln, så kommer det inte ske, men om man inte ens säger att man faktiskt vill ha hjälp så är det väldigt liten idé att tycka synd om sig själv. Männen slipper nog gärna styra upp julen lika mycket som vi gärna slipper att göra en del saker som mer eller mindre outtalat hamnar på de flesta männens ansvarsområden. Jag tror ändå att vi skulle få mer hjälp om vi bad om det. Eller krävde det. Det ska så klart delas så mycket som möjligt i en relation. 

Men, när det kommer till män och julbestyr så tror jag inte att man behöver vara raketforskare för att kunna dra slutsatsen om att, det är oftast vi kvinnor som gör det av den enkla anledningen...VI ÄR MYCKET BÄTTRE PÅ DET! 

#villfarelser

Jag är fan odödlig...

Jag måste ju vara det...för jag har överlevt ännu en måndag...och inte vilken Måndag som helst. Den sista före självaste julafton.

Jag hade förväntat mig att jag skulle vara helt utbränd (utbrändare) och sönderstressad (alltså nu snackar vi risk för tvångsvård-stressad) inför denna jul. Men jag känner mig obehagligt lugn måste jag säga. Det skrämmer mig nästan. Före alla flyttar och fixa här och där och hej och hå så tänkte jag bara - Vi får se om jag tar mig upp ur soffan på julaftonen, för jag kommer nog mest troligt att ligga med en allvarlig stressfraktur på frontalloben och magsår, kanske till och med hjärtinfarkt i värsta fall. 

well here I am. 
Inte knäppare än vanligt i alla fall... Kanske var det allt jobb före detta som gör att den sedvanliga julstressen jag normalt sett brukar ha framstår som en peace of kaka.
Kanske är det efter julen min hjärna ramlar ut genom örat och kärlkrampen kickar in, jag vet inte. Men jag börjar nästan bli orolig för min hälsa. För att jag inte har klappat(julklappat) ihop än. Är det ett friskhetstecken eller betyder det att jag är sjukare än jag någonsin har varit?

Jag hade till och med riktiga såna där instagram-feelgood julkänslor i helgen. 
Så jäkla myyyys.💕💕💕 Dock lade jag inte ut något inlägg på varken insta eller facebook så jag kan inte styrka i bevisföring att det är sant. 👀

I morgon har barnen sin sista skoldag sen är det jullov för hela slanten. Gudarna ska veta att Mille verkligen behöver det!
Dom hade nåt sånt där "test" i engelska torsdag och fredag förra veckan. Han tjurade ihop på Torsdagen och vägrade liksom delta. Han hade suttit ett tag med sitt papper, sen hade han dragit ut. Läraren kunde inte springa efter för då skulle dom andra eleverna kunna fuska. När hon hade gått och vänt på hans papper så hade han bara skrivit en enda sak - I HATE YOU!

Så klart menade han ju inte läraren personligen. Utan hela jävla världen. Tänk att min totalt Amerikanska unge avskyr engelskan i skolan. Det är det värsta skolämnet han vet. I did not see that coming. Jag trodde att han skulle älska engelska. För han tyckte ju att matte och svenska var svårt och första gångerna dom skulle ha engelska i skolan sa han - Now it's my time to shine!

Nu vägrar han göra sina uppgifter. Han ser INGEN som helst mening varför han ska skriva ner saker och göra uppgifterna. Det är tvärstopp. Motiveringen är - Jag kan redan allt det här...dom lär mig ju ingenting nytt.
Även om det skulle ta honom typ tre minuter att bara göra uppgifterna så totalvägrar han. 
Jag har försökt att förklara att det spelar ingen roll att lärarna vet att han är jättejätte duktig på engelska, gör han inte sina uppgifter och proven så kan dom inte ge honom omdömen. Jag får ju så klart förklara det för honom på engelska för att han ska förstå... han har nog ingen aning om vad omdömen och betyg är på svenska.

Men jag förstår honom på sätt och vis. Hur kul är det att sitta och göra saker man redan kan som rinnande vatten. Det är som om man själv skulle behöva sitta och traggla alfabetet dag ut och dag in fast man redan kan det som rinnande vatten, men ändå får man inte lära sig att läsa.
Han har ju ligger ju på högstadienivå på engelska. Det är väl så när som skriften det kanske skulle skita sig lite kanske. Men pratar, förstår och läser som rinnande vatten. Jag vet inte om det inte finns något ord han inte förstår förutom typ kanske när det är ämnen man inte kan så mycket om när man är tio år. Kanske läkarspråk, juridik och...ja, ni fattar. 

För någon dag sen så råkade det vara South Park på Tv och då var det några som pratade med varandra, jag hörde inte exakt vad som sa, men dom pratade på engelska i alla fall, men så sa den ena typ -Sorry, I don't speak Canadian! Och så hör jag Milton skratta till och upprepade det hon sa, för att det var så puckat. Och jag tyckte ändå att det var roligt att han fattade skämtet. Att han vet att dom pratar engelska i Canada också. Kanske har jag låga tankar om vad barn i den åldern förstår och inte förstår. Men jag log lite inombords. Älskade unge. Han är absolut inget dumhuvud. Jag önskar bara att han kunde förstå det själv och inte motarbeta sig själv hela tiden. 

Det är väl det som är det jobbigaste med honom för mig. Det är att se mig själv, fast i en liten pojkes skepnad och hela tiden påminnas om hur det kändes när man var i den åldern. En del av det har ju inte ens ändrats sedan dess. Jag önskar att han slapp må så där. Precis som mig. Jag önskar att jag på något sätt kunde använda mina erfarenheter för att hjälpa honom. Men det går inte. Han är ju som jag. Han tror inte på den som säger att han är bra som han är. Att han är duktig. Det spelar ingen roll om man säger att man inte behöver vara bäst på allt. Att det räcker gott och väl så länge han bara försöker. Man kan inte lyckas med allt. Ingen är perfekt. Du gör ditt bästa... and so on. Det spelar INGEN roll alls vad någon säger. För i ens egen själ så är det ju inte sant. Jag har inte lyckats lära bort den biten själv på 39 år. Hur ska jag kunna förvänta mig det av honom. 
Man ska inte tro på allt man tänker. 

Bild lånad. cred till #villfarelser 

Snart är det jullov och en paus från skolan. Förhoppningsvis kanske det känns bättre efter en liten semester. 

GOD NATT VÄRLDEN och alla mina fem miljoner läsare 😂💤

Halka åt helvete!

 Vaknade 08.30.

Tog en promenad till mamma och pappa. Det var som Bambi på hal is. 
Jag hade ju på mig gympadojjor på mig.
Och varje år så slås jag av min egen dumhet. Jag bor i Norrland. Det har jag gjort sedan urminnes tider. Men det verkar vara väldigt svårt att fatta att det kommer en vinter VARJE år. Och varje vinter kommer det halkiga tider. 
Men äger jag ice-bugs? Eller broddar såna som tant Agda 93 år brukar ha?!

Svaret är NEJ! Agda är smart, hon har livserfarenhet och vet att det blir vinter så hon köper broddar. Hon bryr sig inte om att det ser tapigt ut när hon spänner fast dom över sina skor. Agda förstår att det är värt det om det betyder att hon slipper halka och bryta lårbenshalsen. 
Jag önskar att jag vore lite mer som Agda. 
Men jag är inte riktigt där än...

Jag hade inget gråt-kalas igår. Det var inte så mycket som jag tyckte var så rörande, förutom hunden som var och hälsade på hos dom gamla som blev alldeles ensamma när pandemin började härja som värst. Och man såg hur tanternas ögon lös upp av lycka när hon kom. Då blev jag lite blödig. 

Igår hade Mille en jättejobbig dag. Han kom hem och var så deppig. Och jag tycker att det är så himla fräsigt hur Sid verkligen har valt Mille som sin favoritmänniska. Direkt Mille har varit borta och kommer hem så kommer Sid springande som en liten buffel. Om Mille är inne på sitt rum så står Sid och klöser på dörren som en galning för att komma in. 
Han lägger sig bredvid Mille och låter honom hålla honom lite som han vill. 
Och det känns som att han vet när Mille behöver lite extra kärlek och uppmuntran. 
Han är en självutnämnd terapikatt. Och det är någonting särskilt med djur och vad dom kan göra för människor. Bota sorg och ensamhet. Ge kärlek och mening. 

Milton satte sig vid datorn direkt han kom hem. Men först var han så djupt nedsjunken i stolen och såg så ledsen ut och liksom stängde världen ute med sina hörlurar.. Men så kom Sid och promenerade lite över tangentbordet, och tryckte sig mot honom och sedan la han sig i stolen och Milton tog fram sitt ena öra från headsetet. Han skrattade till åt Sid när han kom och "störde" och sedan satt han och strök honom med en hand och spelade med bara ena handen. 
Man märkte att hans sinnesstämning blev en annan. 

Idag är det 4.5 plusgrader. Vad är det för skit? Det vill man ju inte ha en vecka före jul. Eller man vill inte ha det alls när det är vinter. På vintern ska det vara kallt och ligga gnistrande snö på träden. Vi hade ju nästan 20 minus för ett tag sen. Det hade det kunnat få fortsätta vara tycker jag, eller i alla fall tio minus. 😞 Aldrig är man väl nöjd. Visst är det märkligt...

Jag vet inte vad jag ska ta mig för idag. Ska jag vara slö och lat, eller försöka göra någonting produktivt? Min spontana tanke är alternativ nummer 1. Jag är inte alls sugen på att vara produktiv. Jag har redan varit tillräckligt produktiv senaste månaderna. Uppfyllt produktivitets-kvoten för 4 år framåt. 
I hjärnan någonstans finns det ju ett litet sug efter att göra någonting. Men större delen av hjärnan är bara trött och kroppen är helt matt. 

Jaja....den som lever får se. Eller så blundar jag hårt så in i helvete så slipper jag...

Tar fram näsduken. Här ska fulgråtas...

 Idag är det fredag. Och första fredagen på länge utan Idol. Sånt är så jobbigt när man liksom alltid har sin Fredags-tradition. Men idag är det svenska-hjältar galan så då har man i alla fall sin Fredag räddad. Dock får jag förbereda mig för gråt, snor och svullna ögonlock i morgon för jag brukar ha en tendens att gråta en smula till den typen av "happenings"

Igår såg vi dokumentären "the last show" om Freddie från Queen innan han dog och hyllningskonserten dom hade för honom. Där intäkterna gick till forskning om AIDS. 
Alla dessa artister som kom och deltog för att hedra hans minne. 
Så rörande. Kan säga att jag satt med en rätt tjock hinna tårar i ögonen mest hela tiden. 

Idag har vi varit och köpt typ allt som var kvar att inhandla i present/julklapps väg. 
Nu återstår bara den där underbara inslagningen. Det är så mysigt tre första paketen. Sen börjar det brinna säkringar i proppskåpet för det är ju så irriterande att dom gör alla förpackningar så jävliga som möjligt att slå in. 

Men jag brukar ju överleva det...med nöd och näppe. Nu ska jag ladda för TV-mys. Hämtar snor papper och tvättar bort mascaran i förebyggande syfte.

Bild och citat från Depressiva döden #depressivadoden på Instagram

Typ den knasigaste starten på dagen.

Inte bara att jag tog mig upp i god tid på väckarklockans tredje ringning 🤪 sen kom jag till mamma och pappa för lite morgonkaffe i vanlig ordning. Hit åker jag ju nästan varje dag när jag har lämnat barnen. I vanliga fall ligger pappa och snarkar i soffan om han inte jobbar. Mamma brukar höra när jag kommer så hon brukar oftast hinna stå vid kaffebryggaren i köket. 

Men idag så står dom i hallen, pappa med en skurmopp i högsta hugg och mamma med skurhinken. Eftersom att det hela utspelade sig just utanför badrummet så var min första tanke att det kanske hade blivit översvämning 🤔 

Men tydligen så var det en mus eller en råtta mamma hade sett springa efter väggen 👀🐀🐁

Vi hittade den dock inte 😬

Godmorgon världen 👋🏼

Jamen typ så här…

Det här är en sak som har stört mig ett tag. Jag läste typ en ledare i expressen eller vad det nu var, i expressen. Och den väckte så mycket irritation i mig och jag kan inte liksom släppa det. Det var någon skribent från södra Sverige som skrev om att det inte var något att gnälla om bränslepriserna. Att det var en billig kostnad för att rädda klimatet osv. Vi kunde ju bara börja åka kollektivtrafik eller ta cykeln and so on. Och om vi nu nödvändigtvis behöver en bil så kunde vi minsann bara skaffa små bränslesnåla bilar. Det kan inte hjälpas. Det retar mig så in i helvetet. 

Vi uppe i norr har ju inte en tunnelbana där det typ går tåg var tionde minut. En del har flera mil till jobb eller närmaste butik. Alla har inte det. Men många. På såna ställen kan det dessutom vara så att det går två bussar om dagen till såna ställen. Ibland inga bussar alls. 

I Stockholm gråter människor när det kommer tio centimeter snö. Allt blir kaos. Förra året fick vi typ en och en halv meter snö inom loppet av 3-4 dygn. Det är inte precis som att vi får vägarna skottade i samma takt som snön vräker ner. Testa ta dig fram i en pytteliten bränslesnål bil då du. Vi fick dra loss våran lilla andra bil som maken brukar köra till jobbet (när det går) när det snöade som mest fick vi alltså dra loss biljäveln med SKOTERN! Och här uppe i norr är det ju alltså en snöskoter, inte en liten moped. Vi hade ju en vanlig normalstor kombi. Men endast tvåhjulsdriven så vi tog oss ingen jävlastans. Vi fick ringa till min pappa som har en fyrhjulsdriven suv för att kunna ta oss till affären. Det var dessutom typ minus 20-25 grader kallt. 

Våran kommuns budget för snöröjning var slut redan innan den snösmockan. Och det finns ju inte så många åkare att dom hinner röja upp. Så, när det är så mycket snö att underredet på bilen tar i snön (på en normalstor kombi) är det inte så jävla fräsigt att ta sig ut på vägarna. Men människor ska ändå ta sig till jobbet. Förutom möjligen kontorsråttor som har möjlighet att jobba hemifrån. Men det är ju inte så många som har den typen av yrke. 

Kan det verkligen vara så satans svårt att inse att vi behöver helst rätt stora fyrhjulsdrivna bilar? Det finns inte heller el-laddnings stationer i överflöd här uppe ännu. Är det tjugo minusgrader och snöstorm vill man helst inte riskera att bli stående med slut batteri vid någon jäkla skogsväg. Därför körs det bilar med fossila bränslen här. Det borde inte krävas raketforskning för att förstå det. Men tydligen. 

Man kanske får skylla sig själv för att man är norrlänning och inte tränger in oss i storstäderna. Men var glad att det finns folk som bor här. Ni behöver oss mer än vi behöver er. Läste en klok sak som någon hade skrivit ”skulle man bygga en mur mellan Stockholm och norr, undra vilken sida av muren det skulle bli klösmärken på först?!”

Kom och bo här några vintrar innan ni uttalar er om någonting alls. Sen lyssnade jag på en podd (så klart stockholmare som höll i den) som ifrågasätter hur det kan komma sig att människor i södra Sverige har dyrare el. Buhu så orättvist att elen är billigare i norr. Men vart kommer större delen av elen ifrån? Inte huvudstaden i alla fall, eller hur?! 

Och men handen på hjärtat så jämnar det inte ut sig ens lite ekonomiskt att vi har liiite billigare el med tanke på hur mycket mer vi får betala i bränsle för att kunna frakta våra arslen från ruta A till B. 

Det betyder inte att man är klimatförnekare osv. Det är bara verkligheten. 

Jag önskar att du, verklighetsfrånvända lilla människa, vad du nu hette…kunde flytta hit med din lilla bränslesnåla bil och få lite perspektiv. Du lyckades provocera mig så till den milda grad att jag kokar inombords varje gång jag sätter mig i min dieseldrivna, SUV med fyrhjulsdrift och ska plöja mig över en 50 centimeter hög, packad plogkant. Jag brinner inombords. 

Besök verkligheten. Sen kan du uttala dig om bränslekostnaderna och vilken bil man kan välja. 

Tack för ordet. Äntligen fick jag kräkas ut det. Synd att det aldrig kommer nå just dig. Och minst lika synd att ni aldrig kommer att förstå att dom bakåtsträvande neandertalarna som är så lågutbildade att vi inte fattar att något behöver göras för att rädda klimatet. Men ni är minst lika tröga som är så trångsynta och verklighetsfrånvända att ni aldrig inser att vi inte har samma förutsättningar som er. 

Skjut mig i huvudet!

Jag pratade just med min Gunnar! Han höll med och tyckte att det var väldigt tur att jag inte hade hämtat ut och börjat äta den medicinen för den hade kunnat sabba mitt psyke helt igen. 

Han tycker att jag skulle byta hälsocentral. 

När vi pratade om läkare och sånt så sa han - ibland har jag så svårt att förstå hur dom kan ha så svårt att förstå. 

Gunnar är bäst i hela världen. Men idag fick jag veta att han slutar här i Skellefteå om tre veckor. Han behövs tydligen inte här längre. Men ingen har frågat mig!! En enda läkare av alla dom otaliga läkare som jag har träffat, som verkligen förstår, lyssnar och genuint verkar bry sig om en på riktigt. Han ska nu alltså försvinna. Fan vad ledsen jag blir. 😞😢😭

#villfarelser

Årets morsa!

 Jag borde få ett diplom eller nåt annat jävla pris för gårdagens insats. Jag sa att vi skulle baka pepparkakor efter maten. Och jag höll vad jag sa. Jag var på jätte bra humör hela tiden. Blev inte stressad en enda gång. Jag hade sånt jäkla tålamod så att man nästan skulle behöva måla ett kors i taket. Det mjölades och knådades för fullt. And I didn't lose my shit!

Mille han var precis som vanligt, hyfsat taggad...men less efter fem stycken. Då gav han upp. Så Milla gjorde i princip närmare fyra plåtar alldeles själv. Jag var förste deg-kavlare. Jävla skitdeg! Den bara smulade och gick fan knappt att kavla ut. Milla blev galen. Jag höll mig jäkligt piano och var såååå pedagogisk. "- Det gör inget, det blir så ibland."

Okej, det är fult att ljuga. Lite brann det nog i proppskåpet. Men endast på insidan. Jag utstrålade sådant lugn och en harmoni sällan skådad. 👀

Jag överlevde och årets pepparkaksbak är över och förbi. NICE as F!

Jag måste erkänna att lite julkänslor kom smygande ändå. Vi lyssnade på lite julmusik och trallade på. Och det är ju någonting i det som väcker även min lite halvdöda julkänsla till liv. 

Jag somnade sent som f-n i natt (också) jisses vad min dygnsrytm är ur led. Men det kanske löser sig nu när min kära dotter Cessan börjar sms:a mig före klockan 05.00. 
Jag vaknar av vibrationerna i mobilen.

"jag kan inte sova"
"älska insomnia"
"jag har legat vaken hela natten"
"nu ska jag snart upp så nu ger det inget att jag somnar"

Öhh näe, tack för infon. Nu kan inte jag heller sova. Om jag hade somnat om så skulle jag nog aldrig få mig upp igen. Så jag steg upp. Kanske är det lika bra, så kanske jag somnar i vettig tid i natt. 

Nu ska min läkare från psyket ringa. Världens bästa Gunnar. Jag ska rådfråga honom om läkaren från vårdcentralen som skrev ut antidepp, ångestdämpande medicin för diabetessmärtor har skrivit ut ett recept som han tycker låter rimligt när det kommer till mina andra mediciner och det faktum att jag har mått piss av alla andra antidepp mediciner jag någonsin testat tidigare i mitt liv. Vore trist att börja käka någon skit nu som kanske skulle ställa till med en massa helvete nu när jag äntligen mår så pass bra att jag inte vill hänga mig hela tiden.... 
Det vore ju onödigt. SÄRSKILT med tanke på att jag inte har diabetessmärta!

Kan man sova ihjäl sig?!

Isåfall är risken stor att jag är på god väg att göra det nu. Jag har verkligen gått in i en vägg av trötthet 👀 Jonas lämnade Milla på skolan idag och jag bara sov 😴 

Jag har bestämt att vi ska baka pepparkakor idag. Så här lagom till Lucia och allt så kanske man får lite julkänsla. 🎄 🎅 för just nu lyser den med sin frånvaro. Men det kanske lukten av 🍪 och lite julmusik råda bot på 🙃

Nu ska jag bara vänta på att degen ska bli lite mjukare först, sen ska här stökas 😅

En ding ding värld...

 Det är typ så jag kan beskriva mitt liv just nu. 👀

I förrgår var jag ju liksom och grattade min unge på nittonårsdagen i hennes eget hem. Det kändes så surrealistiskt. Men jag antar att man kommer att vänja sig så småningom. Man har ju inte så många andra alternativ liksom.

När vi kom hem på aftonen säckade jag ihop på soffan och nu börjar min kropp liksom säga...

"-vad var det jag sa?! Du är inte superwoman, idiot!" Jag somnade på soffan i typ två timmar och det var smärtsamt att vakna för att se idolfinalen. Satan vilken världsstjärna vi har detta år. Hon kommer att slå internationellt och fylla stora arenor. Sanna mina ord. 

Igår morse tog jag en sovmorgon utan dess like.Så gjorde jag ständigt förr så fort jag fick tillfälle. Men det händer inte ofta nu för tiden. Jag vaknade, sen var den dagen förstörd. Jag somnade om efter bara en liten stund och det var nog för allas bästa. Den som sover syndar inte. Jag vaknade liiite gladare, fast så sjukt seg.

När jag väl tog mig ur sängen så var jag tvungen att hoppa i duschen för jag var helt blöt i sån där äckel-sov-svett!
Sen gick jag ut och skulle skotta fram grillhörnet för det var egentligen perfekt grilla korv väder. Bara en minusgrad och typ helt vindstilla. Det enda tråkiga var att jag fick så ont i ryggen av att skotta så jag pallade inte att grilla sen. Men det är så himla skönt att hålla grillhörnan öppen för jag har sagt det i flera år - I år ska jag skotta så man kan grilla... Sen står man där på våren och ska skotta bort en och en halv meter blötsnö för att man vill kunna sitta där och mysa. 

Hur mysigt?!

Idag gjorde jag det igen! Sov halva dagen. Har totalt vridit på dygnet. Jag kan inte somna. 
Är det inte konstigt ändå. Ibland vill man inte göra annat än att sova för att fly från verkligheten. Men ibland vill man inte somna för att man inte står ut med sina mardrömmar.

Sen vaknar man helt trött på morgonen och allt blir bara helt fel. Även om jag är trött när jag vaknar på vardagarna så är det ändå en trötthet som kan släppa efter en stund och det känns bättre...när man vaknar efter lunch så blir man ju bara helt död. Som en Zombie och dagen blir bara bajs.Men att vara morgontrött är ju fan ett handikapp eftersom att allt i hela jävla världen är uppbyggt för att man ska stiga upp på morgonen. Gärna tidigt som fan också!

Jag är helt klart typ 2. 

Men ibland känns det ju som att man bara aldrig någonsin är pigg. Förutom möjligen när det är sjukt opassande. Typ som klockan tre på natten och verkligen behöver sova. Då kan man minsann vara så himla pigg och ha så många funderingar och idéer. Som man aldrig orkar ta sig tid för i vaket tillstånd. 

Just nu har jag ju bränt energi depåer som jag inte ens haft från första början. Så jag känner mig så fruktansvärt skör. Ibland vill jag bara gråta, ibland är jag så jävla arg och jag lider av den här jul-ångesten. Jag vill så gärna göra nåt med mina barn så att dom känner att julen är på intåg. Tanken var att vi kanske skulle baka pepparkakor i helgen. Men bägge barnen har varit med kompisar. Ni ska ju inte tro att jag då är den som försöker stå på mig och övertala dom om att komma hem och ha pepparkake-mys. Näe, jag är så tacksam över att jag kan skjuta det framför oss. Det får bli nu i veckan istället, för på veckodagarna har ju Milton ändå ingen att vara med på fritiden så då behöver jag inte råna honom på den lilla stund per vecka som han kan vara med sin kompis. 

Jag tycker så synd om honom. Först var vi tvungna att ta bort våran hund, som han tog jätte hårt. Sen blev ju hans bästa vän utvisad till Afghanistan och flydde till Tyskland och nu är det tydligen ytterligare en kompis som kanske ska byta skola och han är helt förstörd över det stackars lilla pojken. Aj vad det gör ont i hjärtat när han blir ledsen. 

Annars då?! Ja, vad ska jag berätta om allt annat. Egentligen är det så ofta jag har tankar och grejer som jag skulle behöva vädra, men då har jag oftast inte tid att blogga så klart. Och när jag väl har tiden så har jag som inte samma gnista. 
Sånt är så irriterande, för då blir det ju bara så här "dagboks format" i bloggen...en sådan blogg som jag inte ville ha egentligen....

Men saker blir så sällan som jag tänker mig...

Over and out!

Sova får man göra i graven.

 Nu sitter jag här, sömnlösare än sömnlösast! Natten till idag (läs igår, men det räknas inte eftersom att jag inte har somnat än, då är är igår fortfarande idag) om ni hänger med i min tankevurpa där...😁

Idag (fortfarande igår....) så var vi en sväng till staden. 

Jag som aldrig är inne på stan blev så tagen av hur mysigt det var inne på citykompaniet.

Vi skulle leta julklappar/födelsedagspresenter. Men fuck my life vad svårt det är i år!

Milla brukar ju rimligtvis vara den enklaste. Det är bara att köpa några färggranna små figurer, helst typ pyttesmå djur...men dom uppdaterar ju liksom aldrig utbudet på leksaksaffärerna så att det känns som att alla såna där grejer som hon gillar har vi ju typ redan köpt. 

Milton är också svår. Han är ju en sån som faktiskt blir glad för typ kläder, sängkläder och såna där saker som många andra barn inte alls tycker är så himla roligt i den där åldern. Till honom så känns det så bortkastat att köpa leksaker. Det är förvisso mycket roligare att öppna. Men han leker ju inte med leksaker. Så oftast är det som är tråkigast att öppna ändå det som han använder mest resten av årets alla dagar. Som pennor, lim, papper, tejp, osv. Till honom är det mest spel som är värt. Typ en ny spelkonsol eller en dator, eller något annat som har med spel att göra. Men det är ju typ inte tvärbilligt. Vi hittade i alla fall kläder åt honom som jag tror att han kommer att gilla, ett set med playstation hoodie och mjukisbyxa som matchar och en annan tröja som är från någon serie som han och Jonas ser på.

Till Celia är vi typ nästan klara. Vi har köpt den viktiga presenten så sen blir det bara något krims-krams. 

Idag (igår) åkte jag och Milla till Cessan och hälsade på. Milla har ju tjatat sedan dag 1 om att hon vill fara och kolla hur det ser ut. Jag fick dessutom träffa mitt första barnbarn 😍 En sjukt söt miniliten pälsboll. 

Alltså! Hur sööööt?!

Jag hjälpte Celia att lokalisera vart hon hade sina förråd nere i källaren. Dom av min förvåning när vi insåg att det inte finns någon tvättstuga i källaren 👀😬😳

Vi får ringa bovärden i morgon och fråga vad som händer, för jag kollade på toaletten och det tycks då heller inte finnas något eluttag indraget på toaletten så det verkar ju inte som att det har varit tvättmaskin där förr heller. 
Well...Jag hjälpte dessutom fröken Seglund att sortera plast och kartonger osv i sopsäckar så hon blir av med lite skit. Det går lite sakta och initiativ förmågan är ju inte alltid på topp, hon måste som få lite hjälp för att veta i vilken ände hon ska börja. Vi fick bort skräpet och tomma flyttkartonger ner i förrådet och får åka på återvinningen någon dag när tillfälle ges. Idag var inte en sådan dag. Minus nitton grader. Pax inte stå och kasta skräp då liksom 😅

Hon verkar då trivas och mår gott. Ännu bättre kommer det ju dessutom bli när hon får databordet så hon kan få igång datorn och ännu bättre sen när hon får sin soffa. Det är kul att se henne glad. Hon hade köpt fika när vi kom. Lussebullar och så bjöd hon på glögg. 

I morgon (nu räknas alltså helt plötsligt den nionde med, så läs övermorgon) fyller hon nitton år. Shit!

Så då blir det att hälsa på igen. 

Jag har världens bästa mamma och pappa. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna allt dom gör för mig. Det är ju inte meningen egentligen att man ska behöva stötta sitt snart fyrtioåriga barn med pengar. Men dom vet ju att jag är som jag är. Och dom tycker väl att jag måste få leva ändå. 
Dom sponsrade mig med en slant. (en "slant" är något underdrivet) Så nu har jag råd att tanka lite så jag faktiskt kan åka till Cessan om jag vill och ett bidrag till nya skor till Mille. 
Vad skulle jag ta mig till utan dom?! Jag skulle nog få lägga mig i en buske och självdö. 

Vägen till Cessan är onekligen vansinnigt vacker så här års när träden är klädda i glimmande snö. 

Det ser ut lite som en sagovärld. Men just idag är jag väldigt glad att bilen inte gick sönder på vägen. Då hade vi "frysit häcken av oss" som Millsan brukar säga. 

Jag har varit på ovanligt bra humör idag. Jag var glad redan på morgonen. Min kära make började oroa sig för att jag var på väg att bli sjuk eller nåt. Jag hade inte skrapat ihop många timmars sömn natten till Onsdagen och inte ser det ju precis ut som att jag gör det i natt heller. Antingen är jag bara jävligt korkad eller så kanske börjar jag bli en liten smula hypoman. Då behöver man ju inte sova så fasligt mycket, men det känns ändå som att jag har bägge fötterna på marken så mest troligt är jag bara fett korkad som sitter vaken och klottrar ner dessa totalt inte så världsviktiga meningar. Jag skulle dock ljuga om jag sa att mina ögon inte står i kors nu. Så jag tar och hoppar i sängen. De är ju en dá i mårrn å. 

Peace!

 

Luften har gått ur!

 Jag är fullkomligt slutkörd 😓

Idag känner jag mig så jäkla seg. Det första jag sa när väckaren ringde idag var -Jag orkar inte!
Och typ så har jag känt sedan dess. Jag är aptrött!

Idag snöar det helt galet ute. Såna där riktiga Disney-Jul snöflingor. Stora som singlar ner så där perfekt. Och det är så vackert och vitt i träden. Snön väger dessutom ingenting alls så det är lätt att skotta... Man kan till och med typ sopa gården. Så lätt är den. 

Idag vill jag ingenting. Och jag har inte tänkt göra något heller för den delen. Mina ögonlock känns som att dom väger tio kilo vardera efter allt gråtande senaste tiden. Och ögonrödorna kliar och svider. 

Jag har inte ens tänkt dammsuga. Vi får se om barnen ens får mat. Det kanske inte behövs. Dom åt ju igår liksom... 😕

Jag hade tänkt att jag kanske skulle åka och hälsa på Celia idag, men så kom jag på att Jonas ju ska till röntgen kring 18.00 snåret....så då går det liksom sämre med det.

Kanske får bli en tripp i morgonkväll eller så. 
Jag undrar till och med om jag ska unna mig att lägga mig under en filt i soffan och sova en stund. Det vore så väldigt skönt. Milla är hos en klasskompis...det jobbiga är att jag har inte deras telefonnummer ens. Men jag tror att dom har Jonas nummer så dom lär väl ringa honom när dom blir trötta på henne 😁

Den här krukan har varit svart förr...men det fanns kvar några droppar av färgen till toagolvet så då passade jag på att måla den grå. Blev mycket finare nu när man svartvita era är över. 
Med bara en dutt färg här och där kan saker kännas som nytt. Fast det är lastgammalt. Och det har inte varit särskilt ansträngande att göra det nu heller när ändå alla färger har varit framme. 

Over and Out!

Dagarna springer iväg

 I fredags var jag hos Cessan nästan hela dagen. Jag åkte dit kring 13.00 snåret och kom inte hem förrän vid 21.00. Jag skulle hjälpa henne att spackla några hål. Hänga upp gardiner. Få upp en lampa, som jag fick leka elektriker för att kunna fixa. Men skam den som ger sig. Nu hänger den i taket och lyser den jäveln. 

Jag är så pank att jag knappt har råd att köra dit och hälsa på när jag vill. Fan vad det suger apröv.😓

Jag måste ha ett jävla jobb och sluta vara sjuk i huvudet. Jag börjar bli tokig på riktigt av att ha så lite pengar. Cessan fyller 19 år på fredag. 😓 Hur jävla sjukt är inte det?! Jag fyllde ju just nitton år själv! 

Hon var ju nyss inte större än så här.

Senaste tiden har jag varit så sjukt ojämn i humöret.
Jag grät flera timmar fredagskväll. Efter idol satt det igång och jag grät ögonen ur mig till klockan ett på natten.

På lördagen körde jag en repris och grät som om det var jordens jävla undergång, Söndagen klarade mig skapligt, men idag fick jag ett till meltdown.

Våran förbannade diskmaskin sa upp sig. Like WHAT THE FUCK!!!??? Det var väl typ ett jäääävligt dåligt tillfälle NU! i FUCKING December. När man har som minst råd med sånt. 
Jonas har varit sjukskriven i flera veckor för att hans arm typ har sagt upp sig. Det har så jäkla mycket pengar till diesel för att köra till Umeå och fram och tillbaka till Bureå. OSV. 
Cessan fyller år på fredag, sen är det kusin Leon som fyller år den 20e tror jag. Min brorsdotter fyllde idag och sen är det Miltons tur. Tio år den 22a december, sen jul och nyårs på det-

Sen har jag märkt att Miltons vinterskor är trasiga. Lika så hans vantar. Allt kommer alltid samtidigt. Så är det. 

Men jag har överlevt förr och gör förhoppningsvis det nu också.

I morse när min väckarklocka ringde så drömde jag att jag var hos mamma och skulle bryta av en pepparkaka. Jag vaknade till när jag insåg att jag försökte bryta av min telefon. Tur att jag inte är stark i nyporna,,,, 😂

Min älskade vän hälsade på mig ikväll det är alltid själavård. Men nu ska jag gå och sova.

Jag har fett ont i huvudet av allt gråtande.

Pretty nice

 Idag har jag faktiskt haft en rätt bra dag. Den började dock inte på topp för jag lyckades försova mig och vaknade tio minuter innan barnen skulle börja skolan. Alldeles yrvaken så säger jag... (ansvarsfull som jag är) - det är ingen idé, vi kommer aldrig att hinna. Men min kloka dotter sa ifrån. - JOHO! vi kan visst hinna, om vi bara hoppar över några steg. Jag kan borsta tänderna när jag kommer hem. Så vi satt fart som illrar och dom blev nog inte ens tio minuter sena. Det kan jag leva med även om det inte kändes helt okej. Men till mitt försvar så har ju luften liksom gått ur, jag kunde bara inte vakna. 

Men sen så passade jag på att ta en låååång varm dusch i lugn och ro. Chillade en massa och senare på dagen åkte jag hem till min dotter och hälsade på. Tog med en del saker som vi hade glömt. Exempelvis all mat hon hade kvar i skafferiet. Det blev typ tomt när jag hade tagit ut allt som var hennes. 👀

Mamma följde med mig dit och fick se hennes lägenhet. Vi satt i bilen med värsta overklighetskänslan hela vägen och ba - Alltså vi ska hälsa på hos Celia. Mamma - Mitt barnbarn har flyttat hemifrån. Och jag.... -ja, alltså det är helt sjukt!....
Och så där höll vi på nästan hela vägen fram. 😂

Sen när jag kom hem blev det lugn och ro. Jag och Jonas såg lite serie på TV och sen gick vi och la oss i tid. Men kunde jag somna?! Pyttsan! Spelar ingen roll att jag egentligen är så trött att jag typ är mer död än levande. Att somna går inte. Jag har ingen ro i själen. Och just nu finns det inget som tyder på att det kommer att bli enkelt att vakna i morgon heller... Jag blir så jävla arg varje kväll när jag inser att jag måste vakna morgonen därpå. Vad är det för jävla skitregel?!

Jag hatar seriöst att vakna. Det är bland det värsta som finns. Det har ju liksom aldrig någonsin funnits en gång som jag har vaknat och varit glad och känt ba - Tjo! Ny dag, nya möjligheter. Inte en enda jävla gång har jag känt så... Jag vaknar mer så här - Men dra jävlar åt helvete ska det vara så jävla mycket begärt att bara få sova, ska jag behöva vakna till en ny jävla dagsatan! Satans skit helvete!!! Jag hatar det här jävla fitt-livet!!!

Det är typ mer sådan attityd jag har. Om jag har tur blir jag ju tack och lov oftast i alla fall lite gladare när jag har varit vaken en stund. Förutom när jag är nere i mina djupaste svackor, för så känns det så hela dagen. Och så slutar jag varje kväll med att be om att få dö i sömnen så att jag ska slippa vakna en gång till. Och liksom kryssar för dagens datum. Typ som att jag räknar ner. Som dom gör på film i fängelset. En dag avklarad, en dag närmare döden. 
Well, riktigt så illa är det ju inte just nu, oftast i alla fall. Det går ju sannerligen åt rätt håll beträffande det. Jag har ju fler dagar som det känns rätt uthärdligt att leva, även om det är lite fartgupp här och där. Men man kan ju inte förvänta sig mirakel. En dag i taget... 

Däremot kan jag känna en viss frustration när jag är så här trött men ändå inte kan somna, och vet att jag kommer att vara extra trött och sur dagen efter. 😬

I morgon ska jag kanske åka till Celia igen, med en trappstege och nåt annat smågrejs vi har glömt. Det är fan så mycket roligare att ses nu. När man vet att det är för att man vill. Inte för att man måste. 

Nu ska jag göra ett nytt försök att somna... Funkar inte det så väcker jag Jonas så får han slå mig med något hårt i skallen.